A true Hornstull story
Fredag den 20 juli kl 11.31
Efter en hektisk morgon var jag åter hemma, och satt vid min dator och betalade diverse räkningar. Samtidigt som det kliade i pannan, var jag kissnödig och bestämde mig för att lösa det senare dilemmat först. In till min toalett, där man vid stående kisställning har ryggen emot spegelen. En fjärdedels väg in i kissningen, kunde jag inte längre stå emot kliandet i pannan då det kändes som jag hade något smetigt där, och jag sträckte mig däremot efter toalettpappret för att ta bort vad det nu var som skickade alarmerande signaler genom min kropp. Med två vikta, relativt hårda och om jag minns rätt, prisnedsatta pappersbitar, drog jag försiktigt längs den centrala delen av min panna med hjälp av tre fingrar.
Jag kände något kletigt och tungt följa med längs smekningen, och när jag fick syn på resultatet var nu det gråa papperet täckt med en kletig sörja, som bäst kan beskrivas som brun-orange-beige.
PANIK!
Tusen tankar hann fara genom synapserna och eftersom vi killar har svårt att knipsa av när vi kissar så kändes de återstående 20 sekunderna som 20 svåra år. Vad kunde det vara? Cancer? Någon skada i pannan av allt solande? Eller var det kanske någon ny mystisk folksjukdom som Aftonbladets löp skulle skrika om inom en snar framtid?
Här följde en blackout som jag av naturliga skäl inte kan beskriva.
Äntligen tog det plågsamma urinerandet slut, och att dra upp byxorna var det inte tal om, utan jag gjorde en 180 och slängde mig mot spegeln. Mycket riktigt så hade jag tre ljusa streck tvärs över pannan och det såg ut som om någon hade dragit av huden. Nu blir det en lång sommar hann jag tänka, och samtidigt som jag böjde mig ner för att sträcka mig efter telefonen som låg i byxfickan längs med marken, för kontakt med sjukvårdsupplysningen så slog det mig.
Det var bara TV-sminket som hade åkt av.
Skräcken omsattes till skam. Jag var inte ens glad över att jag fortfarande skulle få leva. Jag kunde inte se mig själv i spegeln mer utan gick ut med byxorna halvt upphasade och lovade att aldrig berätta om det här för någon.
Efter en hektisk morgon var jag åter hemma, och satt vid min dator och betalade diverse räkningar. Samtidigt som det kliade i pannan, var jag kissnödig och bestämde mig för att lösa det senare dilemmat först. In till min toalett, där man vid stående kisställning har ryggen emot spegelen. En fjärdedels väg in i kissningen, kunde jag inte längre stå emot kliandet i pannan då det kändes som jag hade något smetigt där, och jag sträckte mig däremot efter toalettpappret för att ta bort vad det nu var som skickade alarmerande signaler genom min kropp. Med två vikta, relativt hårda och om jag minns rätt, prisnedsatta pappersbitar, drog jag försiktigt längs den centrala delen av min panna med hjälp av tre fingrar.
Jag kände något kletigt och tungt följa med längs smekningen, och när jag fick syn på resultatet var nu det gråa papperet täckt med en kletig sörja, som bäst kan beskrivas som brun-orange-beige.
PANIK!
Tusen tankar hann fara genom synapserna och eftersom vi killar har svårt att knipsa av när vi kissar så kändes de återstående 20 sekunderna som 20 svåra år. Vad kunde det vara? Cancer? Någon skada i pannan av allt solande? Eller var det kanske någon ny mystisk folksjukdom som Aftonbladets löp skulle skrika om inom en snar framtid?
Här följde en blackout som jag av naturliga skäl inte kan beskriva.
Äntligen tog det plågsamma urinerandet slut, och att dra upp byxorna var det inte tal om, utan jag gjorde en 180 och slängde mig mot spegeln. Mycket riktigt så hade jag tre ljusa streck tvärs över pannan och det såg ut som om någon hade dragit av huden. Nu blir det en lång sommar hann jag tänka, och samtidigt som jag böjde mig ner för att sträcka mig efter telefonen som låg i byxfickan längs med marken, för kontakt med sjukvårdsupplysningen så slog det mig.
Det var bara TV-sminket som hade åkt av.
Skräcken omsattes till skam. Jag var inte ens glad över att jag fortfarande skulle få leva. Jag kunde inte se mig själv i spegeln mer utan gick ut med byxorna halvt upphasade och lovade att aldrig berätta om det här för någon.
posted by Damon Rasti at 12:52
4 Comments:
Jag måste bara få ge en klassisk Tjuvlyssnat-kommentar till detta:
Hahahhahah!
Hahahaaa, så jävla kul...där har du anledningen att du skulle tvättat av dig med en gång i tv-studion :) Olivia skrev för övrigt nåt om tv-sminket hon med men min huvudvärk gör det omöjligt att tänka efter vad.
Helt lysande. Skrattar så jag gråter. Lova att inte berätta detta för någon... :-)
Mikaela: Inte Klockrent då? ;)
Elsa: Ja, jag förstod inte heller vad hon menade med det där!
John: Kul att min misär roar någon i alla fall...
Skicka en kommentar
<< Home