As time through the hour glass...
Jag sitter och tittar på arkivet, och inser att jag har bloggat i snart två år. TVÅ fucking år!
Jag vet inte hur jag ska känna inför detta faktum. Ska jag vara glad och ha en fest, eller ska jag se det som dags att gå vidare mot nya mål?
Jag tittar igenom alla inlägg jag aldrig har publicerat. Saker som jag inte sagt. Saker som jag ångrat att jag har sagt. Ämnen jag inte hunnit behandla. Projekt som blivit uppskjutna. Bortglömda tankar.
Jag tänker på filmer.
Into the wild.
Ge upp allting och ge mig ut i vildmarken ett halvår. En själslig resa. Ingen mobiltelefon, ingen dator, inga pengar. Bli grottmänniska, men ändå inte. Ett uppror mot allt vad vårt samhälle står för. Klara mig på bara mina instinkter och fysik. En romantikens dröm.
Men jag inser att jag är för feg. Vågar inte. Orkar inte?
Kan inte. Ansvar mot flickvän, familj, företag, arbetsgivare och vänner. Jag är fast. Ett normalt tillstånd för många, och det finns ingen utväg. Sittandes i ett plan mot samma mål som alla andra, utan fallskärm. På en stillastående kryssningsartyg mitt i oceanen, men ingen livbåt.
Jag skjuter med nödpistolen, ingen som ser mig.
Så jag planerar och drömmer. Funderar och tänker. En dag.
Måste bara tjäna miljonerna först. Göra något vettigt för samhället. Ta klart min examen.
Sen sitter jag där med barn, viktigt jobb och lägenhetslån. Och inser att jag kunde ha stuckit den där gången jag skrev det där inlägget...
Jag vet inte hur jag ska känna inför detta faktum. Ska jag vara glad och ha en fest, eller ska jag se det som dags att gå vidare mot nya mål?
Jag tittar igenom alla inlägg jag aldrig har publicerat. Saker som jag inte sagt. Saker som jag ångrat att jag har sagt. Ämnen jag inte hunnit behandla. Projekt som blivit uppskjutna. Bortglömda tankar.
Jag tänker på filmer.
Into the wild.
Ge upp allting och ge mig ut i vildmarken ett halvår. En själslig resa. Ingen mobiltelefon, ingen dator, inga pengar. Bli grottmänniska, men ändå inte. Ett uppror mot allt vad vårt samhälle står för. Klara mig på bara mina instinkter och fysik. En romantikens dröm.
Men jag inser att jag är för feg. Vågar inte. Orkar inte?
Kan inte. Ansvar mot flickvän, familj, företag, arbetsgivare och vänner. Jag är fast. Ett normalt tillstånd för många, och det finns ingen utväg. Sittandes i ett plan mot samma mål som alla andra, utan fallskärm. På en stillastående kryssningsartyg mitt i oceanen, men ingen livbåt.
Jag skjuter med nödpistolen, ingen som ser mig.
Så jag planerar och drömmer. Funderar och tänker. En dag.
Måste bara tjäna miljonerna först. Göra något vettigt för samhället. Ta klart min examen.
Sen sitter jag där med barn, viktigt jobb och lägenhetslån. Och inser att jag kunde ha stuckit den där gången jag skrev det där inlägget...
posted by Damon Rasti at 12:58
6 Comments:
Precis sådär mår jag idag. På sistone över huvud taget faktiskt. Bestämde i torsdags med en polare att vi skulle dra iväg. Om två år. Man måste ju ha lite framförhållning :/ Fast jag är fast för att jag inte har ett jobb, kan inte komma loss liksom. Nu har jag två år på mig att skrapa ihop lite cash så man kan fly verkligheten. Fast jag tror vi snackade om att dra till new york, kanske inte bästa alternativet...?
Usch vilket deppigt (eller hoppingivande?) inlägg. Jag har så lätt att falla in i såna tankegångar om att bara lämna allt och dra, men det går inte. Man är inte ensam i världen. Precis som du säger, man har ett ansvar mot en himla massa folk och instanser.
Hoppingivande på så sätt att man faktiskt skulle kunna göra det, pengar kan man tjäna ihop, lägenheter kan man säga upp, förhållanden är väl till för att brytas och arbetsgivare kan man tigga tjänsteledigt utav. Bara några månader och du skulle kunna sitta där ute i bushen någonstans, men du väljer ju faktiskt att inte göra det..
Får ju små-ångest av det här inlägget, den var ju lite för pricksäker.
Släppa allt. Tänk det. Bara tänk, det enda vi vågar göra.
Ååååååhh vad jag känner igen mig. Vill också åka iväg från allt och bara överleva på instinkter. Leva så långt bort från prylar och annat som förstör själen. Äter upp den. Och tänk om man vore så modig att man bara stack, utan att planera, för att se vad världen har att erbjuda om man bara vågar släppa taget.
Tycker att du ska fira din tvåårsdag. Alla dagar som kan firas för något bör och ska firas. Jag firade t.ex. idag att solen sken genom att le lite extra när jag cyklade till jobbet. :)
Respekt! Det känns bra mer hoppfullt att veta att man inte är ensam...
Anna: Hmm, ett leende kan jag nog kosta på mig.
Skicka en kommentar
<< Home