Surt 20-årsjubileum

Igår var det exakt 20 år sedan den där kalla novemberdagen när jag kom ut från Arlanda och in i det som skulle bli mitt nya hemland. Jag var rädd och nyfiken på samma gång. Från helvetet på jorden till paradiset. Från bombsirenerna till tystnaden.

Det var jobbigt i början. Ingen egen bostad för familjen. Mobbad i skolan. Föräldrar som hade svårt att anpassa sig. Men vi lärde oss att leva med det, vi kämpade och vi kände oss lyckliga ändå över att leva istället för att ligga begravda i den där källaren som vi alltid fick gömma oss i.

Åren gick, och saker förbättrades radikalt. Jag har alltid varit ett litet geni, i Iran läste jag in årskurs 2 över sommarlovet, och hade hunnit börja årskurs fyra innan jag ens fyllt åtta. Årskurs fyra i Iran motsvarar ungefär årskurs sju här, gällande matematik och språk. Därför hade jag det aldrig jobbigt i skolan. Tvärtom så latade jag mig för mycket. Ett av mina stoltaste ögonblick var när jag fick betyget 6 av 5 (!) möjliga, på ett historiearbete. Jag visste någonstans att även om jag inte var poppis bland tjejerna så skulle jag få min revanch när jag blev äldre.

Och livet blev bättre. Efter gymnasiet bestämde jag mig för att ta igen alla missade år, och slösade tyvärr bort lite av mitt liv. Men nya tag och studier gjorde att jag snabbt var på rätt väg igen. Det senaste året har varit det allra bästa, och jag kan bara vara evigt tacksam mot mina föräldrar för att de släppte sina liv, så att jag kunde ha en tryggare framtid i det där kalla landet i norr. För hur hade mitt liv sett ut annars? Gift och med barn, ett inrutat liv som läkare eller civilingenjör (de finare yrkena i Iran), och begränsade möjligheter och frihet. Det finns många skäl till att älska Sverige. Tryggheten, fromheten och friheten är kanske de största.

Därför var det smolk i bägaren igår kväll när en ynka kommentar på en sajt fick mig att vilja lämna Sverige för gott. Jag skrev lite bitskt om sajten Dagens skiva och direkt i deras forum får jag läsa något i stil med "Juridikstudenten Damon Rasti är en kvotblatte, som borde klippa sig och börja jobba på pizzerian". Inget märkvärdigt kanske ni tänker? Jag har själv fått hot och kommentarer av mycket värre slag. Men just den här 20-årsdagen, så var det ett sånt kraftfullt slag i mitt självförtroende, att jag blev liggande framför datorn, oförmögen att tänka eller reagera.

Eller först kom den instinktiva ilskan att jag ville knocka den dåre som försöker ta ifrån mig allt det jag har byggt upp under dessa 20 år. Men jag har börjat lära mig att övervinna ilskan. Och då kom sorgen. Tomheten. För det spelar nog inte vad jag åstadkommer i det här landet. Det spelar ingen roll att jag pratar bättre svenska och är mer allmänbildad än de flesta ursvenskar.

Jag kommer alltid att vara en flykting först och främst, i mångas ögon. Jag kommer aldrig vara människan Damon. Jag är blatten Damon.

Mitt resonabla jag säger att jag ska börja polisanmäla alla såna förolämningar och låta rättsväsendet göra sitt. Mitt otåliga jag, säger att det inte kommer att ske en förändring på de närmaste 10-20 åren. Lämna landet och gå vidare. Till ett New York som antagligen vill ha mig för mina prestationer. En stad som skiter i hur jag ser ut, och dömer mig efter mina handlingar. Ett Barcelona där alla ser ut som jag.

20 år i Sverige alltså. Jag är högst tveksam till om det blir så många fler.