Om att bli kändis

Jag ska ta upp en fråga som gnagt mig i säkert ett halvår. För ett år sen var jag het, och alla drog i mig. Jag ville synas så mycket som möjligt, och allt handlade egentligen om att få det bekräftelsebehov jag aldrig fick när jag växte upp.

Jag slutade i ett läge, där jag blev okreativ när det gällde att starta nya projekt, spottade ur mig oinspirerande krönikor - oftast skrivna kvällen innan deadline - och med höjdpunkten att jag grät ut i Svenskan om att jag kunde ha dött i en brand (SVD vinklade det jäkligt hårt förvisso, men jag borde skylla mig själv att jag jag inte lärt mig bättre).

Så jag ska säga er lite om mina 15 sekunder i strålkastarljuset. Det är inte värt det. Så tom som jag kände mig efter att telefonen slutade ringa hade jag aldrig känt mig förut. Det gick så långt att jag började tänka på självmord, något som tidigare i mitt liv varit rent absurt - jag såg t.o.m. ner på folk som "fegade" och tog sitt liv. Det här är ingen gråt ut-text, utan den nakna sanningen, så läs vidare.

Under de senaste dagarna har jag ett flertal gånger gått förbi den plats (300 meter från min bostad) där Anders Göthberg, gitarrist i Broder Daniel hoppade mot sin död, och ständigt blivit påmind om olycka. Det var inte allt för länge sen, som Heath Ledger tog sitt liv heller. Kändisskap är med andra ord ingen garant för lycka.

Att synas är att finnas. Därför är det fler nu än någonsin vars högsta dröm är att få uppmärksamhet. För många kvittar anledningen. För ett par år sen var det dokusåpor, nu är det bloggar. Som i sin tur är genvägen till "riktig" media. Tidningar, radio och TV. Dessa smäller fortfarande högre än nätet i mediepoäng. Och vem vill inte sitta i SVT:s morgonsoffa eller bli intervjuad i P3? Vi är de nya rock'n'roll-stjärnorna. Problemet är att många bara spelar Guitar Hero, istället för på en Fender.

Det är oinspirerande och utan substans. Kul i femton minuter, och så vidare till nästa. Du är ett tuggummi, som med all sannolikhet kommer att spottas ut när du tappat smaken. Och det kommer du att göra.

Såvida du inte motsätter dig hela systemet och bestämmer dig för att vara mer än ett tuggummi. Bygger en grund och håller dig till principer. Gör det du vill göra, på dina egna villkor. Visst, det låter kul att vara med i det där glasstestet i Aftonbladet. Men är det verkligen allt du vill få ut av ditt slit? Hora ut din intigritet för ett uppslag där det ändå vinklas så att du ser ut som att du utför oralsex? Eller mind you, "-Tjuvlyssnat-Damon: Det kunde ha varit jag som dött", buhu buhu!

Och även om du har lite integritet, köra medieracet som alla andra dönickar, och aldrig ifrågasätta. Ha stenkoll på allting utan att ha en egen åsikt. Fika på Vurma, handla på Whyred och hänga på Riche. Glömma bort det som spelar roll. För när allt kommer till kritan, kommer inte mediepolare, bloggläsare, nattklubbsvakter och alla andra ytliga kontakter vara de som håller dig i handen när det krisar. Då du ligger i sjukhussängen, eller råkar i ekonomisk knipa. Det är då familj och riktiga vänner kommer in. De man nedprioriterar i jakten på status.

I framtiden kommer alla att vara kända för 15 personer, läste jag en gång på mobilgurun David Cushmans blogg. Även om han hade en annan tanke bakom, har jag ofta tänkt på innebörden. Hellre känd för en bra sak för 15 personer, än känd för en meningslös sak i 15 minuter.

Jag ska inte vara en hycklare. Jag vill jobba med medier och synas. Men av de rätta anledningarna. Eller mer kunna belysa än synas. Kreativitet och kommunikation får mig att må bra. Att bara skrika drar till sig uppmärksamhet till en början, men till slut ger det folk huvudvärk.

Någon kanske tror att jag är bitter nu, men det här är en livslektion. En sån man suckade åt när farsan drog den för en så att man inte skulle göra samma misstag.

Det är därför jag börjar om på ruta ett. Hittar glöden och kommer igen. Bygger långsiktigt istället för enbart morgondagen. Nog med klyschor. Att jag ska hålla på mina principer behöver jag väl inte nämna. Det kommer jag nog påvisa kort innan jag slutar blogga också. Inte för att jag behöver, utan för att jag vill bevisa att det är det man kommer längst på i det långa loppet.

Do panjereh - Två fönster

Det är mors dag, och jag tänker tillbaka på åren som varit. Jag och mamma. Besvikelse och glädje. Förtvivlan och hopp. Kommer att tänka på en av hennes favoritlåtar. Den där med Googoosh hon spelade när hon försökte lära mig att läsa då jag bara var fyra.

Jag var alltid den som skulle göra henne stolt.

Under åren har den blivit min persiska favorit också. Något att spela när allt känns så förbannat tomt. En dröm om något bättre. En annan framtid.

Jag tänkte passa på att översätta låten. Kanske förstår ni dess mening. Även om hälften går förlorat i översättningen. Lyssna och läs:


I en vägg av sten, finns två fönster i fångenskap
Två trötta, två ensamma
En av dem du, en av dem jag
Väggen av svart sten, kall och hård sten av granit
ligger som ett ljudlöst lås, på våra trötta läppar
Vi kan inte röra oss, under väggens tyngd
All min och din kärlek, är en saga, sagan om väggen

Det har alltid funnits ett avstånd, mellan mina och dina händer
Med denna bitterhet har den passerat, våra nätter och dar
Det är ingen längre väg mellan oss, men ändå är den för lång
Mitt och ditt enda band, är vindens vänliga hand
Vi måste förbli fångar, vi är levande så länge vi är fångar
För oss är frihet döden, för att bli fria dör vi

Hoppas att denna vägg faller, du och jag dör tillsamans
I en annan värld, får vi hålla varandras händer
Kanske där inuti hjärtan, finns inte avskyns smärta
Mellan deras fönster, finns inte längre någon vägg...

Ellen äger homofoben McCain

Det är alltså stor risk att det här kan bli USA:s nya president...

http://thinkprogress.org/2008/05/22/mccain-ellen-gay-marriage/

...Och då anses han ändå inte vara konservativ nog av vissa republikaner.

Stockholm stad firar med att förstöra miljön i onödan?

Läser något hårresande och alldeles idiotiskt i DN. För att fira nationaldagen, planerar man i år att slå nordiskt rekord i ballongsläpp, genom att släppa 50.000 ballonger. I dessa tider då t.o.m. de längst ut på högerskalan börjar fatta att jordklotet inte mår särskilt bra, borde väl all firande ta hänsyn till miljön, och det är väl en självklarhet att man skippar t.ex. fyrverkerier.

Men tydligen inte för Stockholm stad och Berit Svedberg, kulturchef. De ska nu flasha till det och göra oss till stolta medborgare! De blågula ballongerna ska vara ett spektakulärt inslag. Att djur kan bli förgiftade och dö av att tugga i sig ballongerna - något som även gäller fiskar - är tydligen inte av betydelse när Stockholmare ska fira. Ändå ska vi vara ledande på miljöfrågor. Tidigare har bl.a. staden Portsmouth förbjudit stora ballongsläpp av naturhänsyn.
Läs mer om farorna med ballonger här, och här. Visst det är inte världens farligaste grej för miljön, men att det ändå är ett hot borde väl vara tillräckligt att stryka från detta firande?

Ballongindustrin har ett par argument till varför det inte är farligt med ballonger, t.ex. att det är ok om man inte använder metallicballonger, och att de bryts ner lika "snabbt" som ett eklöv (det är flera månader), men inget sägs om riskerna för djur att få i sig det.

Jag tänker inte säga att vi ska sluta använda ballonger helt, men att släppa ut 50.000 på en gång är högst omoraliskt och egentligen rätt onödigt. Ballongsläpp känns väldigt 1900-tal. Vi kan väl fira och vara glada svenskar utan att skräpa ner?

Mejla Berit på http://www.kultur.stockholm.se/default.asp?id=1592 och låt henne få veta vad du tycker om dessa ballonger.

Det är lätt att tänka på det och bli upprörd. Men det är inte förrän du har klickat på hennes mejladress och skickat iväg ett mejl som du verkligen kan göra skillnad.

Edit: Jag ser nu att Stockholm stad skriver att de har tagit hänsyn till miljön, men inget om resterna som djuren får i sig. De kör också med industrins argument om att "Förmultningsprocessen går lika fort som för ett ekblad", men nämner inte att detta är hela sex månader! Det är f.ö. märkligt att Stockholms stad citerar ballongindustrins klämkäcka påstående utan att ange siffran 6 månader!

Pazza Inter! Grande Zlatan!

Fotboll kan i sina bästa stunder vara med vacker och dramatisk än vilken film eller naturupplevelse som helst. Att låta ett års arbete avgöras på 90 minuter, är lika obarmhärtigt som genialt. När Inter äntrade den vattensjuka planen i skinkstaden Parma igår var det 11 gladiatorer som såg ut att gå mot sitt sista nederlag. Under månader hade laget i princip varit klara mästare, men nu stod man där, redo för att tappa allt på domedagen.

Det hade också varit symptomatiskt för det galna Inter som under åren besvarat sina supportrars längtan med mer sorg än någon annan klubb i Italien. Och när det redan efter åtta minuter gick ett sus genom publiken förstod vi vad som hade hänt nere på Scicilien. Roma hade tagit ledningen och var i detta nu Serie A-mästare.

Frustrationen ökade när Inter i slutet på första halvlek började se trötta och loja ut. Vi SKULLE tappa det, det stod på sätt och vis skrivet i stjärnorna. Tankarna gick till när Juventus för några år sedan tappade scudetton i sista omgången mot Perugia under samma piskande regn, som gjorde sitt för att stoppa bollen från att rulla i mål.

Men så fokuserade kameran in på den stora hjälten denna säsong och en stående ovation från alla oss som hade samlats på sportbaren i Vasastan, och Zlatan tackade genom att skicka in två mål och ta oss till himlen. Vi sjöng, hoppade, och så gav vi oss av till Sergels torg där vi sjöng och hoppade än mer. 25 tappra fans som trotsade regnet, och en av oss badade t.o.m.

Väl hemma kom tankarna. Vissa av oss är vinnare. De gör rätt grej vid rätt tillfälle. Zlatan är den nya generationens fotbollspelare. Inget klubbhjärta, utan han är den stora egoisten. Han gör det som är bäst för honom och ofta blir det också det som är bäst för hans nuvarande klubb. I slutändan skiter han i Inter och jag ger det max en säsong till innan han lämnar oss för Real Madrid. Det som en gång hette klubbkänsla är nu något förlegat. Gamla hjältar som Javier Zanetti, Paolo Maldini, Francesco Totti m.fl. tillhör den gamla skolan.

Nu kommer de egocentriska 80-talisterna och fotbollen blir sig aldrig lik igen. Pengar och titlar är den enda belöningen som räknas. Men vad gör det en dag som denna när mitt vackra Inter har tagit en titel och lokalkonkurrenterna Milan missar Champions league?

Tragiskt att man i glädjen stund njuter mycket av även skadeglädjen.

"Personalen firade nog med en tårta"

Det känns lite fjortis att dela med av sina MSN-konversationer, men skitsamma, detta utspelade sig precis med min persiska pojkvän.

XX --> säger:
Vart utvisad i onsdags

Damon säger:
Är inte du svensk medborgare?

XX --> säger:
tjfsade med domaren.. har haft han i 4 matcher han har pippat oss! han dömer hörna jag ba hur kan det vara hörna?
han ba tyst d e hörna!
jag ba du e ju helt otrolig...Så han ger mig utvisning!

Damon säger: Haha!

XX --> säger:
nu e jag avstängd mot invandrarverket
XX --> säger:
migrationsverket förlåt

Damon säger: HAHAHAHA! Fattar du komedin i detta...
Först ger de dig uppehållstillstånd, sen blir du UTVISAD så du inte kan spela mot dem...

XX--> säger:
hahaha. tragiskt!

Vi är den missnöjda generationen

Ibland tänker jag på Nobelpriset. Med ett mikroskopiskt undantag för fredspriset - säg att jag råkar lösa Palestinakonflikten av en slump - vet jag att jag inte har någon som helst chans till någon av de andra priserna. Mina funderingar uppkommer i stunder då jag tänker på vad som måste vara den yttersta prestationen här i livet.

Prestationsångensten kommer i cykler, lite som min egen speciella lilla mens, och en dag eller två är allting allmänt piss. Missnöjd med att inte ha åstadkommit allt det där som jag hade kunnat få till om jag gjort ditten och datten, och till slut känner jag hur syretillförseln till hjärnan minskar och jag måste ut på gatan för att inte kvävas, trots att jag befinner mig i mitt vardagsrum som är stort nog att kunna gömma ett par flyktingar i.

Ser på min omgivning och det finns grovt generaliserat två grupper. De som är glada med sitt, och har ett jobb där de tjänar en normal lön och livet knallar på, och så den andra gruppen som har siktet inställt på satelliter och gärna stupar under uppskjutet. Jag ser ibland ner på den andra gruppen i smyg, inte för att jag anser mig bättre, utan för att jag saknar empati, har svårt att fatta hur man kan nöja sig med lagom.

Samtidigt inser jag ju att deras lagom tillhör de ungefär 8% som har det bäst i världen, och då förefaller min oro som ytterst fjantig, men jag kommer från en uppväxt där jag har haft pressen på mig att bli Sveriges första blatte-statsminister och då är t.o.m. enbart en ministerpost ett misslyckande.

Nu har jag förvisso insett att politik inte är min grej, men ni förstår var målet är satt någonstans.
Och det är ändå inte allt.

Du måste hitta den perfekta partnern, snygg nog att visa upp, smart nog att få intellektuell stimulans av. Bra med hög lön också, ifall allt skulle skita sig. Att barnen måste vara perfekt söta med smilgropar har ni själva räknat ihop vid det här laget.

Jag längtar istället till att frigöra höger halvhjärna, och låsa in logiken inom mig. Släpp mig lös på ett mixerbord, en videokamera, hell, inte ens en teaterscen är omöjlig.

Men jag vet också vad som väntar i så fall. Ett ständigt begär om att få konstnärligt erkännande eller skyhöga tittarsiffror.

Jag förstår att man till slut blir tvungen att tugga Zoloft, jag blir deppig bara av att skriva den här texten. Ju mer vi utvecklas desto högre krav ställer vi på oss själva. Vi vandrar omkring med en enorm uppbyggd press och det räcker inte längre med bra, det är bäst som gäller nu.

Det finns nog cirka sex miljarder människor som har det värre än jag just nu. Antagligen är dock fem miljarder av dessa gladare. Lyckligare. Jag ser bara fram emot nästa mål som måste uppfyllas, trots att jag vet att jag kommer känna mig lika tom efteråt.

I'm going home

Allt gott måste komma till ett slut.

Jag känner mig trött. Trött på att göra dåliga val. Fokusera på fel saker. Vill inte skrika efter uppmärksamhet. Vill inte längre synas.

Drömmer om att klä ut mig i natten och rensa staden från patrasket. Rasister, kvinnnoförtryckare och homofober. Folk som prioriterar 15 min i ljuset framför 15 min av upplysning.

Den här bloggen tillhör mitt förflutna. Men är ändå en del av min identitet. Ett ansikte utåt som gett mig massor med jobb och möjligheter de senaste två åren. Men även tvingat mig att skriva i många stunder, då jag inte har velat själv. Enbart varit ute efter att behaga läsaren. Och ett sånt förhållande får mig att må dålig.

Nu ska jag inte vara dramaqueen, utan jag har några viktiga saker att säga först, och för att vi ska hinna säga hej då, slutar jag blogga 6:e juni. Då kan vi fira bloggens död istället för nationaldagen.

Så det här är början på slutet. Men inte för mig. Och inte för er. Vi möts igen. Nån gång. Hojta med tankar och frågor. Så det blir några spontana inlägg innan vi släcker det som är Damons lista!

Jao!

Visst, jag har flera gånger joinat gnällkören som sjunger om DN:s bakåtsträvande. Men sån här rubriker är för mycket t.o.m. för mig:



Nu är det ju någon på TT som knåpat ihop detta, men publiceraren på DN borde väl granska det innan hen publicerar? Jag anar en 30-årskris nånstans!

Edit: En läsare uppmärksammar att DN nu har ändrat rubriken.

I'm going to La Bodeguita Del Medio

I flera år har jag stört mig på en ny trend. Nämligen den om vilka drinkar som är inne. Ja, du läste rätt, DRINKAR! Inte nog med att vi är osäkra nog att vara tvungna att läsa på vad vi ska ha på oss - baserat på vad ett analytikföretag tog fram för två år sen - vilka tapeter vi ska ha, ja t.o.m. hur vi ska knulla, nu måste jag också tänka mig för vilken drink jag beställer alternativt blandar ihop.

Det nådde sin kulmen förra veckan när jag skulle beställa in en drink på min favoritbar här på Söder. En tjej tillhörande mitt sällskap, hånade min vackra Mojito när den ställdes fram med repliken: -Visste du inte att det är ute med Mojito?

Vanligtvis brukar jag vara rätt rapp i mun, men nu stod jag bara och tittade på henne och försöker smälta denna diss. I efterhand har jag - självfallet - tänkt ut allt jag ville säga henne. Som "Muthafucker, jag har druckit den här drinken i tio år, och min förkärlek till rom baserar sig inte på vad du läste i Cosmo förra veckan". Ett annat trevligt utfall hade varit att helt enkelt spilla ut drinken över henne, och proklamera att hennes outfit därmed var "ute".

I dagens City läser jag i en lista att de är trötta på drinkar med blad i.

Jaha.

Det värsta är att det finns osäkra fan där ute, som därmed ändrar sin uppfattning om drinkar med blad i. Stockholm - likformighetens huvudstad.

Men jag skiter i. Jag vet att stil och klass slår trender varje gång. Om drinken funkade för Hemingway 60 år sen, funkar den alldeles utmärkt för mig idag.

Oavsett vad tidningarna säger.

Här kommer piraterna!

Är ute på KTH idag och jobbar med promotion på bygget inför Quarnevalen, jätteparaden som hålls vart tredje år och som avgår 14.08 nu på lördag. Min favorit måste nog vara The pirate bay-båten:




Det finns en hel del märkliga "fordon" här ute på byggplatsen på Valhallavägen, det är studentikost så man mår illa, men folk är trevliga, fulla och det är god stämning!

Bloggduell

Här kommer ett bloggtips. Finaste Navid skriver med sin vän Johan Miderberg i det som är en bloggduell kallad Ping vs Pong. De skriver förvisso att det är en vänskapsmatch men jag sitter med blodtörst och väntar på att det blir en gladiatormatch. En fight på liv och död om vem som är smartast, snyggast och bloggigast.

Att det hela växer till ett gigantiskt skyttegrav, och att någon efter månader till slut viftar med vit flagg. Hungrig och skakad, men vid liv.

Eller så kan det vara en kul grej bara. Ja, det kanske är lite vettigare...

Trapped in the...elevator!

Denna djupgående artikel om hissar i allmänhet, och ett visst människoöde i synnerhet från The New Yorker med medföljande video, har snurrat runt i min skalle i några dar sen den dök upp på Digg. Det är inte bara ett stycke ypperlig journalistik, det är också en tankeväckare om de vägskälar som avgör våra liv.

Det som skulle bli en kort rökpaus, kom att bli nästan två helvetiska dygn - och i slutändan kanske ett halvt liv - för Nicholas White som fastnade i en hiss i New York. Bortglömd i ett ingenmansland någonstans runt 13:e våningen. Inget för er med hisskräck med andra ord.

Videon kan nog snarare ses som konst i form av en videoinstallation. Klicka, klicka!

Den nya Star wars kid!

Vad är det som är så roligt med tjocka barn som försöker sig på, vad de tror är, avancerade videor? Samtidigt som det är taskigt, kan jag inte sluta skratta åt hans lilla träningsprogram och hans fantastiska musikval. Will Jones är ett unikum. En blivande klassiker!



Att videon får stor uppmärksamhet först nu trots att den las ut på Youtube redan den 18:e december 2007 visar på hur mycket Youtube har tappat det senaste året. Det är först när sajterna med selected content - alternativt traditionella medier - uppmärksammar bidraget som en video får upp riktigt höga visningssiffror. 2.0 blir i slutändan för mycket om inte det finns aktörer som hjälper mig att hitta innehåll.

Jag känner på mig att jag startar en ny sajt snart...

B Kool

Slänger mig av tåget från Skåne och stressar mot kontoret. Försöker inse hur jag blev en sån som jäktade till kontoret efter att ha stigit av X2000, men tankarna skingras när jag inser att jag måste in på närmaste matställe för att inte få totalt bryt. Jag hungrig, är inte att rekommendera.
In på Burger King som jag vanligtvis endast går in på i fyllan. Beställer första bästa burgare, och sätter mig ned för att vänta på min specialbeställning. Det är tricket för att få fräsch mat på en hamburgerkedja - MAX borträknat - att addera extra sås eller ta bort picklesen så du vet att maten inte tillagades en halvtimme sen.

När jag nu sitter där och väntar på min burgare, inser jag att Burger King dagtid är ett tillhåll för diverse löst folk. Människor som ibland ser ut att höra mer hemma på Jerry Springer show.
Ensamma mamman med två ungar (med olika fäder antar jag eftersom de har olika hudfärg), tonårsparet med trashiga kläder, en gubbe som har ca 50-60 stryktipsetlappar framför sig, en tjock datanörd, 50+ affärsmannen på genomresa (med obligatorisk comb-over så klart) och så ett gäng kids och den stackars mamman vars 5-åring är helt out of control och ständigt flyttar på skylten där det står "wet floor".

Och så han som är som jag. Lite likadana kläder. Samma chock och skräck i blicken. Rädd att någon ska tro att han tillhör den här freakshowen som äntrat Odenplan. Och så börjar det som ska bli snabbast ut vinner. Vi tuggar frenetiskt på våra burgare och överdriver drickandet för att födan ska glida ner snabbare. Föda och föda, rent smakmässigt skulle det lika gärna kunna vara alpacka som serveras. Vad som helst kan smaka ätbart med två olika såser och grönsaker som antagligen plockades -06.

Till slut fegar jag ur. Skippar resten av pommesen för att få komma ut till civilisationen igen. Jag reser mig i triumf, och går glatt mot den papperskorg som är slutresan för denna skräckresa. Min antagonist ser besviken ut, fast samtidigt lättad över att kunna äta resterna av hamburgaren i normal takt.

Jag lämnar manegen och lovar mig själv att aldrig mer återvända till detta dagdrivarnas mecka.

Åtminstone inte i nyktert tillstånd.

Kokain + artist = Damon

Det måste vara Internet-ironi att så många besökare just nu kommer in på min blogg efter att ha googlat kokain + artist och annat. Fenomenet med att "outa" artister - innan de har dömts i en rättegång - som jag tyckte var tragikomiskt, visar sig nu även min blogg stå för.

Jag kommer osökt att tänka på en egen kokain & artist-historia förra året. Jag kom att hamna i en taxi på väg mot White room (jag var full ok??) med min vän festfixaren, en mycket känd sångare och dennes kompis. Alla var glada och det var galet mycket folk på White. Vi stod och snackade och hade skoj (jag skrattade mest åt hur stor andel av stekarna som inte kan dansa), och då drar artistens kompis mig åt sidan och undrar om jag gillar "venezuelanskt".

Packad och dum som var jag antog att jag att han pratade om venezuelanska tjejer, och svarade -Jo, de är väl fina! Han log glatt och minuten senare bad han mig haka på till toan. Eftersom jag också behövde lätta lite på den alkoholfyllda blåsan, följde jag gärna med. Inne på toaletten blev han lite aggressiv och bad mig låsa toalettdörren "snabbt" efter mig. Jag tyckte att det var lite konstigt att vi skulle korspissa, men eftersom jag har andra kompisar - läs alfahannar - som ser detta som en sport, låste jag motvilligt dörren, och började knäppa upp byxorna.

- Vad fan håller du på med? skrattade han halvchockerat, medan han fällde ner toalocket och tog fram en påse vitt pulver ur innerfickan. Han hällde ut innehållet på toppen, ni vet där spolknappen sitter, och radade ut två snygga rader med kola. Jag stod med halvöppen mun och bara glodde. Visst har jag sett folk knarka förut, men det här var så oväntat och jag var kanske mest förvånad över min egen naivitet.

Han böjde sig ner och dammsög in den första linan, och hans ansiktsuttryck såg i princip ut som en orgasm-min. - Kör för fan, uppmuntrade han ivrigt, och med halvöppen mun fick jag fram något i stil med: -Faaan, kan inte, drogtest på jobbet på måndag! Ibland kan man hämta massor av inspiration från att läsa rättsfall. Det kändes inte heller riktigt läge att vara moraltant inlåst på toaletten med en biff.

Jag såg nu framför mig hur vakterna slog in dörren och satte handfängsel på oss, och ville ut illa kvickt. Som "tur" var drog han in den andra linan snabbare än ni hinner säga kokain, torkade sig runt näsan och öppnade toalettdörren. Jag gick ut och urinet fick lov att hålla sig på plats. Planen var att bege sig rakt ut mot garderoben, men han hann ikapp mig och skrek i mitt öra något om att det här stannade mellan oss. Han tyckte också att jag skulle bjuda på en whiskey tillbaka, och jag orkade inte riktigt argumentera för att jag inte tagit emot någonting av honom.

På väg ut stötte jag på artisten som undrade om jag skulle med på efterfesten. Jag ursäktade mig med att jag skulle iväg till min flickvän (som jag inte hade) och försvann hemåt.

Nu är jag uppäxt i ett drogtät område, och många kompisar har knarkat. Men att riskera att åka fast på en nattklubb var väl bland det dummaste jag utsatt mig själv för på senare år. Även om jag sen skulle bli frisläppt, är nog inte åka polisbil min favoritsyssla 5 på morgonen.

Vilka personerna var är inte så intressaant. Läxan här blir alltså att inte gå in med främlingar på toaletten, barn. För då kan man:

A. Bli våldtagen
B. Vara med nån som snortar
C. Om A/B hamna i sjukhussäng/fängelse.