Nu när vi har klarat av historien, är det kanske lika bra att prata om människorna.
Det historiska förloppet har gjort att Iran består av flera olika
folkslag. Naturligtvis är det främst av den persiska befolkningen, de som s.a.s. skapade Persien och var av arisk härkomst. Men det finns även azerer (ett turkfolk) i norr, kurder, afghaner, araber och många fler etniska grupper. Många av dessa minoriteter behandlas tyvärr rätt illa, och exempelvis afghaner utnyttjas ofta som billig arbetskraft. I den del av Esfehan som jag växte upp i, bodde det många armenier, som dock ansågs lite mer classy än andra och dessa har t.ex. rätt, eftersom de är kristna, att dricka alkohol, något som är strängt förbjudet i Iran.
När jag var där förrförra sommaren, gjorde man det klart för mig redan första kvällen att alkoholdrickande bestraffas med offentligt piskande. Det är lägre straff för användande av narkotika (!) och att jag i så fall skulle komma undan med böter. Sedan frågade man om jag ville ha Absolut Vodka eller Smirnoff, och mina ögon blev lika stora som drickglasen.
"Dricker ni alkohol här?" frågade jag chockat. Alla dricker alkohol, blev svaret.
För Iran är transparensens land. Å ena sidan matas vi av bilder i TV.n på sjalklädda kvinnor och presidenter i Dressmankostymer. Å andra sidan är befolkningen unga i hjärtat och på pappret (efter kriget har Iran en väldigt ung befolkning) och man längtar efter frihet och vill vara som oss här i väst. Det fanns inte en mehmoni (när man går bort som gäster) jag gick på utan att folk ville veta hur vi hade det här, vilken musik vi lyssnade på, vilka kläder vi bar, och hur det var med kärleken. Förvånansvärt många gillade rock och hårdrock. Metallica var gudar för en del.
Skratt varvades med tårar, för det gjorde riktigt ont i hjärtat att höra deras berättelser om hur man var rädd och fick smyga med precis allt. Partners, smink, sprit, festande.
För festa gör man. Bara att det inte finns några uteställen, utan det är enbart hemmafester och landställen som gäller. I de finare villaområdena i Tehran finns det fester varje natt, och vanligtvis har man mutat områdets poliser, och det är hitmusik och sprit/droger, precis som här. Ibland slår dock polisen till, och man kan tvingas betala en kraftig muta för att inte hamna bakom galler.
Även hos den vanlig befolkningen är det nästan plikt att varje kväll besöka släktingar och vänner. Och det är väl det här som är det mest fantastiska med Iran. Närheten och värmen bland människorna. Middagar vid 23-tiden på en måndag, och så spelar man kort eller snackar skit till sent. Man diskuterar politik, tittar på satellit-TV (nästan alla har parabolerm trots att de är förbjudna) eller pratar om sin dag.
Och det bästa av allt. Ingen har slöja på sig. Nej, det man ser på gatorna är endast en fasad. Det är enbart gamla tanter eller strikt religiösa som bär slöja även inomhus. För där är man fri.
Och det är det folket drömmer om. Frihet. Vare sig det handlar om yttrande, religion eller kläder.
Och det är väl det som slår en mest. Vilket land det kunde ha varit.
Kom ihåg att för bara 30 år sedan, var Iran ett land som exempelvis svenskar var väldigt fascinerade av. En f.d. flickväns mamma har berättat för mig om hur hon köpte damtidningar för att se de senaste bilderna från det iranska kungahuset. Nuförtiden är ord som terrorism och kärnvapen det som medel-Svensson förknippar med landet. Även om iranier ändå är grymma på att rota sig i det svenska samhället.
Men även om ni inte vill ta mitt ord, så räcker det med att ni tittar runt er. Jag kan slå vad om att de flesta iranier ni känner, är bra på språket, trevliga och ambitiösa. Utbildning är viktigt, och jag kan nog påstå att folk med iranskt bakgrund är de kanske mest integrerade utomeuropéerna här i landet.
De är läkare, tandläkare, civilingenjörer och mediefolk. En och annan konstnär och designer finns det också.
Om jag tar den där jävla examen någon gång, så finns det en jurist också...
