Tourettes syndrom - Revenge of the sith

Dags för sista och mest oroande delen i denna följetong. Några av er kommer att tvivla. Vissa kommer att kalla mig lögnare. Två personer kommer aldrig att återvända hit. Men. Jag har berättat detta för så många personer att det är ökänt i mina kretsar.

Detta utspelade sig i våras. Jag och min gode vän Sasan, hade suttit hemma på lördageftermiddagen och tittat på kusliga "The others". Efter filmen var vi lite disträ, men beslutade oss ändå för att slänga ihop lite mat, för att därefter ut och festa. Matglad som jag är, bad jag Sasan att duscha, medan jag skulle springa ner till Vivo (jag vägrar att säga Vi) och handla något ätbart. Han hoppade in i duschen, jag tog fram pengar och nycklar, och genast satte min hjärna igång att fantisera bland de matporrbilder som senast bländade mina ögon.

Samtidigt som jag plockade upp den överfulla soppåsen som skulle slängas i soprummet ute på gården bestämde jag mig att det kanske inte fanns tid att laga någon kulinarisk höjdare, utan det skulle vara nödvändigt att inhandla en färdiggrillad kyckling som vi kunde dela på. I mina tankar visualiserades hur jag med hjälp av en kökssax sprätte upp kycklingen i två delar. Samtidigt öppnade jag porten och kom ut på den mörka, tomma innergården. Jag tänkte hur jag skulle tilltala kycklingen samtidigt som jag avgjorde dennes öde. Med bästa Jules Winnfield-röst
uttalde jag de sista ord den onda kycklingen skulle få höra:

I'M GONNA FUCK YOU UP, CHICKEN...THAT'S RIGHT CHICKEN, I'M GONNA FUCK YOU UP!!

Plötsligt ser jag något svart stelna till. Snett bakom cykelstället står en granne och röker. Paniken spred sig inom min kropp snabbare än Linda Rosings snabbnummer till Aftonbladet.
-Hej! Klämde jag nervöst fram..Men han bara stod där, kunde inte svara, oförmögen att ta ut cigaretten från munnen. Jag bestämde mig redan där för att vara kvar i soprummet ett bra tag. Jag låste upp, tog ett djupt andetag och gick in i det gravt stinkande rummet. Dörren slog igen, med en för mig okänd duns, eftersom jag alltid står utanför denna vidriga håla, och måttar in påsarna. Nu var jag tvungen att spendera de närmaste minuterna i detta helvete.

Hur länge dröjer en cigg att röka upp? Hur långt hade han hunnit? När skulle jag kunna komma ut igen, utan att behöva sen denna skräckslagna människa igen? Ungefär där, eller ca 30 sekunder efter ingång, tog syret slut. Jag var tvungen att andas in genom tröjan den återstående tiden. Cirka två minuter, och en p.g.a syrebrist skadad hjärna, senare, slängde jag mig ut ur avfallsparadiset, och kippade efter luft, luft som aldrig känts friskare trots att jag bor vid Sveriges mest förorenade korsning. Innergården var åter tom, och jag kunde äntligen gå till Vivo. I tre månader skulle jag komma att sky innergården mer än folk som har strumpor i sina sandaler.

Den kvällen åt vi rött kött.