Skjut Bushs döttrar, så drar jag ett skämt så länge

Läser i SVD att W:et, under "The Radio and Television Correspondents' Annual Dinner"valde att ironisera över de motgångar han har haft under presidentskapet den sista tiden.


Utöver det så väljer Karl Rove, en annan mysig Texasgubbe att rappa på scen. Samma man som till stor del hade inblandning i ockupationen av Irak, och som i tid och otid (mest vid läglig tid) utfärdade terrorlarm i USA.

På samma sätt som jag inte kunde skratta åt barnet i den förra videon, kan jag inte skratta åt handlingar som har lett till hundratusentals irakier död, en siffra som konstant stiger, då man inte på lång sikt kommer att få stabilitet i landet, och ett inbördeskrig (om man inte redan kan se det som så idag) till slut kommer bli oundvikligt.

Varför jag känner sån avsky är att Irak inte ligger allt för långt bort från Iran där jag är född. Det kunde lika gärna ha varit jag. Det är mina bröder och systrar som dör. Det är alla våra bröder och systrar som dör.

Men inte för Bush. En halv miljon "sandniggers" hit och dit spelar nog inte så stor roll. Istället så vill han vara den sköna avslappnade killen. Vilken dåre kan inte läsa ett manus och dra skämt på andras bekostnad? Kom tillbaka när du har fått din mor eller fru ihjälskjuten gubben. Då ska vi se hur rolig man egentligen kan vara.

Krigets fasor önskar jag ingen! Inte ens herr Bush...

Ps. Här kommer skämtet också:
Donald Rumsfeld is giving the president his daily briefing. He concludes by saying: "Yesterday, 3 Brazilian soldiers were killed."
"OH NO!" the President exclaims. "That's terrible!"
His staff sits stunned at this display of emotion, nervously watching as the President sits, head in hands. Finally, the President looks up and asks, "How many is a brazillion?"

Cry me a river

Jag får allt oftare kommentarer i stil med att jag skulle spela att jag var upprörd över saker och ting. Senast i förra inlägget. En pålagd ilska typ. Jag lovar och garanterar att jag hellre skulle vilja skita i allt, göra mina grejer och tjäna pengar. Jag skulle säkert känna mindre bekymmer då. Men det går inte. Nu har jag en liten blogg som ibland läses av människor som kan påverka, och då är det fan min plikt att se till att något görs över alla orättvisor. Eller ok, inte alla, det hinner jag inte med, men de som jag faller över. Jag har idag blivit informerad om en vidrig polisiär hantering av en nära släkting till mig (Jag göra ett stort reportage om det nästa vecka).

Den som inte är upprörd i dagens samhälle har fått sin mänsklighet bedövad eller berövad. Jag skulle kunna sitta lugn och fin och spela spelet och aldrig stöta mig med någon. Men då skulle jag också vara ännu ett får i skocken.

Kontentan är att jag har jävligt kort stubin och gapar så fort jag får chansen. Love it or leave it!

Barnens integritet till salu

I och med You tube-vågen har videohysterin inte bara spridit sig bland medier och investerare, även hos vanliga användare finns det en kick i att ladda upp en video som drar till sig mängder av tittare och hamnar högt upp på topplistorna. På vissa sajter, t.ex. Metacafe, kan man t.o.m. tjäna en rejäl slant på sin video.

Det som alltid går hem hos tittare är roliga klipp med barn och djur. Och eftersom dessa alltid inte är så lätta att regissera så måste man ju filma de i det rätta ögonblicket när det roliga sker. Eller så tar man en genväg och utsätter de för en rolig situation.

Något som har börjat förekomma är att man skrämmer skitet ur barn. Ett av de mest vedervärdiga exemplen är videos då folk låter barnen spela det som förefaller vara ett spel, men efter någon stund så kommer ett riktigt äckligt monster fram och skriker, prova att sök på "Scary maze". Det mest kända exemplet är denna, då avskumet till pappa fortsätter att filma pojkens lidande istället för att trösta honom. Även denna video är populär.

Det finns andra exempel, t.ex. så är denna extra mysig då föräldrarna samarbetar så fint, även om den kanske kan vara uppgjord, fast den ena pojkens reaktion tyder inte på det.

Men anledningen till att jag skriver detta inlägg är denna video som ligger väldigt högt upp på Aftonbladets "Mitt klipp". Det är en pojke som sjunger och har sig i duschen, och blir smygfilmad. Jag undrar bara vad pojken tycker om att mer än 30.000 svenska har tittat på honom och garvat åt honom. Vad får han för reaktioner? Känner han sig utlämnad? Hämmad?

Jag ska inte moralisera om just det enskilda fallet. Pojken kanske blev jättepoppis i skolan eller så vad han redan det. Däremot är det oerhört skrämmande att barn inte längre har en frizon, ens i sina hem. I duschen. Där han står naken och sjunger oskyldigt, kan ni tänka er en mer privat plats? Då bestämmer sig denna idiot till familjemedlem att ta fram kameran och filma den nakna pojken. Och lägga ut det på Aftonbladet. Och han blir minst sagt ställd när han märker kameran.

Någonstans känns sånt här som ett klart brott mot FN:s barnkonvention, att göra barn till åtlöje i deras privata sfär på det här sättet . Följande stadgas i konventionen:

Artikel 16

1. Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende.
2. Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Då är min fråga; vem skyddar dessa barn? Som vi sitter och garvar åt på nätet! Inte fan är det föräldrarna, det är ju oftast de som är bovarna.

"Men har du ingen humor, grabben?" Klart som fan att jag har humor, men inte på ett barns bekostnad. Tills vidare så fortsätter ni att skratta åt de "roliga" barnen.

Tjuvlyssnat fyller ett år!

Det har alltså gått ett år nu sedan vi startade det som kom att förändra mitt liv. Vi har blivit Sveriges största blogg, varit med i ett 50-tal tidningar, flera radioprogram och TV-kanaler. Som en liten present fick jag nyligen reda på att vi för andra månaden i rad ligger etta på svenska boktoppen. Vi har skrattat, gråtit och spridit glädje till svenskar i hela världen.

Jag är därför glad att kunna göra något vettigt med pengarna från Tjuvlyssnatboken. Jag har nu kontaktat SOS-barnbyar, och skaffat oss en egen fadderby genom att skänka 5.000 kr. Allas vår egen by. Jag hoppas att det också leder till att fler skänker pengar. Jag valde alltså en by i Sudan, och hoppas på så sätt kväva mitt samvete för västvärldens flathet i Darfur.

I framtiden ska alltid en del av intäkterna gå till välgörenhet som jag låter läsarna bestämma om genom omröstning. Det blir också ett sätt att premiera de som skickar in bidragen, då vissa gåvor sker i deras namn.

Nu jobbar vi vidare med nya projekt och redan nästa vecka tror jag att jag och Andreas kan presentera en systersajt till Tjuvlyssnat, och redan veckan där på ännu en systersajt. Känns som att jag väntar tvillingar. Den som lever får se.

Parallelt pågår även ett arbete med att utveckla Tjuvlyssnat i annan form än vad som har presenterats. Jag hoppas kunna avslöja de planerna på Stockholm Media Week i maj, om allt går enligt planerna. Knock on woods...

Ett härligt skönhetsideal

Ok, jag ska inte tjata ut er med mina videos. Men den här gör för jävla ont i magen, för att inte titta på. Det är reklam skapat av Anorexi och Bulimikontakt och har snart haft en halv miljon visningar på You tube! Jag har upplevt ätstörningar hos en närstående och vet hur det raserar den drabbades vardag. Jag vet att ni är sjukt många tjejer som lider. Killar också. Man ska vara smalast, fräschast och sexigast. Jag ska inte tala allt för mycket om hur man botar det, det är andra bättre på. Men vad vi andra kan göra är att sprida informationen. Uppmärksamma det och hjälpa andra att få hjälp. Du ser bra ut, du duger precis som du är. Jag lovar!

Via Beta Alfa (tror jag, om jag inte minns fel)

En fantastisk dag

Läser i Svenskan att det var rekordvärme på flera håll i landet idag. Jag hade åtminstone årets bästa dag. Ägnade förmiddagen åt att jobba med diverse sajter. Efter lunch så sprang jag ett löppass. Sedan mötte jag upp en kompis och hon tvingade mig att gå runt hela Södermalm, med fakturor som skulle ut till butiker, istället för att ta tuben. Varför köpte man precis busskort kan man undra?

Efter tre timmar kom vi hem, handlade lite mat, samlade ihop ett gäng och grillade på min innergård. Fattar ni grejen? Det är den 26:e mars och jag har redan grillat för första gången. Inte nog med att maten var fantastisk god, vi skrattade, småfrös och värmde oss över elden. Sen gick vi in och tittade på en fin liten film, "Stranger than fiction", som jag varmt rekommenderar. Det handlar om en skattemas, spelad av Will Ferrell som hör sitt liv berättas genom en röst som ingen annan hör. Man skrattar och sätter den i halsen.
Sedan avslutade jag natten med att skriva en krönika om kärlek. Eller ja, egentligen med att skriva detta blogginlägg.

Den perfekta dagen.

En lång tid framöver kommer den här måndagen ha varit starten på något nytt. Eller jag kommer åtminstone försöka att övertala mig själv om det. Nu vill jag ha måndag hela veckan!

Någon som är sugen på att flå ett djur?

Inte? Men det är ok att bära en liten gullig mink? Eller vad sägs om en söt räv?
Det är inte ofta jag blir äcklad av någonting, men den här videon gjorde mig så pass vemodig att jag inte ens kan vara arg längre. Och att vara förbannad är ju min trademark. Ok, jag förstår att inte hela pälsindustrin jobbar som dårarna i videon. Men det går inte heller att bevisa hur just din päls kom till. Hur mycket skrek det stackars djuret innan det flåddes på sitt skinn?

Argumentet med att man köper second hand håller inte. Jag hör den allt för ofta som att det skulle vara ett rättfärdigande. Så länge man bär päls så ger man sitt stöd till industrin, och uppmanar andra att köpa päls. Hur kan mode ligga över lidande? Fashion that kills. Indeed.

Jag ska själv inte hyckla. Jag äter kött. Jag önskar att jag var vegeterian. Jag har försökt att bli vegeterian, men djuret inom mig säger ifrån, och det enda alternativet jag tycker om är quorn. Jag klarar inte av soja, tofu och bönor och vet inte riktigt hur jag skulle få i mig tillräckligt med fullvärdigt protein. Kanske får jag läsa på mer. Jag skulle behöva skaffa mig en flickvän som är vegeterian kanske. Inte för att hon skulle bli hemmafru, men för att hon skulle tvinga mig att äta vegetariskt.

Vi människor är barbarer. Jag går och tar en blodig biff så länge, och fortsätter att blunda för verkligheten...

Videolänk via Thea

Who's da man? Zlatan!

Jennifer Wegerup är besviken på Zlatan. För att han inte respekterar journalister. Och att hans undvikande av klara svar skulle vara ett hån mot alla som gillar Zlatan (exemplen är mer än löjeväckande). Vad hon inte fattar är att vi älskar Zlatan för att han pissar på allt och alla. Han gör som han vill. Han har inget ansvar mot mig, dig eller någon annan i det här landet. Återigen är det någon Jantegrej om att man ska vara tacksam för att få tillhöra landslaget och rätta sig in i leden. Det är vi som ska vara tacksamma att Zlatan vill spela i landslaget. En av världens bästa spelare. Och han ska vara några medelmåttiga sportjournalisters knähund. Fuck that.

Visst Zlatan kan bete sig barnsligt. Och omoget. Men han har ett fantastiskt ego som har tagit honom dit många bara kan drömma om. Och Jennifer verkar ha glömt bort att hennes egen tidning gjorde en kontaktannons för Zlatan. Var det också hans plikt att han skulle ta det?
Eller alla gånger som Zlatan är inblandat i något negativt, och Sportbladet slänger sig på luren för att ringa Zlatanhataren Ralf Edström, bara för att få basunera ut "Experten: Zlatan beter sig för jävligt". Jag skiter i vad en gammal alkis tycker om Zlatan. Zlatan är redan större än vad Ralf Edström någonsin var. Sen kan ni rulla det där målet från -74 så många gånger ni vill.

Förhoppningsvis får jag träffa Zlatan i Milano i April, då vi åker ner med supporterklubben. Då ska jag tacka honom. För att han visar att man kan gå sin egen väg och lyckas. För att han visar att en barndom i Rosengård inte behöver vara ett hinder här i livet. Han har gjort mer för många, på några år, än vad många av dessa sportjournalister kommer att göra tillsammans under en livstid.

Edit: I brådskan glömde jag bort det som mest av allt störde mig med artikeln. Jennifer skriver "Så synd också att hans tystnad ger alla pinsamma rasister och onyanserade Zlatan-belackare ny ved till hatbrasan." Det är det värsta som finns, att man måste tänka sig för som invandrare för att inte rasisterna ska få vatten på sina kvarnar. Jag blir så förbannad att jag skriver ett längre inlägg om det senare i veckan. Eller ok, jag blir lite förbannad, det är svårt att vara jätteförbannad när man har sett så mycket sol på en dag...

Den där tävlingen för modebloggar

Jag har glömt att nämna att det finns en tävling för alla dessa modebloggare hos Aftonbladet. Även om mycket är skräp bland modebloggarna så finns det en hel del duktiga, starka tjejer som jag verkligen beundrar, och några är dessutom mina vänner. På den rådande tio-topplistan ligger just nu Annika, Hanna och Sophie. På den totala listan finns även Sofia och Lina.
Rösta på någon av mina vänner, eller någon du finner mest tilltalande här.
Jag utgår från att det är Engla som vinner tävlingen dock, eftersom det är Aftonbladet som håller i tävlingen, och hon är folkligast av alla. Vem min favorit är låter jag förbli en hemlighet...

Att googla

Det verkar ju vara allas nöje och måste att googla andra människor. Jag kollar hur många hits jag får när jag googlar mig själv och slår en trippelvolt, när jag ser att jag har ökat från 33 till 15.400 träffar på ett år. Patetiskt egentligen att vilja göra Google-karriär. Men såna är vi människor. Och vi vill suga åt oss all möjlig information om folk vi råkar på, och sitter och smygkollar andra på Ratsit, för att kolla vad de tjänar, och blir vi förbannade för att grannen eller kompisen tjänar mer.

Jag älskar statistiken och håller koll lite på vilka som besöker den här bloggen. Eller framförallt älskar jag att kolla på vad folk googlar på när de kommer hit. Blir fortfarande förvånad att så många faktiskt googlar på mitt namn (vem fan är jag liksom), och än mer förvånad av vilka sökord som tar dem hit.

Det allra populäraste ordet förutom allt som har anknytning till mitt namn, är "efterfesten". Jag skrev ju en del om hur man kunde gå på Tjuvlyssnat-efterfesten, och det leder folk hit fortfarande. Snacka om att bli besvikna när man kommer till en snubbe som mest är förbannad jämt. Sedan följer ett par kända namn, bl.a. "Sladjan Osmanagic" som jag hyllade under VM, men även SJ's 95-kampanj som jag dissade.

Därefter börjar de märkliga sökningarna, och tyvärr är det mycket sex då jag ju skrev ett långt inlägg om sexualisering förut:

"damon+rasti+flickvän" "damon+ ( ett antal tjejnamn i min bekantskapskrets)": Ledsen att göra er besvikna. Eller glada, hur man nu vill se på det.

"lista över vad (hästars) tankar om hur de vill ": Jag förstår absolut ingenting av denna.

"Jag bloggar, alltså är jag": Ah, Descartes för 2000-talet...

"vad ska man gör för att nå g punkten i killen": Ja du! Även om jag vet det skulle jag aldrig skriva ut i min blogg.

"knulla min kompis fru": Om du fortfarande läser här. Gör det inte. Det är inte värt vänskapen.

"sexiga småflickor", "en 7 årings vagina", "en man som tvingar en flicka att knulla" (Och många fler som jag inte vill skriva ut här) : Fyy faan vad vidrigt. Det är alltså en del pedofiler som hittar hit. Och jag vill skriva nåt riktigt saftigt till alla dessa människor. Men. Sök hjälp! Det är inte normalt att googla eller på något sätt befatta sig med barnporr.

Jag avlutar med en karta som visar var besökarna sitter någonstans, förutom Sverige:

Helt fantastiskt. Trevlig helg, till hela världen!

Lite nyårsbilder!

Ni får ursäkta de dåliga bilderna, det var lite smuts på min mobils kameralins.

Jag fick inte med hela bordet, men från vänster syns Ghorme sabzi, en persisk gryta bestående av Persilja, Koriander, dill, bockklöver (?!), torkad lime och lammkött. Sedan följer saffransriset, och i den lilla tallriken det färsk basilika och mynta som man äter till maten. Sedan följer Fesendjon, som är en spektakulär upplevelse bestående av valnötter, granatäppelkoncentrat och kycklingfiléer. Sedan grillade saffran/citron/lök-marinerade kycklingbitar. Och en del annat som jag inte kommer på nu, för jag är så full i magen.

Det här är ett litet julbord, kändes mer exotiskt när jag beskrev det kanske. Det där gröna är groddar som har blivit planterade på något vänster.

Och så en liten bild på mina underbart begåvade och söta kusin Tanya, fem år! Vi har lekt massor ikväll och jag har läst en Nalle Puh-tidning för henne, en av hennes många klappar ikväll. Jag har lovat henne ett eget inlägg här på bloggen så nästa vecka kommer det en lång text och massor av bilder.

Gott nytt år!

Yes, i natt kl 01.07 firades det persiska nyåret Norouz, och mullorna har tagit Iran fram till år 1386. Bara en sån grej. Men själva festen är inte en islamisk högtid, utan härstammar från en av de äldsta religionerna, nämligen Zoroastrismen. Norouz firas på vårdagsjämningen, och markera i många delar att det gamla är slut och att det är dags för nya tag. Man storstädar hela huset, handlar nya saker och kläder. Sista tisdagskvällen innan nyåret faller så firar man genom att hoppa över eldar och sjunga en ramsa som ungefär lyder "Min gulhet till dig, din rödhet till mig", vilket betyder "Min sjukdom och svaghet till dig, och din styrka och välmående till mig".

Granen finns ju naturligtvis inte, utan man använder istället ett bord som dukas med sju saker som börjar på bokstaven "S". Jag vill minnas att den här duken brukade ligga på golvet i Iran. Man sitter mycket på golvet och sover även på madrass. Men medelklassen har anammat den västeuropeiska kulturen och det är väl arbetarklassen som fortfarande lever under dessa förhållanden. Hursomhelst.

De sju sakerna brukar vara (delvis kopierat från svenska Wikipedia och rakt från minnet):
Senjed - en sorts söta frukter som ungefär lite som dadlar och växer i öknen under svåra omständigheter, är inte säker på vad det ska symbolisera.
Somaq - En syrlig krydda som man bl.a. har på Shish kebab och med den önskar man maten en god smak i framtiden.
Sabzeh - som är en bricka med groddar av vetekorn, linser eller liknande. Med detta önskar man att det ska bli ett år med bra skörd. Jag har fått en sån av min mamma och ska lägga upp bilder senare.
Sib - som är ett (vanligtvis rött) äpple och symboliserar glädje.
Samanu - Memma, vet tyvärr inte vad det ska symbolisera.
Sir - vitlök, som ska symbolisera hälsa och kampen mot sjukdom.
Serkeh - vinäger som symboliserar ålder och tålamod.
Dessutom ska det finnas:
En spegel som symboliserar renheten. Målade ägg.
Diktsamling av de världskända poeterna Hafez eller Ferdosi som symboliserar den rika persiska kulturen. De mer religiösa familjerna har Koranen eller annan helig bok på bordet.
En skål med en levande guldfisk förekommer ofta och alltid massvis med kakor och nötter.
(Svenska Wikipedia vill ange Sonbol - Hyacinth som ett av de sju S.en, men det är direkt felaktigt enligt min mamma och mormor, eftersom det är en realtivt ny företeelse.)

Puh. Det var en lång lista. Nu till maten.

Den mest traditionella maträtten är Sabzi-polo, som är grönsaksrisk med stekt vit fisk. Grönsakerna är bl.a. persilja, dill, koriander och något mer som har fått koka in i riset. Men i övrigt är det en matorgie utan dess like, och julbordet får ursäkta, det här kickar rumpa. Efter ikväll så har jag garanterat lagt på två kilo. Bilder följer imorgon hoppas jag.

Det finns även en tomte, fast han är vanligtvis svart, eller ja, han har målat ansiktet svart, och han sjunger och dansar och har ofta en tamburin i handen. Han delar inte ut klappar dock. Den jäveln. Däremot får man pengar av de äldre, vilket alltid är trevligt.

Det finns andra kulturer som firar norouz också. Även trettondagsafton firas, och då går man ur huse och alla har picnics med familjerna ute i parkerna och firar. Väldigt mysigt.

Återkommer som sagt senare med bilder, lite pengar och ett par extrakilo. Eide shoma Mobarak!

Vad hände med alla kommentarer?!

Jag skrev ett argt inlägg om anonyma inlägg för ett tag sen. Det lyckades skrämma bort alla troll, men även bloggvänner verkar det som. För det är fortfarande lika många som läser. Jag syftade naturligtvis på alla som försöker förstöra stämningen. Jag välkomnar alla andra och gärna även konstruktiv kritik. Jag måste ha era kommentarer för att veta om jag är på rätt spår här! Men mitt eviga misskötande av uppdateringen kanske har skrämt bort vissa av de mest trogna läsarna. Förbättring kan tyvärr inte utlovas. Jag är ingen traditionell bloggare, utan skriver när något måste sägas. Annars är jag tyst. Bra så.

Framställande av kvinnor i media

Min ironisering av skönhetsideal i den här tjuvlyssningen , ledde till att någon tipsade om den här videon.
Jag vill att du lägger 30 minuter och tittar på den här videon. Den handlar om hur man i annonser framställer kvinnor och vilka ideal som tjejer måste försöka uppnå. I princip omöjliga. Och är idealen ouppnåeliga så gör vi vad som helst för att ta oss dit.

Hon som står bakom filmen heter Jean Kilbourne, en amerikansk sociolog, som under många år analyserat den amerikanska annonsmarknaden. Detta är den tredje versionen av hennes filmserie som heter "Killing us Softly". Och det är exakt vad de gör. Bryter ner våra sinnen. Sakta men säkert. Tills vi alla svalt betet och fått en fucked-up bild av hur en tjej ska se ut.

En del saker kan uppfattas som överdrivna och man ska som alltid se filmen med kritiska ögon. Och ibland kan det t.o.m. kännas verklighetsfrånvänt då vissa annonsexempel nog aldrig skulle förekomma i Sverige, men vi har gott om sexistiska annonser själva. Och om våra amerikanska systrar lider så borde vi. Dels av omtänksamhet men främst p.g.a. den starka påverkan av amerikansk kultur i västvärlden. Bilderna och idealen behöver inga pass för att ta sig till Sverige.

Efter att du har sett den här videon vill jag att du tipsar alla du känner om den. Den är några år gammal, men lika brännhet idag som den första versionen var flera decennier tidigare. Framställ kvinnan som ett objekt. Då blir det lättare att inte se henne som en jämställd människa. Och kvinnor får lära sig att behaga. Med utseende och sex. Personlighet är för fula människor.

Styrka kommer inifrån. Vilken jobbig kliché. Men om man tänker efter så spelar det ju egentligen ingen roll hur snygg eller smal du är, så länge du inte är säker i dig själv. Eller hur?

Om kärlek

Klockan har än en gång passerat midnatt för länge sen, och ännu ett helglöfte, fokuserad på att jag skulle skaffa mig normala rutiner, har gått om intet. Jag känner på mig att det här blir ett toppeninlägg, ödmjukhet har aldrig riktigt varit min grej, och hellre ärlig än falsk. Jag känner alltid att jag kommer till min rätta när jag blottar mina innersta tankar. Sånt man inte bör skriva om.

Jag ligger i soffan, slösurfandes framför datorn, ständig i jakt på det nya, det som man ska ha läst och det som man ska ha sett. För att inte tala om det där My Space-bandet som snart kommer att breaka. Det tar aldrig slut, den där osäkerheten att vara ute om man missar någonting, eller kanske är det bara ett sätt att fördriva tiden, ett sätt skjuta på det oundvikliga, jobb, räkningar, döden...

Hursomhelst kommer jag på mig själv tänkandes på kärlek, vilket kanske förefaller som en paradox, med tanke på den pågående fysiska aktiviteten. Men jag kommer att tänka på den där National Geographic-artikeln jag läste, den gången jag prenumerade på tidningen. Eller jag prenumerade aldrig, jag beställde ett nummer bara för att få de där två biobiljetterna på köpet, och avbeställde utan skam tidningen, och var nöjd med mig själv tills jag hade sett klart filmen jag valde att se, och insåg att Bonnier var de som hade vunnit det här slaget också.

Det jag kommer ihåg från artikeln var att någon antropolog i USA hade tittat på människor genom en MRI-skanner (alla House-groupies vet direkt vad jag pratar om) och jämfört deras olika reaktioner när de fick se en bild på sin käresta och en neutral bild, vilket visade att bilden på den förra gjorde att området i hjärnan som förknippas med belöning och fylls med dopamin, lyste starkt, vilket förklarar varför man inte behöver äta, är överlycklig och kan vara uppe hela nätterna när man är kär.

Samtidigt hade några italienska psykologer mätt halten av Serotonin, ett annat välkänt signalsubstans, hos människor som var riktigt kära, och fann en liknande obalans som hos personer som led av tvångssyndrom. Dessa människor brukar vanligtvis behandlas med lyckopiller, så som Prozac eller Zoloft (som jag råkade provsmaka en gång, men det är en annan historia), vilket skulle innebära att alla som käkar antidepressiva medel transformeras till varelser utan förmåga att bli kära. Något som i och för sig kanske kan vara en välsignelse ibland.

Men det skulle alltså förklara varför männsiskor som är kära gör dåraktiga saker. Det är rubbad balans i hjärnan och man är ute efter en fix dopamin. Hela begreppt kärlek nedskalat till kemiska substanser. Så sterilt och oromantiskt.

Vilket vid första anblick inte skulle passa mig alls, eftersom jag anser mig vara riktigt romantisk. Men det skulle kanske också förklara varför jag blir kär i människor som jag har träffat en gång, bara för att dumpa henne en månad senare.

Man bygger förväntningar och skapar drömscenarios. Kanske är det dags att inse att jag inte kommer träffa Natalie Portman så som hon var i Garden State, eller varför inte Scarlett Johanson i Lost in translation. Och som i en ond cirkel så går man ut och festar och dricker alkohol för att bedöva smärtan, som man upplever för att man inte får sin fix, och pratar med helt fel tjejer, och mår sen dåligt dagen efter för att man inte har det perfekta livet.

För det finns där någonstans bland alla måsten, att man ska ha den perfekta partnern. Money can't buy that shit. Eller jo det kan det, men inte i mitt fall. Jag vill ju bara ha en skön ärlig tjej, som gillar mig för mina tankar, och min humor. Hon ska vara streetsmart, ha en stark personlighet och ha höga ambitioner. Och så ska hon vara rolig. Hmm, nu skenade min fantasi iväg igen...

För allt det där spelar ingen roll. Det handlar om kemi. Och inte som klyschan. Utan verklig kemi. Hitta en partner, få varandra att utsöndra dopamin. I lagom mängder och lagom ofta. Så enkelt, men ändå så ouppnåeligt. Det gäller att tänka efter innan varje drag. Som ett parti Schack. Ett spel. Kärleksspelet.

Storebrorssamhället tas till nya nivåer!

Min vän Elin (Janitor) visade mig detta precis och jag blev förbannad bara jag såg första sidan på denna länk http://www.sat-gps-locate.com/ och började knappa in mitt eget mobilnummer. Jag behöver väl inte vidareutveckla detta, ni förstår ju vad det rör sig om. Finns inte så mycket annat att skriva om en stressig fredag som denna.

Trevlig helg!

Ps. Länken är kanske inte jobbsäker då det kan dyka upp "konstiga" annonser.

Men är du SAD, lilla vän?

Jag var tvungen att fortsätta, angående det där om solen. Den senaste månaden har jag varit helt känslomässigt tom. När uppståndelsen efter boken hade lagt sig, och det var back to business igen, så har jag funnit mig själv stirra i väggar, fria till flera främlingar, få utbrott mot alla möjliga människor. Men den mest återkommande känslan var uppgivenhet. Jag kan 'ndå inte förändra världen, och allt här i livet är meningslös. Kände jag. Jag tyckte att jag var patetisk, och ville absolut inte blogga om det. Vad fan har jag att klaga på, vad ger mig rätt att vara deprimerad? Allt är perfekt i livet, och jag borde vara världens lyckligaste. Men jag slutade att gå ut, och satt hemma i flera dar. Tyvärr så kunde jag interagera med människor genom datorn, och känslorna svallade på alla möjliga sätt även där. Ber om ursäkt främst till vissa nära och kära, som har fått lite väl mycket "sanning" och utbrott från min sida.

Till slut så pratade jag med en kompis, och hon sa att det verkade som att jag led av SAD. Nej inte "ledsenhet" men nästan. Seasonal Affective Disorder, eller vinterdepression som det kallas i folkmun. Alla symptomen stämde in på mig, och trots att jag har läst om det så många gånger så slog aldrig tanken mig att JAG skulle drabbas av det. Men det är väl kanske inte så konstigt, jag är född och uppvuxen i ett ytterst soligt land, och har det verkligen i blodet. Dessutom är det ju sjukt vanligt i Sverige, så varför inte?

Hursomhelst så fick jag rådet att ta långa dagliga promenader, och att gå på ljusterapi. Jag solade även lite solarium, och i samma veva började solen titta fram och vips så var alla bekymmer borta! Så enkelt och så löjligt. Moment 22 i det här fallet var att ju mer deppad man blir desto mer låser man in sig, och ju mer man låser in sig, desto mindre dagsljus får man. Och till slut känns hela livet som "måndag hela veckan", och man grottar ner sig totalt.

Det känns kanske onödigt att sitta och berätta det här nu, men nästa vinter kommer kanske någon av er, eller någon ni känner att drabbas av samma sak, och då kanske den personen slipper gå igenom det jag genomled. För man vill inte stämpla sig själv som "deppig". Man vill vara vinnartypen, man vill vara den som leder utvecklingen, den som alltid är gladast. Då passar inte begreppet depression in riktigt.

Jag vet inte om jag ska öppna mig så här mycket i min rätt "offentliga" blogg, men samtidigt så känns det som att det är något som är skönt att få ur sig, och kanske hjälper det någon. Och det är ju ändå mitt huvudsyfte här i livet, att hjälpa folk.

SAD. Vilket träffsäkert Akronym!

Mingel på Dagens Media

.
Minglet var väl helt ok, men jag var bara tvungen att lägga upp bilden på mig och Hanna. Hon har den på sin egen blogg och någon har skrivit att jag ser ut som en ful manlig Cia Jansson, en av cheferna på Elle. Det tycker jag var fantastiskt roligt. Jag vet inte när jag fixade håret sist, jag ser ut som Kramer. Och jag trivs med det som fan...

Hanna passade även på att göra lite galna grejer, mer om det kan ni läsa hos henne.

Kom därför att tänka på lite ironiska småsaker som jag har roat mig med, den senaste tiden. Småsaker som är väldigt onödiga, och egentligen bara är givande för mig, när jag får se folks reaktion.

1. Avsluta alla mejl med "Mvh, Damon 'Etta på svenska boktoppen' Rasti". Det sticker så mycket i folks ögon, att jag börjar skratta, bara genom att skriva det här.
2. När man frågar någon hur han/hon mår, och man får svaret "Bra, själv da?", så svarar man tillbaka "Bra, själv då?" och håller allvarlig, ett skratt eller en ytterst förvirrad blick är garanterat.
3. Så fort någon ska dra sin favorit-tjuvlyssning för mig, så skrattar jag så överdrivet högt, att personen blir antingen överexalterad och går på det, eller så inser de att jag är sjukt trött på att höra en hel tjuvlyssning upprepas för 73:e gången.

Tur att solen har tittat fram, tvånget att glädja sig själv blir så mycket mindre då...

Förändringar på Tjuvlyssnat

Jag måste väl nämna lite snabbt om vad som händer bakom kulisserna på Sveriges bästa blogg. Allas vår darling Gloria har slutat, för att satsa på studier och skrivande. Respect! Hennes ersättare har blivit en grymt duktig tjej, vid namn Jennie, som studerar digital kommunikation, och som kanske är född för att jobba med det här, då hon tycker om att leka med ord, och har såna klockrena rubriker, att hon ger mig dåligt självförtroende (jag anser mig oftast vara bäst på allt jag gör).

Fr.o.m. idag ingår en journalist vid namn Petter i vårt fina crew. Han har frilansat för fina magasin som Bon och Rodeo, och har även skrivit för The Observer. En populärkulturjournalist som kan ge lite skön edge på sidan. Det var på tiden.

Jag tänker aldrig låta Tjuvlyssnat bli blott en humorsida med dåliga skämt som tilltalar en bred publik. Den breda publiken kan dra till TV4. Det ska vara mer Conan än Leno så att säga. Letterman har blivit för gammal.

Sen är det fantastiskt kul att få en journalist att bli bloggare istället för det som är trenden idag, när alla duktiga bloggare sugs upp.

Ikväll blir det event med Dagens Media, och jag ska dela ut lite böcker och mingla. Vilken fantastisk tisdag!

Hetaste modeaccessoaren just nu - De egna kidsen

"Vad är det för fel på er föräldrar som klär upp era barn som
vore de fotomodeller och prackar på dem så jävla mycket
medvetenhet att man undrar om de verkligen är 10, för
de ser ut som 20. Visst ska man få klä sig snyggt. Men det har
eskalerat till helt nya nivåer, och det handlar inte enbart om utseende
längre. Det är en attityd och livsstil. Och det hände medan
vi blinkade.

Jag sitter på tuben. Killarna som sitter bredvid mig är max
11 år. De ser ut som fotomodeller, och diskuterar den enes Lacoste-
piké. Den ene har rockfrisyr och kläder som skriker sex
appeal. Han spelar tydligen i ett band. Snart kommer de in
på brudar. De diskuterar allt mellan hångel och porr. Jag
vill ge dem varsin smäll, men sitter stilla av förundran. Vad
lär ni ut till barnen egentligen?

Har media övertagit allt ansvar, nu när ni har passerat 30 och
försöker att finna er själva? Era barn har blivit en del av
er image. Precis som Paris Hilton-kopiorna klär upp den lilla chihuahuan
som de bär i väskan, så har ni degraderat era avkommor
till blott accessoarer. Vad hände med att få vara barn, slippa tänka
på utseende och ha fula kläder som man skäms över när man tittar
i gamla fotoalbum? Vem fan låter sin dotter gå i stringtrosor
när hon är 12? Omöjligt säger du. Vardagsmat säger jag. Och det
blir inte bättre. Det främsta argumentet brukar vara att man inte
vill att ens eget barn ska bli mobbat. Så var är då gränsen? När
ska det vara nog? Vill du ha ett barn som bara följer strömmen,
eller en stark självständig individ som bygger sina värderingar
på egna tankar?

Jag var en mobbad nörd och sämst klädd i klassen, men min
mamma lärde mig integritet och hänsyn, och det har gått
jäkligt bra för mig. Bättre än för någon annan i den klassen
kanske. Jag tror att det mycket handlar om att ni vill visa upp
era barn. Att få höra någon säga att era barn är hippa, nu när
ni längre inte kan vara det själva. Några skyltdockor som ni
kan släpa runt på, och ta cred för.

”Titta, det här är min snygga son!" Det är lite som min pappa
alltid ville att jag skulle bli läkare. Enbart för statusen och
att han aldrig fi ck chansen själv. Du kan göra det bra enkelt
för dig, och avfärda mig som en bakåtsträvande proggtyp.
Eller så tar du den hårda vägen, säger nej till ditt barn och
blir hatad och föraktad. Men du har samtidigt gett ditt barn
möjligheter och en karaktär som inte går att fynda i någon
Lindebergtröja…

*Min krönika publicerad i förra veckans tidning!

Meddelande från StockholmMediaWeek

"Om två månader är det för tredje gången dags för den svenska mediebranschens eget forum, StockholmMediaWeek, som liksom tidigare år kommer att presenteras på Rival den 9 & 10 maj, med Casten Almqvist som programledare. Det är med stolthet och stor glädje som jag nu vill informera dig om vårt kommande program. Bland många angelägna och roliga programpunkter kommer du bland annat att få lyssna till:
Jonas Bonnier, som kommer att berätta om hur 2000-talets Bonnier förvaltar familjearvet, och vilken väg han tänker ta mot framtiden. Går den via flyget över Atlanten?
Pelle Törnberg (Världens mäktigaste mediesvensk, enl Martin Jönsson i SvD 2006-02-18) som berättar om 20 års medieäventyr inom Strix, MTG, och inte minst Metro. Vad händer härnäst?
Filip & Fredrik, som kommer att dyka upp lite då och då under Dag 1, med porträtt på mediesveriges latenta nyckelfigurer........
Eva Hamilton och Peter Örn, under programpunkten: I allmänhetens tjänst - men var är allmänheten? Måste Public Service vara SVT & SR?...
Rockar Pocket? Ja det kan man fråga sig, och vi gör det med bl a Kajsa Ingemarsson och Marie Ledin?
Ovanstående är endast några av de programpunkter som vi har marinerat och inventerat för dig och dina kollegor. "

Varför skriver jag det här då undrar ni. Jo, jag är en av panelmedlemmarna och ska diskutera "Massmedia – ett 1900-tals begrepp?" På förmiddagen onsdagen den 9 maj skildras några olika exempel på den moderna medielogiken med användargenererat innehåll.

Så om någon ska gå på detta evenemang, så missa inte eder ödmjuke tjänare, Damon...

Vad ska vi göra då?

Det är väldigt enkelt att bara slå ner mot andra som inte sköter sig. Därför ska jag ge några förslag på hur vi kan förbättra intregrationen. Problemet vi har idag är att många är rädda för att utpekas som rasister om man uttalar sig kritiskt mot invandrare. Man ska med all rätt göra såna uttalanden om man tydliggör att det riktar sig mot vissa i gruppen. Att bara skriva att invandrare gör ditten och datten är lika idiotiskt som befängt. Däremot så daltas det en hel del med oss invandrare, och det finns så klart en hel del brister som "vi" invandrare (låt mig bara notera här att jag anser mig själv som svensk, oavsett vad folk säger) måste åtgärda.

Sverige och dess invånare bör som medmänniskor ta emot folk från andra länder som har det sämre ställt, men inte utan att ställa krav. Vi lever inte i någon utopi där vi bara kan ta emot folk och sen blir allting bra. Det måste ske mer strukturerat.

Först och främst. Folkpartiet fick en hel del skit för förslaget om språktest. Det är absurt att svenska idag inte är officiellt språk i Sverige. Om man kommer till ett annat land och vill ha sin framtid i det landet, lär dig språket! Detta gäller så klart inte gamla tanter och gubbar, men alla som vill bygga en framtid här och bli svenska medborgare måste skaffa sig basala svenskkunskaper, och då menar jag inte för universitetsstudier, utan för att klara sig i samhället. Punkt.

Språkkunskaper hjälper oss att kommunicera och bygga broar över de kulturella skillnaderna.

Två. Introducera nyinflyttade i hur det svenska samhället fungerar, genom att visa filmer och låta de delta i ritualer. Det hjälper inte att bara läsa om saker på SFI. Det är vår plikt att sätta in människor i allt ifrån hur man fyller i skatteblanketten till hur man firar midsommar. Återigen, ta seden dit du kommer. Behåll din religion och ditt kulturella arv, men bli en del av det nya samhället, istället för att klamra fast vid hur du levde i en annan kontinent. Det finns en anledning till att Sverige är så fantastiskt, och att du valde att flytta hit. Här råder ordning och välfärd. Det är din uppgift, så som nyinflyttad, att så småningom bidra till den utvecklingen.

Tre. Förändra kvinnosynen. Straffen måste skärpas för könsstympning, tvångsgifte och andra kvinnoförnedrande handlingar, som förekommer i vårt Sverige. Jag är generellt inte för straffskärpning som brottsbekämpningsmetod, då många underökningar visar att effekten är låg, och att det eventuellt leder till ett hårdare klimat bland förövarna. Man tar fler risker, när insatsen är hög. Men som det är nu måste något radikalt göras. Jag mår illa bara jag tänker på en könsstympning. Då kan ni tänka er hur de som utsätts för det mår. Men huvudmålet är att informera männen om jämställdhet och vår kvinnosyn. Och att stärka kvinnorna.

Fyra. Sprid ut de nyinflyttade. Det här har lite med mitt föregående inlägg om flyktingmottagning att göra. Vi måste också ta ansvar och det gör vi inte genom att dumpa av alla i en förort någonstans. Vi bygger små towns av olika etniciteter, och till slut så råder egna lagar och seder i dessa områden, och det var ju liksom inte riktigt tanken med det hela. Vi skulle skapa en fristad, inte en kopia av deras gamla stad. Om en person har flytt ett krig så nöjer man sig med att bo vart fan som helst. Det finns massor av kommuner runtom i Sverige som har tomma bostäder. Låt folk bo i hela Sverige, jag flydde från krigets Iran, självklart ville jag bo med mina släktingar i Stockholm, men jag hade varit minst sagt nöjd med att få bo i Flen, och slippa gömma mig i skyddsrummet var och varannan natt. Och kvotering är alltid en sista utväg, men låt några flyktingar få förtur och få bo i innerstan och de rika kommunerna. Det kan kännas hårt att andra får gå före, men du slapp åtminstone fly ett krig. Sluta grina och tacka, vem du än väljer att tillbe, att du föddes i detta land.

Fem. Slopa socialbidraget. Jag har aldrig förstått mig på det här med socialbidrag. OK, att folk kan få det tillfälligt när man är i en kris, eller oförmögen att arbeta p.g.a. olika hinder. Men vad är grejen med att folk kan lyfta bidrag år in och år ut? Jag har en kompis vars pappa aldrig har jobbat här i Sverige. Och då har de bott här i 20 år. Jag avskyr parasiter och folk som utnyttjar systemet. Ställ krav för att få bidrag. Antingen studier eller någon sorts jobb. Ställ ut folk att kratta löv, eller sanda vägar. Vad som helst. Som det är nu ligger allt för många på soffan och gör ingen samhällsnytta alls. Det gäller så väl invandrare som svenskar. Många misstar solidaritet med villkorlöshet. Jag är solidarisk, men inte dum. Jag ger dig pengar för mat, men då ska du göra något tillbaka för samhället.

Sex. Ge oss nya politiska krafter som nyanserar bilden av en flyktingpolitiken. Antingen så är man hård borgare eller så är det slappa sossar och vänsterpartister. Varför finns det inget mellanting i mellanmjölkens land? Varför måste det vara svart eller vitt? Varför kan man inte använda både piska och morot? Till slut kommer ni tvinga mig att starta ett eget politisk parti, och jag har fått avsmak för politik det senaste året…


Så här var några korta förslag. Skrivna på några minuter direkt från huvudet. Det är inte lösningen på frågan, utan ett sätt att påvisa hur mycket det finns att göra.
Men vi fortsätter att sopa problemen under mattan Vi håller på att förlora kampen om integration, och det är en tickande bomb, och ingen vill ens ta i det här med tång, verkar det som. Den kan smälla i ens ansikte om man försöker desarmera den.

Men jag är villig att göra ett försök. Annars exploderar den i ansiktet på oss alla…

Anonyma kommentarer

Jag älskar yttrandefrihet. Vem gör inte det här i Sverige? Vi lever i ett av världens friaste länder. Många kan framföra sina åsikter helt öppet, och iochmed bloggen kan man nog säga att ALLA kan låta omvärlden få veta vad de tycker. Det är ett fantastisk demokratiskt verktyg. Jag kan t.o.m. få feedback på mina åsikter genom att låta folk kommentera. Väldigt ofta är det en av de stora fördelarna med bloggandet. Snabbheten. Den direkta kontakten med läsarna. Och för läsaren gentemot bloggaren.

Men som i allt annat i vårt samhälle, finns det alltid människor som gillar att utnyttja våra system och framsteg. I bloggosfären gör man det genom anonyma kommentarer. Man ger sig in i diskussioner, utan att någonsin behöva stå för sina åsikter på riktigt eller tappa ansiktet. Dessutom kan man köra med fula knep och slag under bältet utan några som helst efterföljder. För bloggaren blir detta till spöken som man måste slåss med, utan att riktigt veta vem antagonisten är, alltså i det verkliga livet.

Därför är det beklagligt att det finns en del rötägg som systematiskt skriver emot allting en bloggare skriver, häcklar och lever rövare. Folk med åsikter, som de inte vågar stå öppet för.

Till er vill jag säga följande: Era äckliga fega kräk! Det måste vara jävligt mörkt under den där stenen ni gömmer er under. Likt maskar lever ni på avfall, det avfall som ni spyr ut ur er. Ni är patetiska djur (förlåt alla oskyldiga djur, för liknelsen), och ni förtjänar inget annat än mitt förakt. Ni är bittra och olyckliga, och ni kommer att dö ensamma.

Det är över för er nu. Nu slutar jag att mata er med min egen kropp och själ. Det är slut på öppna kommentarer, fr.o.m. nu tar jag min dyrbara tid och modererar kommentarerna, och allt som är anonymt försvinner. Jag vill ha namn på personer som inte har skrivit här tidigare. Ni som vill fortsätta vara anonyma blodsugarekan ge er iväg, den här bloggen har nu vitlökshalsband, och en fet påle som jag kör igenom er. Var miserabla hos någon annan.

Det är tidskrävande och väldigt tråkigt att behöva sätta stopp för den fria diskussionen. Men vi bloggare riskerar att bränna ut oss, p.g.a. all negativ energi som omges av dessa kommentarer. Bena note, ett flertal bloggare har redan slutat just p.g.a. kommentarer som har eskalerat. Det är inget jättejobbigt med en fjuttig kommentar. Men de är många, och det blir som små slag hela tiden. Till slut faller man ihop.

Men inte här. Här står jag upp, medan ni precis föll...

Bostadsnytt: I Danderyd slipper du blattarna

Jag läste och upprördes över det här igår. Hade ingen möjlighet att skriva något om det, men jag känner att jag inte kan släppa det riktigt. Det handlar om att vissa kommuner inte vill ta emot flyktingar. Kommuner i Stockholm! Och tar de emot så är det så låga siffror så att det ens är pinsamt att skriva ut. Men jag gör det ändå. 6. Det är så många flyktingar som Danderys kommun tog emot förra året. Alla ni som blir i Danderyd ska fan skämmas! Det är inte just ditt fel kanske, men det finns någon sorts gemensam rädsla, som bäst syns i den undersökning som SVD hade uppe igår. Just som jag tyckte att Svenskan började föryngras, och rejält gå om DN,
slår det gamla gardet till, och det är alla jävla gubbar och käringar som är livrädda för att flyktingarna ska stjäla, våldta, och framförallt sänka värdet på deras bostadsområden, och skrämmande 78% tycker inte att kommuner ska tvingas att ta emot flyktingar.

"Gärna integration, men inte i min kommun!"

Så då skickar vi alla jävla blattar till Botkyrka och Södertälje, och låter de skapa egna små samhällen så långt ifrån den svenska som möjligt, och killarna lär sig det gamla landets seder, och tjejerna kan förtryckas. Men det ni inte fattade då, är att de jäklarna förökar sig snabbt som fan, ute efter alla möjliga bidrag som de är, och en dag så slår de till när du är ute och går, för du kan inte gömma dig i din Djursholmsvilla hela livet. Du blir misshandlad, din dotter blir våldtagen, och de rånar ditt hus.

Sen är det klart som fan att många vill flytta till områden där det bor många med samma etnicitet, man är flykting och kan inte språket, man tar den enkla vägen och gör sig själv en björntjänst. Man fortsätter sin dagliga rutin, fast i ett annat land bara.

Jag vet att vissa har fått för sig att integration sker bäst med hjälp av de egna landsmännen. Det är en myt och ett sätt att rättfärdiga arabiska skolor och diverse bidrag. Jag har hört vad mina och andras "landsmän" säger om Sverige. Och det är inte smickrande. Jag har växt upp i ghettot och det råder en vi-mot-dem-inställning som än idag kan göra mig förbannad. Sätt dig ner, håll käften och var glad att du har fått komma till detta fantastiska land, istället för att bli sönderbombad i ett jävla skjul nånstans. Så som jag nästan blev. Man integreras genom att röra sig på flera skikt i samhället och umgås med landets egna befolkning. Inget annat.

Det är vi som måste omfördela spridningen. Tvinga alla kommuner att ta emot ett visst antal flyktingar, lär de svenska seder, och låt de skaffa sig svenska kompisar. Syns vi överallt, så accepteras vi överallt, och du inser att vi är av kött och blod, precis som du käre SVD-läsare.

Först, kosten!

Jag tänkte här snabbt dela med mig av vad jag anser är att äta rätt. Först ska väl sägas att det så klart inte finns någon supermetod. Även om tidningsrubriker vill lura på dig annat. Atkinsondieten och alla andra som vill utesluta kolhydrater är rent skräp, och leder till en snabb vinning, men sen så ligger du där med hög kolesterolhalt och ingen ork i kroppen, en tränande kropp behöver kolhydrater. Det smartase är att ta russinen ur kakan. Käka lite kolhydrater, med ett smart GI-tänk. Visst är långsamma kolhydrater kanon, men t.ex. torkade fikon eller plommon är goda fibrer som man kan kosta på sig, trots hög sockerhalt, och det dämpar godissuget. Ät kolhydrater motsvarande din knytnäve. I mitt fall blir det ca tre potatisar.

Vad gäller bröd och ris, så är det alltid fullkorn som gäller. Och inte fejk-fullkorn, som bara innehåller 5%, som t.ex. Pågens mörka toastbröd.

Vad gäller fett, så gäller sund förnuft. Det innehåller skyhöga mängder med energi, och folk lyckas glömma bort att även 'det goda fettet' innehåller massor av kalorier. Vad gäller matfett, så är det viktigaste att använda sånt som är i flytande form vid rumstemperatur. Skippa alltså smör och margarin!

Sen är proteinet det som vi främst vill åt. Det finns väl ingen studie som visar att protien skulle vara skadlig. Tvärtom. Det bygger upp muskler och innehåller essentiella aminosyror.

Jag listar här nedan, lite snabbt, livsmedel och maträtter man bör och inte bör äta:

Frukost / mellanmål: Keso, fullkornsbröd, yoghurt/fil m osötad musli, kokta ägg, skinka/kalkon, gröt, kesella 1%, kaffe/te utan socker, banan, äpple, blåbär, ajvar relish, persilja och paprika.

Lunch/middag: Endast basmati eller fullkornris, kokt potatis eller i ugnen utan olja, bulgur bättre än couscous, fullkornsnudlar, tacos med fullkornsstortilla, sallad dressing av yoghurt curry och sweetchilisås, bönor, Quorn, Kycklingfilé, nötkött (ej högrev), Senap

Förbjudet:
Fast fett som smör, margarin m.m., vitt bröd, ketchup, socker.

Mycket viktigt är att käka fem-sex gånger per dag. Det är uttjatat, men man ska käka var tredje timme. Punkt.

Sen så är det finurliga med mitt upplägg, att man en dag i veckan kan kosta på sig att äta vad som helst! Vanligtvis blir det söndagar för mig, då jag käkar pizza, kebab, chips, godis, läsk, the whole shebang! När kroppen får denna chock, så luras den att det finns gott om mat, och ställer om till hög förbränning. Då kan man fuska lite och ta sig några drinkar på lördagsnatten och låtsas som att det tillhör söndagen...Annars är alkohol strikt förbjudet! Men självklart kan man anpassa sina fridagar och välja vilken dag som helst i veckan.

Nästa gång skriver jag om träning. Ut och handla mat nu!

Träningsblogg

Nu när jag har kommit ut ur ide, så är det dags att shejpa upp kroppen. Det är exakt samma sak varje år, jag tränar hårt på våren fram till sommaren, sen slackar jag. Men iochmed att Tjuvlyssnat tagit så mycket tid, så har träning och kost glidit ner på prioriteringslistan. På senaste 1½ åren har jag gått från 75 till 89 kg, och ökat midjeomfånget från 89 till 103 cm. Men jag kommer i form på tre månader. Massor av god och nyttig mat, och träning. Ingen bantning här. Det är för idioter.

Alla kan få vara så tjocka eller smala som de vill, men jag vet när min kropp mår bra och är i toppform, och att inte sköta kroppen är ren idioti. Man behäver sova mindre och orkar så mycket mer när man tränar, och alla som aktivt väljer att inte göra det går miste om mycket här i livet. Så fr.o.m. nu så blir det en del tränings- och kosttips. Det är lite för egen vinning. Vet jag att ni läser så kommer jag ha svårare för att skolka från träningen. Träningstiden blir 5/3-07 till 5/10-07 som är min födelsedag. Jag tar foton varje vecka (eller månad), men lägger upp de först efter ett tag, så vi har lite att jämföra med.

Det har inget med Beach -07 att göra. Det har med att öka sin livskvalitet att göra. Nu kör vi!

Vilken natt!

Jaha, då blev jag av med kröniköroskulden! Jag flög upp ur sängen när tidningen damp ner i brevlådan, och även om min bylinebild inte var särskilt smickrande, så är jag rätt nöjd. Det var min första krönika, och jag kan ärligt säga att jag har långt kvar till toppformen. Dessutom var det ett litet tryckfel i intervjun med mig, det stod att boken hade sålt i 150.000 exemplar, när det skulle stå 15.000! Ni kan läsa krönikan, fr.o.m. imorgon söndag (edit: det verkar dröja till måndag tyvärr), på den här länken.

Så fort jag har fått ok, så ska jag publicera den även här. Det känns kul att jobba för den intressanta, mer fräscha lokaltidningen. Hade konkurrenten hört av sig, så hade jag troligen sagt nej. Så nu kommer jag terrorisera folks brevlådor var fjärde vecka. Håll ut!