Vi är den missnöjda generationen

Ibland tänker jag på Nobelpriset. Med ett mikroskopiskt undantag för fredspriset - säg att jag råkar lösa Palestinakonflikten av en slump - vet jag att jag inte har någon som helst chans till någon av de andra priserna. Mina funderingar uppkommer i stunder då jag tänker på vad som måste vara den yttersta prestationen här i livet.

Prestationsångensten kommer i cykler, lite som min egen speciella lilla mens, och en dag eller två är allting allmänt piss. Missnöjd med att inte ha åstadkommit allt det där som jag hade kunnat få till om jag gjort ditten och datten, och till slut känner jag hur syretillförseln till hjärnan minskar och jag måste ut på gatan för att inte kvävas, trots att jag befinner mig i mitt vardagsrum som är stort nog att kunna gömma ett par flyktingar i.

Ser på min omgivning och det finns grovt generaliserat två grupper. De som är glada med sitt, och har ett jobb där de tjänar en normal lön och livet knallar på, och så den andra gruppen som har siktet inställt på satelliter och gärna stupar under uppskjutet. Jag ser ibland ner på den andra gruppen i smyg, inte för att jag anser mig bättre, utan för att jag saknar empati, har svårt att fatta hur man kan nöja sig med lagom.

Samtidigt inser jag ju att deras lagom tillhör de ungefär 8% som har det bäst i världen, och då förefaller min oro som ytterst fjantig, men jag kommer från en uppväxt där jag har haft pressen på mig att bli Sveriges första blatte-statsminister och då är t.o.m. enbart en ministerpost ett misslyckande.

Nu har jag förvisso insett att politik inte är min grej, men ni förstår var målet är satt någonstans.
Och det är ändå inte allt.

Du måste hitta den perfekta partnern, snygg nog att visa upp, smart nog att få intellektuell stimulans av. Bra med hög lön också, ifall allt skulle skita sig. Att barnen måste vara perfekt söta med smilgropar har ni själva räknat ihop vid det här laget.

Jag längtar istället till att frigöra höger halvhjärna, och låsa in logiken inom mig. Släpp mig lös på ett mixerbord, en videokamera, hell, inte ens en teaterscen är omöjlig.

Men jag vet också vad som väntar i så fall. Ett ständigt begär om att få konstnärligt erkännande eller skyhöga tittarsiffror.

Jag förstår att man till slut blir tvungen att tugga Zoloft, jag blir deppig bara av att skriva den här texten. Ju mer vi utvecklas desto högre krav ställer vi på oss själva. Vi vandrar omkring med en enorm uppbyggd press och det räcker inte längre med bra, det är bäst som gäller nu.

Det finns nog cirka sex miljarder människor som har det värre än jag just nu. Antagligen är dock fem miljarder av dessa gladare. Lyckligare. Jag ser bara fram emot nästa mål som måste uppfyllas, trots att jag vet att jag kommer känna mig lika tom efteråt.