B Kool

Slänger mig av tåget från Skåne och stressar mot kontoret. Försöker inse hur jag blev en sån som jäktade till kontoret efter att ha stigit av X2000, men tankarna skingras när jag inser att jag måste in på närmaste matställe för att inte få totalt bryt. Jag hungrig, är inte att rekommendera.
In på Burger King som jag vanligtvis endast går in på i fyllan. Beställer första bästa burgare, och sätter mig ned för att vänta på min specialbeställning. Det är tricket för att få fräsch mat på en hamburgerkedja - MAX borträknat - att addera extra sås eller ta bort picklesen så du vet att maten inte tillagades en halvtimme sen.

När jag nu sitter där och väntar på min burgare, inser jag att Burger King dagtid är ett tillhåll för diverse löst folk. Människor som ibland ser ut att höra mer hemma på Jerry Springer show.
Ensamma mamman med två ungar (med olika fäder antar jag eftersom de har olika hudfärg), tonårsparet med trashiga kläder, en gubbe som har ca 50-60 stryktipsetlappar framför sig, en tjock datanörd, 50+ affärsmannen på genomresa (med obligatorisk comb-over så klart) och så ett gäng kids och den stackars mamman vars 5-åring är helt out of control och ständigt flyttar på skylten där det står "wet floor".

Och så han som är som jag. Lite likadana kläder. Samma chock och skräck i blicken. Rädd att någon ska tro att han tillhör den här freakshowen som äntrat Odenplan. Och så börjar det som ska bli snabbast ut vinner. Vi tuggar frenetiskt på våra burgare och överdriver drickandet för att födan ska glida ner snabbare. Föda och föda, rent smakmässigt skulle det lika gärna kunna vara alpacka som serveras. Vad som helst kan smaka ätbart med två olika såser och grönsaker som antagligen plockades -06.

Till slut fegar jag ur. Skippar resten av pommesen för att få komma ut till civilisationen igen. Jag reser mig i triumf, och går glatt mot den papperskorg som är slutresan för denna skräckresa. Min antagonist ser besviken ut, fast samtidigt lättad över att kunna äta resterna av hamburgaren i normal takt.

Jag lämnar manegen och lovar mig själv att aldrig mer återvända till detta dagdrivarnas mecka.

Åtminstone inte i nyktert tillstånd.