Confessions part 1
En av mina stora hemligheter har läckt ut, och jag är förvånansvärt lättad och glad för det.
Men först ska jag berätta att jag har träffat Petter. Ni vet han på Tjuvlyssnat. Bara så där. Vi hade aldrig träffats förut, plötsligt står vi där framför varandra på Ljunggrens. Och jag ville egentligen krama om honom, men hann tänka att det kanske inte är något man gör med en person som man inte träffat IRL. Kul var det i varje fall, och han var en babe. Vi hann inte prata så mycket dock. En annan gång, mannen!
Kvällen fortsatte. Först pratade vi lite löst, hon och jag. Vad gör du, vad gillar du för musik, hela standardformulär 1A. Hon var söderpopbruden personifierad. Gillade Edit Piaf och Raveonettes. Hade klädstilen. När vi senare stod ute och rökte (inte jag, mamma) så frågar hon mig: -Gillar du Coolio? -Va? Replikerade jag chockat. -JULIO... Iglesias! Hon pekade mot en affisch. - Vadå, gör du? kontrade jag. -Ja, jag har t.o.m. en av hans låtar på mobilen. -JAG GILLAR OCKSÅ JULIO! utopade jag förtjust.
Och sen hade vi en connection som ingen kan ta ifrån oss, om vi så ens aldrig träffas igen (fast det kanske blir oundvikligt med tanke på att jag nu ser att jag har hennes solglasögon).
För det är inte särskilt smickrande att gilla Julio Iglesias. Det är väl typ 60-åriga tanter mest. Men det är något som har tilltalat mig ända dsen jag var fem, och lyssnade på piratkopierade band som någon hade smugglat in i Iran. Det är äckligt smörigt. Men hans smör skär så väl igenom kniven i mitt hjärta.
Och jag minns han den irakiska mannen som ställde upp som Julio? Ni vet i det programmet som gick på TV4, där folk imiterade sina idoler. "Sikta mot stjärnorna" hette det va? Han sjöng Pobre Diablo på ett fantastiskt sätt och jag höll på honom i smyg, samtidigt som jag snodde en Greatest hits med Julio, och lärde mig texten till Baila Morena. En ytterst ångestfylld period i mitt liv.
Nu hade jag inte lyssnat på gubben på flera år. Men nu spelar vi den igen. Och den 25:e maj kommer han till Skansen, och får jag mina gratisbiljetter så ska jag trängas bland rullatorer och pacemakers.
Så där har ni det. En av mina stora hemligheter.
Här har ni den förra låten, framförd av en sisådär 25 år yngre Julio:
Men först ska jag berätta att jag har träffat Petter. Ni vet han på Tjuvlyssnat. Bara så där. Vi hade aldrig träffats förut, plötsligt står vi där framför varandra på Ljunggrens. Och jag ville egentligen krama om honom, men hann tänka att det kanske inte är något man gör med en person som man inte träffat IRL. Kul var det i varje fall, och han var en babe. Vi hann inte prata så mycket dock. En annan gång, mannen!
Kvällen fortsatte. Först pratade vi lite löst, hon och jag. Vad gör du, vad gillar du för musik, hela standardformulär 1A. Hon var söderpopbruden personifierad. Gillade Edit Piaf och Raveonettes. Hade klädstilen. När vi senare stod ute och rökte (inte jag, mamma) så frågar hon mig: -Gillar du Coolio? -Va? Replikerade jag chockat. -JULIO... Iglesias! Hon pekade mot en affisch. - Vadå, gör du? kontrade jag. -Ja, jag har t.o.m. en av hans låtar på mobilen. -JAG GILLAR OCKSÅ JULIO! utopade jag förtjust.
Och sen hade vi en connection som ingen kan ta ifrån oss, om vi så ens aldrig träffas igen (fast det kanske blir oundvikligt med tanke på att jag nu ser att jag har hennes solglasögon).
För det är inte särskilt smickrande att gilla Julio Iglesias. Det är väl typ 60-åriga tanter mest. Men det är något som har tilltalat mig ända dsen jag var fem, och lyssnade på piratkopierade band som någon hade smugglat in i Iran. Det är äckligt smörigt. Men hans smör skär så väl igenom kniven i mitt hjärta.
Och jag minns han den irakiska mannen som ställde upp som Julio? Ni vet i det programmet som gick på TV4, där folk imiterade sina idoler. "Sikta mot stjärnorna" hette det va? Han sjöng Pobre Diablo på ett fantastiskt sätt och jag höll på honom i smyg, samtidigt som jag snodde en Greatest hits med Julio, och lärde mig texten till Baila Morena. En ytterst ångestfylld period i mitt liv.
Nu hade jag inte lyssnat på gubben på flera år. Men nu spelar vi den igen. Och den 25:e maj kommer han till Skansen, och får jag mina gratisbiljetter så ska jag trängas bland rullatorer och pacemakers.
Så där har ni det. En av mina stora hemligheter.
Här har ni den förra låten, framförd av en sisådär 25 år yngre Julio:
posted by Damon Rasti at 13:46
3 Comments:
Ha, sött. När jag tittar på film tittar jag oftast på sådana där riktigt amerikanska romcom'er. Det är min mörkaste hemlighet (som inte länge till förblir en hemlighet om jag ska fortsätta såhär).
ahhh, Julio, klart man diggar casanovan, fick nostalgitripp nu, men är grymt besviken på hans son Enrique. Men det är klart, om Julio började spela nu hade jag nog inte gillat honom, jag skyller allt på min far (just det, far, inte mor) som tyckte att det där var en riktig man, en stilig en dessutom. Tror det är ngt med Julio och iranier, a perfect match kanske.
Nåja, vad jag skulle säga, eller tipsa om, är att du skulle kunna lägga upp dina krönikor här på bloggen. För oss andra i Svea rike som vill veta vad du har att säga, br idé va?!
Mikaela: Usch, romcom! Skäms du inte människa ;)
Nadia: Usch, nu hatar jag mig själv ännu mer för att jag gillar Julio. Mina krönikor ligger ju uppe, du kan läsa den i nästa inlägg!
Skicka en kommentar
<< Home