torsdag, maj 15, 2008

Vi är den missnöjda generationen

Ibland tänker jag på Nobelpriset. Med ett mikroskopiskt undantag för fredspriset - säg att jag råkar lösa Palestinakonflikten av en slump - vet jag att jag inte har någon som helst chans till någon av de andra priserna. Mina funderingar uppkommer i stunder då jag tänker på vad som måste vara den yttersta prestationen här i livet.

Prestationsångensten kommer i cykler, lite som min egen speciella lilla mens, och en dag eller två är allting allmänt piss. Missnöjd med att inte ha åstadkommit allt det där som jag hade kunnat få till om jag gjort ditten och datten, och till slut känner jag hur syretillförseln till hjärnan minskar och jag måste ut på gatan för att inte kvävas, trots att jag befinner mig i mitt vardagsrum som är stort nog att kunna gömma ett par flyktingar i.

Ser på min omgivning och det finns grovt generaliserat två grupper. De som är glada med sitt, och har ett jobb där de tjänar en normal lön och livet knallar på, och så den andra gruppen som har siktet inställt på satelliter och gärna stupar under uppskjutet. Jag ser ibland ner på den andra gruppen i smyg, inte för att jag anser mig bättre, utan för att jag saknar empati, har svårt att fatta hur man kan nöja sig med lagom.

Samtidigt inser jag ju att deras lagom tillhör de ungefär 8% som har det bäst i världen, och då förefaller min oro som ytterst fjantig, men jag kommer från en uppväxt där jag har haft pressen på mig att bli Sveriges första blatte-statsminister och då är t.o.m. enbart en ministerpost ett misslyckande.

Nu har jag förvisso insett att politik inte är min grej, men ni förstår var målet är satt någonstans.
Och det är ändå inte allt.

Du måste hitta den perfekta partnern, snygg nog att visa upp, smart nog att få intellektuell stimulans av. Bra med hög lön också, ifall allt skulle skita sig. Att barnen måste vara perfekt söta med smilgropar har ni själva räknat ihop vid det här laget.

Jag längtar istället till att frigöra höger halvhjärna, och låsa in logiken inom mig. Släpp mig lös på ett mixerbord, en videokamera, hell, inte ens en teaterscen är omöjlig.

Men jag vet också vad som väntar i så fall. Ett ständigt begär om att få konstnärligt erkännande eller skyhöga tittarsiffror.

Jag förstår att man till slut blir tvungen att tugga Zoloft, jag blir deppig bara av att skriva den här texten. Ju mer vi utvecklas desto högre krav ställer vi på oss själva. Vi vandrar omkring med en enorm uppbyggd press och det räcker inte längre med bra, det är bäst som gäller nu.

Det finns nog cirka sex miljarder människor som har det värre än jag just nu. Antagligen är dock fem miljarder av dessa gladare. Lyckligare. Jag ser bara fram emot nästa mål som måste uppfyllas, trots att jag vet att jag kommer känna mig lika tom efteråt.

6 Comments:

Anonymous Olof said...

Ville bara påpeka att din blogg är väldigt bra. Jag känner igen mig i inlägget och det känns väldigt väldigt bekant. Ville bara få det sagt.
Mvh

2008-05-16 00:42  
Anonymous Karen said...

Hm, jag tror ett av skälen till att många mår dåligt idag är att man måste prestera så mycket för att vara någon. Jag står mitt emellan de där två grupperna - dels mina vänner där man helst skall vara kreativ, framgångsrik och göra något nyskapande och dels min familj där man helst borde börjat jobba på ett hederligt jobb efter högstadiet, tjäna pengar och vara nöjd med det lilla man får. Båda dessa grupper ser ju ner på varann dessutom... mer eller mindre öppet. Förmodligen ser de ner på mig också, jag har ju inte lyckats i någon av deras ögon.. det skulle jag så klart vilja, men jag har egentligen inte så höga krav på mig själv, fast jag känner ju av omgivningens krav och det är lätt att göra dem till sina egna.

2008-05-16 15:47  
Anonymous Sofia said...

Allt vad Karen skrev, skulle ha kunnat vara mina egna ord.
Bra inlägg!

2008-05-16 20:09  
Anonymous Erica said...

Det känns skönt att jag sen slutet av gymnasiet gått allt mer från den ambitiösa till den nöjda gruppen. Visst behöver världen stora individer, men det är hos folket, den stora massan som riktiga förändringar uppstår. Att vara en enstaka individ i den massan kan vara nog så viktigt som att leda massan. Alla kan inte uppnå storverk, men alla kommer alltid att bidra med något. Frågan är om du som statsminister skulle kunna åstadkomma större/viktigare saker än som bloggare/krönikör på en tidning. Jag tror att meningen med livet är att bli lycklig. Jag vet inte riktigt vad det innebär eller hur jag ska göra det, men när jag insett att mitt liv enbart handlar om just mitt liv och inte hela världen känner jag att jag kommmit en bra bit på vägen. Att slappna av och koncentrera sig på sig själv kan verka lite egocentriskt men är nog viktigt för att man ska må bra. Så ta en stund och tänk efter vad just du vill göra i livet. Sen ligger det nog i människans natur att vara ambitiös, så det är nog inget fel med det, men det är nog bättre om alla bidrar med lite än att några få ska åstadkomma under.

2008-05-17 01:42  
Anonymous Sima said...

... men jag kommer från en uppväxt där jag har haft pressen på mig att bli Sveriges första blatte-statsminister och då är t.o.m. enbart en ministerpost ett misslyckande."
Du beskrev mitt liv med en halv mening och satte ord för något som jag aldrig kunnat förklara för någon annan.
Tack!

2008-05-17 19:49  
Blogger Damon Rasti said...

Olof: Det var inte så bara. Tack!
Karen & Sofia: Join the dark side!!
Erica: Klokt. Men det värsta är att när jag börjar tänka på vad jag vill göra, så blir listan lång och pressen än större...
Sima: Det är kanske antagligen vanligare för perser (inte katterna alltså)?

2008-05-18 18:51  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home

Bloggtoppen.se