Pazza Inter! Grande Zlatan!

Fotboll kan i sina bästa stunder vara med vacker och dramatisk än vilken film eller naturupplevelse som helst. Att låta ett års arbete avgöras på 90 minuter, är lika obarmhärtigt som genialt. När Inter äntrade den vattensjuka planen i skinkstaden Parma igår var det 11 gladiatorer som såg ut att gå mot sitt sista nederlag. Under månader hade laget i princip varit klara mästare, men nu stod man där, redo för att tappa allt på domedagen.

Det hade också varit symptomatiskt för det galna Inter som under åren besvarat sina supportrars längtan med mer sorg än någon annan klubb i Italien. Och när det redan efter åtta minuter gick ett sus genom publiken förstod vi vad som hade hänt nere på Scicilien. Roma hade tagit ledningen och var i detta nu Serie A-mästare.

Frustrationen ökade när Inter i slutet på första halvlek började se trötta och loja ut. Vi SKULLE tappa det, det stod på sätt och vis skrivet i stjärnorna. Tankarna gick till när Juventus för några år sedan tappade scudetton i sista omgången mot Perugia under samma piskande regn, som gjorde sitt för att stoppa bollen från att rulla i mål.

Men så fokuserade kameran in på den stora hjälten denna säsong och en stående ovation från alla oss som hade samlats på sportbaren i Vasastan, och Zlatan tackade genom att skicka in två mål och ta oss till himlen. Vi sjöng, hoppade, och så gav vi oss av till Sergels torg där vi sjöng och hoppade än mer. 25 tappra fans som trotsade regnet, och en av oss badade t.o.m.

Väl hemma kom tankarna. Vissa av oss är vinnare. De gör rätt grej vid rätt tillfälle. Zlatan är den nya generationens fotbollspelare. Inget klubbhjärta, utan han är den stora egoisten. Han gör det som är bäst för honom och ofta blir det också det som är bäst för hans nuvarande klubb. I slutändan skiter han i Inter och jag ger det max en säsong till innan han lämnar oss för Real Madrid. Det som en gång hette klubbkänsla är nu något förlegat. Gamla hjältar som Javier Zanetti, Paolo Maldini, Francesco Totti m.fl. tillhör den gamla skolan.

Nu kommer de egocentriska 80-talisterna och fotbollen blir sig aldrig lik igen. Pengar och titlar är den enda belöningen som räknas. Men vad gör det en dag som denna när mitt vackra Inter har tagit en titel och lokalkonkurrenterna Milan missar Champions league?

Tragiskt att man i glädjen stund njuter mycket av även skadeglädjen.