Stolthet och förfall

Vad är det med oss män och vår stolthet. Där står jag i bitande aprilkyla mitt i natten och väntar på nattbussen, och egentligen är det rätt nära hem och jag skulle kunna springa, men min bekvämlighet hindrar mig. Det var tre minuter kvar när jag kom ner. Nu har det gått fem. Efter ytterligare fyra minuter, så börjar man bli förbannad. Men då har man redan spenderat så mycket tid, så att det känns som en förlust att ta en taxi. "Jag kunde ha sluppit frysa nio minuter". Så man står kvar ett tag till. Men ingen buss i sikte. När överlevnadsinstinkten sedan tar över stoltheten, och man börjar titta efter en taxi, så finns det naturligtvis ingen att få tag på. Man ser ironigudarna stå över ens axlar, och hånskratta en i ansiktet. "Du skulle ha tagit en när du hade chansen, kompis!" När de initiala svordomarna sedan börjar ebba ut till uppgivna skratt och man tror att man ska falla ihop av kyla, så ser man något stort lysande som värsta hägringen, och man börjar hoppa, dels av glädje, dels för att veta att blodcirkulationen klarar sig i några sekunder till, och när man sedan stegrar bussen som värsta Napoleon så inser man snart att alla passagerare är galet fulla, och vinnarleendet uppfattas av ingen, förutom busschauffören som tror att du spelar överlägsen, för att du slipper köra nattbuss.

Detta hände för ca 20 minuter sen. Nästa gång blir det taxi direkt.