Om att bli kändis
Jag ska ta upp en fråga som gnagt mig i säkert ett halvår. För ett år sen var jag het, och alla drog i mig. Jag ville synas så mycket som möjligt, och allt handlade egentligen om att få det bekräftelsebehov jag aldrig fick när jag växte upp.
Jag slutade i ett läge, där jag blev okreativ när det gällde att starta nya projekt, spottade ur mig oinspirerande krönikor - oftast skrivna kvällen innan deadline - och med höjdpunkten att jag grät ut i Svenskan om att jag kunde ha dött i en brand (SVD vinklade det jäkligt hårt förvisso, men jag borde skylla mig själv att jag jag inte lärt mig bättre).
Så jag ska säga er lite om mina 15 sekunder i strålkastarljuset. Det är inte värt det. Så tom som jag kände mig efter att telefonen slutade ringa hade jag aldrig känt mig förut. Det gick så långt att jag började tänka på självmord, något som tidigare i mitt liv varit rent absurt - jag såg t.o.m. ner på folk som "fegade" och tog sitt liv. Det här är ingen gråt ut-text, utan den nakna sanningen, så läs vidare.
Under de senaste dagarna har jag ett flertal gånger gått förbi den plats (300 meter från min bostad) där Anders Göthberg, gitarrist i Broder Daniel hoppade mot sin död, och ständigt blivit påmind om olycka. Det var inte allt för länge sen, som Heath Ledger tog sitt liv heller. Kändisskap är med andra ord ingen garant för lycka.
Att synas är att finnas. Därför är det fler nu än någonsin vars högsta dröm är att få uppmärksamhet. För många kvittar anledningen. För ett par år sen var det dokusåpor, nu är det bloggar. Som i sin tur är genvägen till "riktig" media. Tidningar, radio och TV. Dessa smäller fortfarande högre än nätet i mediepoäng. Och vem vill inte sitta i SVT:s morgonsoffa eller bli intervjuad i P3? Vi är de nya rock'n'roll-stjärnorna. Problemet är att många bara spelar Guitar Hero, istället för på en Fender.
Det är oinspirerande och utan substans. Kul i femton minuter, och så vidare till nästa. Du är ett tuggummi, som med all sannolikhet kommer att spottas ut när du tappat smaken. Och det kommer du att göra.
Såvida du inte motsätter dig hela systemet och bestämmer dig för att vara mer än ett tuggummi. Bygger en grund och håller dig till principer. Gör det du vill göra, på dina egna villkor. Visst, det låter kul att vara med i det där glasstestet i Aftonbladet. Men är det verkligen allt du vill få ut av ditt slit? Hora ut din intigritet för ett uppslag där det ändå vinklas så att du ser ut som att du utför oralsex? Eller mind you, "-Tjuvlyssnat-Damon: Det kunde ha varit jag som dött", buhu buhu!
Och även om du har lite integritet, köra medieracet som alla andra dönickar, och aldrig ifrågasätta. Ha stenkoll på allting utan att ha en egen åsikt. Fika på Vurma, handla på Whyred och hänga på Riche. Glömma bort det som spelar roll. För när allt kommer till kritan, kommer inte mediepolare, bloggläsare, nattklubbsvakter och alla andra ytliga kontakter vara de som håller dig i handen när det krisar. Då du ligger i sjukhussängen, eller råkar i ekonomisk knipa. Det är då familj och riktiga vänner kommer in. De man nedprioriterar i jakten på status.
I framtiden kommer alla att vara kända för 15 personer, läste jag en gång på mobilgurun David Cushmans blogg. Även om han hade en annan tanke bakom, har jag ofta tänkt på innebörden. Hellre känd för en bra sak för 15 personer, än känd för en meningslös sak i 15 minuter.
Jag ska inte vara en hycklare. Jag vill jobba med medier och synas. Men av de rätta anledningarna. Eller mer kunna belysa än synas. Kreativitet och kommunikation får mig att må bra. Att bara skrika drar till sig uppmärksamhet till en början, men till slut ger det folk huvudvärk.
Någon kanske tror att jag är bitter nu, men det här är en livslektion. En sån man suckade åt när farsan drog den för en så att man inte skulle göra samma misstag.
Det är därför jag börjar om på ruta ett. Hittar glöden och kommer igen. Bygger långsiktigt istället för enbart morgondagen. Nog med klyschor. Att jag ska hålla på mina principer behöver jag väl inte nämna. Det kommer jag nog påvisa kort innan jag slutar blogga också. Inte för att jag behöver, utan för att jag vill bevisa att det är det man kommer längst på i det långa loppet.
Jag slutade i ett läge, där jag blev okreativ när det gällde att starta nya projekt, spottade ur mig oinspirerande krönikor - oftast skrivna kvällen innan deadline - och med höjdpunkten att jag grät ut i Svenskan om att jag kunde ha dött i en brand (SVD vinklade det jäkligt hårt förvisso, men jag borde skylla mig själv att jag jag inte lärt mig bättre).
Så jag ska säga er lite om mina 15 sekunder i strålkastarljuset. Det är inte värt det. Så tom som jag kände mig efter att telefonen slutade ringa hade jag aldrig känt mig förut. Det gick så långt att jag började tänka på självmord, något som tidigare i mitt liv varit rent absurt - jag såg t.o.m. ner på folk som "fegade" och tog sitt liv. Det här är ingen gråt ut-text, utan den nakna sanningen, så läs vidare.
Under de senaste dagarna har jag ett flertal gånger gått förbi den plats (300 meter från min bostad) där Anders Göthberg, gitarrist i Broder Daniel hoppade mot sin död, och ständigt blivit påmind om olycka. Det var inte allt för länge sen, som Heath Ledger tog sitt liv heller. Kändisskap är med andra ord ingen garant för lycka.
Att synas är att finnas. Därför är det fler nu än någonsin vars högsta dröm är att få uppmärksamhet. För många kvittar anledningen. För ett par år sen var det dokusåpor, nu är det bloggar. Som i sin tur är genvägen till "riktig" media. Tidningar, radio och TV. Dessa smäller fortfarande högre än nätet i mediepoäng. Och vem vill inte sitta i SVT:s morgonsoffa eller bli intervjuad i P3? Vi är de nya rock'n'roll-stjärnorna. Problemet är att många bara spelar Guitar Hero, istället för på en Fender.
Det är oinspirerande och utan substans. Kul i femton minuter, och så vidare till nästa. Du är ett tuggummi, som med all sannolikhet kommer att spottas ut när du tappat smaken. Och det kommer du att göra.
Såvida du inte motsätter dig hela systemet och bestämmer dig för att vara mer än ett tuggummi. Bygger en grund och håller dig till principer. Gör det du vill göra, på dina egna villkor. Visst, det låter kul att vara med i det där glasstestet i Aftonbladet. Men är det verkligen allt du vill få ut av ditt slit? Hora ut din intigritet för ett uppslag där det ändå vinklas så att du ser ut som att du utför oralsex? Eller mind you, "-Tjuvlyssnat-Damon: Det kunde ha varit jag som dött", buhu buhu!
Och även om du har lite integritet, köra medieracet som alla andra dönickar, och aldrig ifrågasätta. Ha stenkoll på allting utan att ha en egen åsikt. Fika på Vurma, handla på Whyred och hänga på Riche. Glömma bort det som spelar roll. För när allt kommer till kritan, kommer inte mediepolare, bloggläsare, nattklubbsvakter och alla andra ytliga kontakter vara de som håller dig i handen när det krisar. Då du ligger i sjukhussängen, eller råkar i ekonomisk knipa. Det är då familj och riktiga vänner kommer in. De man nedprioriterar i jakten på status.
I framtiden kommer alla att vara kända för 15 personer, läste jag en gång på mobilgurun David Cushmans blogg. Även om han hade en annan tanke bakom, har jag ofta tänkt på innebörden. Hellre känd för en bra sak för 15 personer, än känd för en meningslös sak i 15 minuter.
Jag ska inte vara en hycklare. Jag vill jobba med medier och synas. Men av de rätta anledningarna. Eller mer kunna belysa än synas. Kreativitet och kommunikation får mig att må bra. Att bara skrika drar till sig uppmärksamhet till en början, men till slut ger det folk huvudvärk.
Någon kanske tror att jag är bitter nu, men det här är en livslektion. En sån man suckade åt när farsan drog den för en så att man inte skulle göra samma misstag.
Det är därför jag börjar om på ruta ett. Hittar glöden och kommer igen. Bygger långsiktigt istället för enbart morgondagen. Nog med klyschor. Att jag ska hålla på mina principer behöver jag väl inte nämna. Det kommer jag nog påvisa kort innan jag slutar blogga också. Inte för att jag behöver, utan för att jag vill bevisa att det är det man kommer längst på i det långa loppet.
posted by Damon Rasti at 00:01
10 Comments:
Otroligt viktiga och sanna ord. Och något som måste upprepas av fler, på fler nivåer.
För det är så svårt att stå emot hetsjakten på fame.
Tack för denna posten, Damon! (fast jag följer mkt hellre din blogg som en dagbok på ditt framtidsbygge, än att du pga någon antites ska stänga ner den)
"Hora ut din intigritet för ett uppslag där det ändå vinklas så att du ser ut som att du utför oralsex?"
Sjukt snyggt formulerat, jag kommer sakna din blogg.
Ett mycket tänkvärt inlägg! Du har fått mig att börja fundera på vad som egentligen är viktigt här i livet. Tack! Jag kommer verkligen att sakna din blogg.
Maddis tog orden ur munnen på mig.
Måste bara fråga vad du ska göra efter att du har slutat blogga? Bara fortsätta med tjuvlyssnat och tjuvtittat? Eller var det något med TV...?
Problemet är att många bara spelar Guitar Hero, istället för på en Fender.
Just så är det. Precis så!
Emanuel: Cheers kompis! Känns bara bra att göra av sig med det gamla, och börja med nytt.
Maddis & Mag: It will miss you ;)
Anonym: Jag vill helst inte säga något innan det är klart, men TV och musik står högt upp på min prioriteringslista.
Det enda vettiga, tycker jag, är att blogga anonymt. Då har man helt uppenbart ingen kändisagenda och får en annan respekt av läsarna.
Man slipper kändisskapet och det är lika bra. För så länge det inte medför stora pengar - typ produktsponsring av märkeskläder och fritt boende i slott - så är det inte värt det.
Bra skrivet MEN Heath Ledger begick INTE självmord, i obduktion fastslog man att det var en olycka pga överdosering av medicin.
Känner igen mig lite i just det där...
(källor:http://sv.wikipedia.org/
wiki/Heath_Ledger)
Vilket bra inlägg, Damon. Tack för att du skriver sånt här.
Tror att det är många som kan känna igen sig i detta. Man vill ju ha bekräftelse och bli sedd.. det är mänskligt.. men att bara vilja bli sedd för sakens skull kommer aldrig att göra någon lycklig i längden.
mazel tov broder. det verkar som att vi är i perfekt synk. puss
Skicka en kommentar
<< Home