Ett par ord innan jag försvinner

Jag har ju egentligen helg, men insåg att min krönika publicerades i Innerstadstidningarna idag, och eftersom jag anger bloggens adress och har fått ett par mejl om det, så är det lika bra att publicera den här, så kan man få tycka till.

När jag intervjuades för det här jobbet, påtalade den dåvarande chefredaktören att hon inte ville ha en ”blattekrönikör”. Där och då ville jag slänga den varma latten rakt i ansiktet på henne. Men eftersom jag inte ville bannlyst från Copacabana, och ändå var, och är, tacksam för att hon ville ha mig, så höll jag mig lugn och inväntade intervjuns slut för att kunna måtta ett par hårda slag i väggen på biografen utanför.

För försök att fatta en grej. Jag ÄR svensk. Oavsett vad ni tycker om det kolsvarta håret. Jag har mina persiska rötter, och tycker att de är fantastiska, men jag flydde ett krig och Sverige tog emot mig med öppna armar, för det är jag detta land evigt tacksam. Alla som kommer hit och lever sina liv här är svenskar. Punkt. Att ens ge oss benämningar som blatte eller svenne genom att dra en hård linje enbart baserad på födelseland/hårfärg är att tigga om problem. Vi mot dem. Vad hände med tillsammans? Och vem är vad? Jag känner blonda Björns som är blattigare än baghlava och mörka Muhammeds som är svenskare än sill.

Men felet är inte eran. Allting handlar om, en numera död tidning vid namn Gringo, som i en tid av integrationspanik spred propaganda om att invandrare skulle vara blattar, stolta såna, och där satt mediemänniskor och kulturpersonligheter, och svalde hela skitet, livrädda för att uppfattas som rasister. Denna ständiga rädsla. Ifrågasätter man märkliga korantexter är man islamofob, är man arg på Israels vidrigheter är man antisemit. Det finns inget mellanläge. Sunt förnuft är för dåren.

T.o.m. Mona Sahlin hakade glatt på. Utan att kritisera eller ifrågasätta. Jag säger det Mona. Kalla mig blatte nästa gång vi ses, så ska du få se på blatte. I’ll go jihad on your ass. Verbalt.

Det som störde mig mest var att man skulle vara stolt över förorten. Ok, att sprida lite positivism, men kom igen! Stolt över ett litet torg, en videobutik med kassa filmer och några crackheads på bänken? Sluta brorsan! Människan strävar alltid efter att ta sig upp. När jag flyttade till Söder fick jag byta syrianpizzerian mot 20 restauranger i min omedelbara närhet. Dessutom slipper jag åka svarttaxi med Hassan varje helg. Plaskdamm mot Långholmen liksom. DET är jag stolt över. Min personliga framgång.

Så lyft ditt huvud från kudden och torka tårarna. Ingen hjälper dig förutom du. Det är ett samhälle med grymma möjligheter och tillsammans ska vi knäcka vardagsrasismen, genom att vinna makt, bli statsministrar och gifta oss med kungens döttrar. Inte genom att hävda vår rätt att få hälsa Sho bre till de vita männen på jobbet. Samma män som tryckt ner alla andra i åratal. Vi förändrar genom att lära oss och slå dem i deras spel. Och då pratar jag inte om golf.

För det är alltid dessa vita heterosexuella män. Ni, era fördomar och era kukar äger världen. Men jag står redo med mina spikskor. En fet pungspark på alla som försöker sätta sig över mig. Kom och ta för dig!

Ps. Det här var min sista krönika, dags för mig att dra vidare. Kanske ses vi i en annan tidning framöver. Jag fortsätter att tycka på min privata blogg som du hittar på damon.se


Några förtydliganden: Tidningens rubrik ljuger. "Jag är ingen blatte" står det, men bland många kompisar kommer vi skoja om att vi är blattar, det jag menar är att jag är svensk, och ingen ska på eget bevåg ge mig epiteten blatte. Jag skäms inte för mitt ursprung.
Det med pungspark ska tas med en nypa salt. De som har läst mig tidigare vet att jag använder våldsmetaforer, men är väldigt fredlig av mig.
Vi som ska gifta oss med kungens döttrar, är "blattekillar" för det var alltid snack om det bland mina ghettokompisar när vi var unga, att vi skulle ha sex med dem för att visa samhället.