måndag, april 30, 2007

Stolthet och förfall

Vad är det med oss män och vår stolthet. Där står jag i bitande aprilkyla mitt i natten och väntar på nattbussen, och egentligen är det rätt nära hem och jag skulle kunna springa, men min bekvämlighet hindrar mig. Det var tre minuter kvar när jag kom ner. Nu har det gått fem. Efter ytterligare fyra minuter, så börjar man bli förbannad. Men då har man redan spenderat så mycket tid, så att det känns som en förlust att ta en taxi. "Jag kunde ha sluppit frysa nio minuter". Så man står kvar ett tag till. Men ingen buss i sikte. När överlevnadsinstinkten sedan tar över stoltheten, och man börjar titta efter en taxi, så finns det naturligtvis ingen att få tag på. Man ser ironigudarna stå över ens axlar, och hånskratta en i ansiktet. "Du skulle ha tagit en när du hade chansen, kompis!" När de initiala svordomarna sedan börjar ebba ut till uppgivna skratt och man tror att man ska falla ihop av kyla, så ser man något stort lysande som värsta hägringen, och man börjar hoppa, dels av glädje, dels för att veta att blodcirkulationen klarar sig i några sekunder till, och när man sedan stegrar bussen som värsta Napoleon så inser man snart att alla passagerare är galet fulla, och vinnarleendet uppfattas av ingen, förutom busschauffören som tror att du spelar överlägsen, för att du slipper köra nattbuss.

Detta hände för ca 20 minuter sen. Nästa gång blir det taxi direkt.

lördag, april 28, 2007

Min riktiga krönika

Det har tyvärr blivit ett feltryck i innerstadstidningarna, och min krönika är inte helt rätt skriven. För att inte få hela turkiska samhället på mig (kolla i tidningen så förstår ni vad jag menar, jag postar tidningsversionen när den kommer online), så publicerar jag den rätta versionen här. Har f.ö. fått riktigt bra feedback på krönikan, men det skulle vara kul att höra vad alla ni som läser den här bloggen tycker.


En evig sommarplåga

När den riktiga värmen nu äntligen är över oss, så ska alla gnälla om nackdelarna med sommaren. Så även jag. För det värsta som finns att fasa för är inte en Markooliodänga, alla griniga pollenallergiker, eller ett sönderskräpat Hornstull. Det är alla härliga äckel som stinker svett.

De sprids snabbare än ebola, och förpestar klimatet mer än växthuseffekten. Värst är det i bussarna, där SL år in och år ut fullständigt skiter i att installera en fungerande luftkonditionering (vi lever ju på Nordpolen va, Ingemar Ziegler?). Så där sitter man minus 620 kr plus feta lökringar, och förbi går en gubbe som verkar leva kvar i 70-talets romantiska au naturale-mode. Alltså, ”jag tvättar mig och klipper håret under armarna ytterst sällan, och deo innehåller en massa kemikalier”-typen. Samtidigt som den första doften av sur svett sveper igenom näsan upp i hjärnan, så bestämmer man sig för att hålla andan, för att exakt 11 sekunder senare inse att man har tre stationer kvar till Fridhemsplan och det finns inte en chans i helvete att man kan hålla andan så länge, och skulle man göra det så skulle man hamna i Guinness rekordbok, och i samma stund som man ser sig själv med en medalj runt halsen så pustar man ut all luft, vilket i sin tur leder till att kroppen anstränger sig mer, och ännu ett par svettdroppar pressar sig fram längs pannan, utmed det där hårfästet som ligger lite högre än det borde när man är tjugonånting, och man är dessutom helt röd i ansiktet så alla som går förbi tittar förskräckt på dig, och du försöker se normal ut, men ler inombords för du vet att de snart ska komma att passera gubbens atmosfär.

Och varför skrev jag just gubbe? Jo, det är oftast gubbar som antingen har tappat doftsinnet, eller så är de från tidsåldern Krita och har inte lärt sig bättre. Värst är alla sköna invandrargubbar. Ja, jag sa det. Invandrargubbar! De ser ut som grönsaksförsäljare, och kan ha allt ifrån tofflor till en igensvettad gråsvart kavaj. Har de dessutom ett linne under det, så är ju tre-enigheten fulländad. De är the grand masters of odeur, och jag förstår om man kommer från en annan kultur och är vana vid annat, det var jag också när jag flyttade hit, men någon måste säga åt dem, för det är på gränsen till förargelseväckande beteende, Brottsbalken 16 kap 16 §.

Straffet ska dock inte vara böter, utan en vettikettkurs i hur man varje morgon och eftermiddag tvättar sig ordentligt under armarna och använder en anti-perspirant deo, som håller hyfsad kvalité.

Det är naturligtvis inget som någon polis eller myndighet kommer att göra något åt. Så till slut blir vi tvungna att starta medborgargardet mot stank (MMS). Vi driver runt varma dagar i tunnelbanan och bussar. Hittar vi någon som luktar enorm svett, lite svett får man stå ut med, så tar vi fram tvål och vatten och börjar skrubba på studs. Sen sprutar vi honom med väldoftande deo, utan parfym så klart, och sätter honom på plats igen. Eller henne. Det kommer bli en folkrörelse större än ”Farsor och morsor på stan”, och vi får pris ur knugens hand för betydelsefulla insatser för den knugliga hufvudstaden.

Vilka är med mig?

Confessions part 1

En av mina stora hemligheter har läckt ut, och jag är förvånansvärt lättad och glad för det.

Men först ska jag berätta att jag har träffat Petter. Ni vet han på Tjuvlyssnat. Bara så där. Vi hade aldrig träffats förut, plötsligt står vi där framför varandra på Ljunggrens. Och jag ville egentligen krama om honom, men hann tänka att det kanske inte är något man gör med en person som man inte träffat IRL. Kul var det i varje fall, och han var en babe. Vi hann inte prata så mycket dock. En annan gång, mannen!

Kvällen fortsatte. Först pratade vi lite löst, hon och jag. Vad gör du, vad gillar du för musik, hela standardformulär 1A. Hon var söderpopbruden personifierad. Gillade Edit Piaf och Raveonettes. Hade klädstilen. När vi senare stod ute och rökte (inte jag, mamma) så frågar hon mig: -Gillar du Coolio? -Va? Replikerade jag chockat. -JULIO... Iglesias! Hon pekade mot en affisch. - Vadå, gör du? kontrade jag. -Ja, jag har t.o.m. en av hans låtar på mobilen. -JAG GILLAR OCKSÅ JULIO! utopade jag förtjust.

Och sen hade vi en connection som ingen kan ta ifrån oss, om vi så ens aldrig träffas igen (fast det kanske blir oundvikligt med tanke på att jag nu ser att jag har hennes solglasögon).

För det är inte särskilt smickrande att gilla Julio Iglesias. Det är väl typ 60-åriga tanter mest. Men det är något som har tilltalat mig ända dsen jag var fem, och lyssnade på piratkopierade band som någon hade smugglat in i Iran. Det är äckligt smörigt. Men hans smör skär så väl igenom kniven i mitt hjärta.

Och jag minns han den irakiska mannen som ställde upp som Julio? Ni vet i det programmet som gick på TV4, där folk imiterade sina idoler. "Sikta mot stjärnorna" hette det va? Han sjöng Pobre Diablo på ett fantastiskt sätt och jag höll på honom i smyg, samtidigt som jag snodde en Greatest hits med Julio, och lärde mig texten till Baila Morena. En ytterst ångestfylld period i mitt liv.

Nu hade jag inte lyssnat på gubben på flera år. Men nu spelar vi den igen. Och den 25:e maj kommer han till Skansen, och får jag mina gratisbiljetter så ska jag trängas bland rullatorer och pacemakers.

Så där har ni det. En av mina stora hemligheter.

Här har ni den förra låten, framförd av en sisådär 25 år yngre Julio:

torsdag, april 26, 2007

Fylle- och reklamvideo

Jag läser en artikel om ungdomsfylla i SVD, och kom att tänka på en liten video som jag spelade in igår kväll efter att jag varit en snabbis på universitetspuben, och skulle vidare in till stan. Minst tre personer låg ner utslagna, varav en person som syns väldigt dåligt i rött längst bort var helt utslagen. Såg i princip död ut. Jag ska inte moralisera, men jag kan fascineras av dessa, ofta sydeuropeiska, utbytesstudenter som kommer hit och super skallen av sig.



När jag var i Milano så filmade jag ett för mig nytt sätt att göra reklam i tunnelbanan. Det var blandade nyheter och reklam från en projektor som projicerades mellan de traditionella reklamplatserna. Nästa steg för Metro kanske?

onsdag, april 25, 2007

Bild från Modettefesten

Tänkte dela med mig ett sött litet kort som jag hittade från Modettefesten. Bredvid mig står min vän Afshin, som har designerdrömmar och jag tyckte att det var perfekt att ta honom på en fest med en massa fashionistas. Jag ser lite skönt "snabbt-berusad-på-gratis-champagne"-ut. Afshin är bra stilig! Och han är singel, tjejer!
Bild från Region 46, som på något vänster har fått för sig att jag är en TV-man...

tisdag, april 24, 2007

Till slut

Allting löser sig. På ett eller annat sätt. Den där sista minuten-stressen som jag hade över mig har övergått till ett mäktigt lugn. Och jag ska berätta hur det gick till. Mitt första dagboksinlägg. Typ. Efter det förra inlägget så åkte jag direkt till ett möte med Tjuvlyssnats annonsbolag. Jonas som är chefen där är alltid lika trevlig, och jag har nog en hel del att lära mig av honom. Fick avbryta hastigt för att åka från Stureplan till Karlaplan. En sträcka på två tunnelbanestationer. Lika bra att ta taxi tänkte jag mitt i hetsen och slängde mig in i första bästa. För att inse att vi skulle hamna i trafikkö. Mitt i mina interna svordomar så fick jag inspiration till min nästa krönika. Riktig svettig inspiration, lätt värt 150 kr.

Vidare sen till styrelsemöte på universitetet, där jag fick skriva på 52 papper (allvar), och vidare till att bli fotad för min nya bylinebild, som blev rätt bra. Fotografen där är jäkligt soft, och jag skojar friskt med henne. Sen träffade jag J, och vi gick på en shoppingrunda, som dock tog slut när vi hamnade utanför en stängd "Judit herr" klockan 18.15, trots att jag tre gånger påpekat att de stängde sex. Då var det inte mer att göra än att äta lite middag, så vi knatade bort mot mig och tog en opretentiös libanes två portar bort, där vi skrattade massor, och jag kunde inte riktigt fira min krönika, och hon var trött, så vi bestämde att vi skulle fortsätta inom en vecka.

Väl hemma satte jag mig framför datorn, och skrev en klockren krönika på 20 minuter. Bara så där! Så plocka upp tidningen på lördag och skratta eller bli förbannad.

Sen så kände jag hur lugnet föll över mig, samtidigt som jag fick tre positiva reaktioner, från min fina MSN-lista, och nu sitter jag här med ett stort leende på ansiktet, och alla bördor nere på golvet. Och precis när jag skrev förra meningen så insåg jag att det var dags att titta på det nya avsnittet av Heroes. Så vi säger så, så länge.

Skrivkramp

Jag avundas folk som är flitiga små myror och gör precis det de ska i tid och slappnar av sen. Jag är exakt tvärtom. Jag lever på den där stresskicken av att det är endast timmar kvar till deadline, och det är då jag presterar som bäst. Alltid i sista sekunden. Nanosekunden. Så nu är det tisdag och idag ska min krönika lämnas in. Är den klar? Är Påven gay? Svaret på båda är kanske. Eller ingen som vet. Jag har två att välja mellan. Det kommer sluta med att jag skriver en tredje som mejlas in 23.59 ikväll.

Om detta fenomen beror på lathet, övertro på sin egen förmåga, eller ren idioti vet jag faktiskt inte. Vad jag vet är att jag troligen aldrig kommer att ändras. Kommer alltid att slinka in genom tågdörrarna som smäller igen bakom mig, och jag tar fram ett vinnarleende. Jag höll på att kvävas för att jag inte ville komma ut ur mammas mage (jag ser helt svart ut på de första bilderna, inte av pigment men av andnöd), och jag lär väl antagligen vara sist till min egen begravning också.

måndag, april 23, 2007

CAMPIONE D`ITALIA

Jag är inne i ett löjligt glädjerus, denna sena söndagsnatt. Jag var ute på en soft dagen efter-brunch, och på väg hem börjar min telefon att tokringa. INTER HAR VUNNIT LIGAN! Jag hoppar och skriker i tunnelbanevagnen, tanterna håller hårt i sina väskor och kidsen tittar skrattande på mig. Nästan två decenniers väntan är över! Pratar med allt och alla. Sen åker vi till Sergels torg, där folk ansluter och vi möts av ett regnigt bitande kall Stockholmskväll, men vad gör det? Vi sjunger "Chi non salta é un rossoner, hey hey" och sprutar öl (champange hittade vi inte). Till slut kommer polisen, och då är det lika bra att röra sig vidare. Kommer hem och tittar på diverse videos från Milano, jag missade skitet med en vecka, men i själen står jag fortfarande kvar utanför il Doumo och hoppar.

Se denna video eller lyssna på denna ljudinspelning med den fantastiska Interkommentatorn Scarpini!

Livet är helt jävla underbart!

torsdag, april 19, 2007

Bloggtips igen!

Måste ju tipsa om min nyfunna vän Nima Daryamadjs nya blogg. Ni i Stockholm känner igen honom från krönikörsidorna i Stockholm City. Han har sedan ett tag tillbaka samma jobb, fast på Aftonbladet. Han har samma ursprung som jag (Pers säger de som inte vill säga Iran och bli förknippade med islamister) och det är oerhört befriande med en krönikör som inte är "blattekrönikör". Jag ska på måndag återkomma till ämnet. Lite Gringobattle ska det bli här.

Nima skriver med humor som slagvapen, och jag har till och från blivit förundrad över hur lika vi tänker, och när vi har fikat en gång, så blev det än mer tydligt, då vi pratade mer privat. Håll utkik på hans blogg, det här kommer att bli bra!

onsdag, april 18, 2007

Forza Inter!

Det italienska fotbollslag som jag har haft i hjärtat de senaste 17-18 åren spelar seriefinal mot Roma om en timme. Nu ska jag iväg mot O'learys Götgatan för att titta på matchen. Vinner Inter matchen ikväll, och därmed ligan, så ska jag bada i Sergels torg. Vi ses på en idiotbild i tidningen imorgon.

tisdag, april 17, 2007

Att tänka på innan du försöker sko dig på andra

Jag blev kontaktad i förra veckan av tidningen Dalademokraten, som vänligen upplyste mig om att någon hade registrerat sajten tjYvlyssnat.se, som såg exakt ut att vara vår sajt, men högst upp fanns annonsbanners inlagda som sajtägaren tjänade pengar på. Och med tanke på att många säger "Tjyvlyssnat" så har han fått en hel del hits, uppemot 50.000 när jag kontrollerade.



Ägaren var smidig nog att registrera sajten i eget namn och dessutom finnas med på Eniro.se med sitt jobbnummer. Dessutom jobbade han för en flashig bank/aktiemäklarfirma. Jag är inte typen som gillar brev, så jag ringde killen och gav honom tre dagar ultimatum att ta ner sajten.

Dalademokraten gick ett steg längre. De polisanmälde honom och ringde hans arbetsgivare och nu har han fått sparken från sitt jobb. Kopian på vår sajt har han tagit ner och ska överföra domännamnet i veckan. Även om jag starkt ogillar pirater, så kan jag inte rå för att tycka synd om killen som fått livet uppochnervänt för att han skulle tjäna sig några kronor. De kronorna ska han förresten tvingas att skänka till vår SOS-barnby. Jag antar att han får skylla sig själv.

Don't do the crime, if you can't do the time...

torsdag, april 12, 2007

Modettefesten

Modette hade en väldigt trevlig tillställning på Operakällaren igår, och jag träffade väldigt många modebloggerskor, de äger världen snart. Jag träffade även bröderna Schulman, och blev besviken över att det bara blev ett stelt handslag med Alex, jag hade förväntat mig en duell emd värja. Calle däremot var jävligt soft och jag presenterade mitt avslöjande om vart bröderna ska jobba efter Stureplan. Jag tolkar det här inlägget som att den här tjejen som jobbar för TV7 att Alex är hennes nya chef. Men samtidigt så kanske hon har gjort nåt för Stureplan.se och då har jag ju fel. Hursomhelst. Fataletjejerna Hanna och Sophie var jag av uppenbara anledningar mest med, men Hotspot och Monokel var de mest "proffsiga" att prata med annars. Den senare visade sig vara en forskare närmare 40-årsåldern, och därmed sprack alla fördomar om att modebloggerskor skulle vara ytliga bimbos.

Som troligen enda person tackade jag nej till en Goodiebag och när jag sen skulle gå ut var det fullständig besvikelse vid utgången, eftersom de var slut, och folk gissade på vad som fanns i påsarna, det gick rykten om allt i från CD-spelare till dildo. Gratissprit gör så med människor.

Sen måste jag ju nämna kvällen skönaste ögonblick, i tjuvlyssnatform så klart:

Michael Bindefeld står och välkomnar folk i dörren, han skakar hand med Damon.
Michael: Hej, Välkommen!
Damon: Hej, Damon..Från Tjuvlyssnat.se
Michael: Vad?
Damon (osäkert): Tjuvlyssnat.se!
Michael: Vad är det?
Damon: Eeh..Sveriges största och roligaste blogg!
Michael: Jaha..(Vänder sig om och hälsar på någon annan)

Ja, man kan ju inte begära att alla ska känna till Tjuvlyssnat... Nu åker jag till Milano några dagar och fixar lite. Åter på tisdag!

tisdag, april 10, 2007

Välkomna till Fatale.se

Tjuvlyssnat får i samarbete med fyra av Sveriges vassaste modebloggerskor en systersajt. Med mode som den röda tråden ska tjejerna göra en mer seriös grej och ta upp alla möjliga ämnen som berör unga tjejer. Uppdelat i två lag, som ger olika syn på saker och ting, där den ena duon är mer creddig och den andra mer Stureplanig (förlåt för klichén tjejer). Namnet Fatale är taget från Femme fatale och ska symbolisera starka kvinnor. Den förlegade synen på att mode bara är för ytliga och "korkade" människor är historia.

Dessa fyra tjejer gör vad de vill, hur de vill och jag älskar dem för det. De bestämmer allt, så det ska bli väldigt kul att se vad de gör med sajten. Sidan är väldigt beta, och vi kommer att lägga till massvis med nya funktioner och design den närmsta tiden.

Ni får ursäkta mitt skojande med klockan, det var mitt Aprilskämt till er ;)

tisdag, april 03, 2007

En ny 95-kampanj

Jag har ju egentligen en paus från bloggen nu, men ska skriva en kort grej.
Jag hatar ju egentligen hemliga kampanjer som trycker en i ansiktet, men jag har fått en anonym diskret nedräkningsklocka som jag har blivit ombedd att lägga upp på "min blogg". Först la jag upp den här, men då blev de arga och påpekade att de menade Tjuvlyssnat. Så nu ligger den där i högerspalten. Det är en vecka kvar till någonting, och dessa personer ville inte ge med sig, när jag försökte förklara att jag hatar hemliga kampanjer.

Nu ser jag dessutom att den har börjat dyka upp på andra bloggar, men jag känner mig inte som en sell-out eftersom de här tjejerna (!) som har tvingat på mig detta inte verkar vara att leka med. Samtidigt som jag blev lite rädd, har jag alltid varit fascinerad av starka kvinnor. Om någon vet vad det här är för påhitt så mejla eller skriv en kommentar.

Tillbaka till min "semester"...

Den nya kärleken

Vi är den fuckade generationen, som har glömt känslor. För vem har tid egentligen? Det enda jag bryr mig om är makt, pengar och någon rad i någon bok som förkunnigar att jag gjorde något av betydelse för mänskligheten. T.o.m. det sista är ju egentligen narcisstiskt. Något att skryta om för barnbarnen. Bara med en positiv bieffekt för omvärlden.

Det är lördag och första vårsolen gör att Götgatsbacken mer påminner om Ramblan i Barcelona. Och jag måste stanna upp för att beundra folkmassan. Våren är här. Förväntningarna skyhöga. I vår ska det ske. Allt det där man har gått och saknat under vintern.Värmen, uteserveringarna och känslorna. Man kommer äntligen vara kär och lycklig.

Exakt en vecka senare.

Tittar på SVD:s stora reklamkampanj. Ett stort rött hjärta istället för V:et. Ser Nordeas nätreklam som ritar ett bultande hjärta på personalen. ”Det är kärlek” hör jag folk säga om allt möjligt. Och så fortsätter det. Jag är inte bättre själv. Signerar min bok med ett hjärta. Avslutar mejl och inlägg på min blogg med ”Kärlek /Damon”. Vadå kärlek? Hur ger man kärlek genom ettor och nollor?
Eller kanske är det den nya definitionen av kärlek? Snabbt och enkelt. ”Relationship’s only 30 minutes long” som Lupe Fiasco rappar i mina hörlurar. Inga konsekvenser. Ett substitut för det som en gång var riktigt kärlek. Omtanke. För man vill ju visa uppskattning. Men vet inte riktigt hur. Eller det finns inte tid.

Själv vet jag inte när jag kände kärlek sist. Den enda kärlek man ger varandra är den natten mellan lördag och söndag. Den flyktiga kärleken, som aldrig har några konsekvenser. Inga bekymmer. Men heller ingen mening. Innerst inne längtar folk mer efter den där biten när man somnar med någon annan i sin famn, än själva sexet. Det trodde de inte, att de skulle klaga på att få ligga, när de var fjortisar.

Men vi är IT-generationen. Allt som finns naturligt kan jag reproducera. Genmanipulera. Bort med bieffekter. In med effektivitet. Så vi skapar alternativ. För allt som har med kärlek att göra säljer. Det spelar ingen roll om det är kärleksböcker eller kärleksörter. Släng in det magiska ordet och du har en succé. Vi är så svältfödda att vi köper vilket skräp som helst. Fråga min kompis som köpte kärleksparfymen. ”Feromoner som lockar det motsatta könet”. Tjena! Varför bry sig om personlighet och personlig kemi, när du kan lura fram attraktionen?

Och kanske är romantik och kärlek något förlegat. Något för noveller och skräpiga Hollywoodrullar. Det är ju inte logiskt egentligen. Det handlar enligt vissa forskare bara om kemiska signalsubstanser i hjärnan. Lyckoruset. Och sånt går alltid att ersätta. Kanske ett kärlekspiller?! Vem behöver Zoloft när man kan gå omkring och vara kär hela dagarna?
Eller ja, tro att man är kär.

Till dess så gör vi vårt bästa för att uppleva kärleken, eller det vi tror är kärlek, och framför allt så sprider vi den så mycket som möjligt för att inte omvärlden ska se vilka inhumana robotar vi har blivit. Så här kommer det. Kärlek från mig till dig. /Damon

Ps. Krönika från veckans Södermalmsnytt (eller någon annan av innerstadstidningarna), plocka upp en tidning och hånskratta åt min fula bylinebild! Tar jättegärna emot kommentarer och konstruktiv kritik, då jag inte direkt kan få det från tidningsläsarna. Eller ja, förutom att någon skrev en insändare förra gången om att jag var dum i huvudet...

Dags för lite semester

Och med det menar jag att jag ska jobba hårt den närmsta veckan. Eftersom det är en "halv vecka" i och med de röda dagarna så skjuts alla nyheter fram en vecka. Nu blir det instängning i lägenheten och fokus, men först ska jag posta min krönika från tidningen i helgen!
Bloggen är tillbaka på tisdag med en STOR nyhet. Trevlig Påsk!

söndag, april 01, 2007

Små små beslut

Jag har precis beslutat mig för att sluta dricka alkohol, för en tid framöver. Inte så att det är absolut förbud, men kroppen känns ju helt förstörd när man går ut både fredag och lördag, och nu ska jag dessutom iväg på en fotografering. Tack och lov är det inte jag som ska fotograferas, för så här såg jag ut i natt:


Är det Hannas kamera eller ser jag verkligen ut som ett lik? Jag har dessutom tagit beslutet att sluta använda mina olika glasögon när jag är ute. Det är alltid folk som vill "prova", vilket kan vara kul men inte tre gånger per kväll.

Edit: Bägge löften brutna inom 10 timmar, det är det som kallas för disciplin mina vänner...
Bloggtoppen.se