Son, it's time for you to come home

Känslan av otrygghet. Vetskapen om att någonting fattas en. Jag såg mig själv i spegeln nyss och insåg att det var alldeles för länge sen. Barndomsminnen. Hur jag somnade på nätterna med handen innanför ärmen. Hur hon väckte mig med sin mjuka stämma. Beskyddaren mot det skräckinjagande monstret som borde varit god. Hur hon läste för mig. Hur hon lärde mig läsa.

Maten.

Alltid maten. Det saffrandoftande riset. Kanske med lite dill. De mustiga grytorna. Ghorme sabzi, med de finaste lammköttbitarna i min tallrik. Eftermiddagsomeletten med extra mycket tomater, precis som jag ville ha det. Den gången hon skällde ut vice rektorn, för att han hade smiskat min rumpa med en avskuren vattenslang. Hur hon gav upp sitt liv, för att säkra min framtid i Isbjörnslandet.

När vi levde på småpengar. Hon ständigt på jakt för att klippa ut kuponger. -Det är extrapris på vetemjöl den här veckan, konstaterade hon, medan jag såg fram emot det hembakta brödet, med de där svarta prickarna på som inte fanns i Sverige. Då.

Pengarna som alltid gick till monstrets ficka. Förutom den gången, då hon hade lite undangömt, och köpte det där Ankeborgsspelet till min Nintendo för 400 kr. Den där dagen jag snattade och enda gången jag blev rädd för henne. Den enda person som annars alltid var på min sida. Alla de tillfällen då mina klasskompisar festade och jag inte fick gå ut. Tröstandet.

Det pinsamma. Som när hon hittade porrtidningar i min garderob och slängde allt utan att säga ett ord, eller då jag blev av med oskulden och hon antagligen hörde stönen. Alla oväntade erotiska scener på TV, där hon slängde sig på fjärrkontrollen, eller plötsligt tog upp ett avledande samtalsämne.

Hoppet. Om att jag skulle bli någonting. Ta min examen. Förändra världen. Göra henne stolt. Ge smärtan en mening.

Mamma, jag kommer hem ikväll.