Oh, Luciano
jag har aldrig förstått mig på folk som ska R.I.P:a folk när de går bort. RIP hit och RIP dit. Som när fotbollsspelaren Puerta som spelade i Sevilla dog häromveckan. På alla fotbollsforum skulle folk skriva "RIP Puerta". Klart som fan att det är tragiskt att han dog. Men det var inte direkt många som höll på laget, eller hade ett speciellt band till spelaren. Så softa med RIPen. Det ska användas när ens favoriter eller nära går bort. Jag ger er här Pavarotti kanske mest kända framförda stycke, "Nessun dorma" i Paris 1988. Otrolig njutning.
posted by Damon Rasti at 11:32
4 Comments:
det här är ännu bättre live.
RIP. Usch. Jag inte bli RIP-ad alls. Det känns fånigt och ovärdig - orkar man inte skriva mer kan man lika gärna låta bli.
Tycker man ska fundera på syftet när man gör så: Skriver "R.I.P." eller "Dedicated to our friend..."
på skivomslag, bloggar, hemsidor, artiklar, etc.. vad är det man vill egentligen? Minnas en god vän?
Om man verkligen menar det där, kan man skriva med små, små bokstäver.
Annars blir det lite väl mycket skryt över det hela:
"Jag är så god och förträfflig och omtänksam, titta här....jag bryr mig mycket om mina medmänniskor"
Med jättebokstäver ser det mest ut som tomt prat och namedroppande.
Sofia: Lucky you!
RIP: Exakt, låt bli!
Z: Precis, man vill framställa sig som medmänsklig..
Skicka en kommentar
<< Home