Kolportör, Kolportör, det är en man med glatt humör

Vad är det med oss människor egentligen? Varje morgon går jag igenom ett känslomässigt inferno, och nej, jag är inte gravid. Jag är en usel morgonmänniska och hatar allt och alla första tio minuterna av dagen. Ofta går jag upp, tar en snabbdusch, slänger i mig en halv macka och är ute ur lägenheten 20 minuter efter uppvaknandet.

På vägen till tunnelbanan vet jag vad som vänta skall. Jag tar upp min DN-tidning som en sköld och håller den väl synlig, för strax utanför Hornstulls tunnelbana står han och väntar. Morgon efter morgon. Punkt-se:s sprudlande glada utdelare. Han har en härligt västindisk dialekt och ler som om han hade vunnit på Lotto. Han hälsar god morgon och önskar mig glad påsk trots att jag aldrig tar emot hans tidning.

I just den sekund som jag passerar honom, vill jag att han ska hålla käften och ignorera mig. Jag vill inte behöva förklara mig. "Det är inte du, det är din tidning". Jag vill bara slippa honom. När jag väl passerat hindret, och slinker ner i trapporna får jag ont i magen för mina tankar och skäms över att jag blir stött av att en person är übertrevlig mot mig. Är det inte precis såna personer som det finns för få av på våra kalla breddgrader?

Då vill jag vända mig om och springa tillbaka och ge honom en stor kram. Men tåget går alltid om en minut och jag tar mig aldrig tiden. Men jag vill att han ska veta hur mycket jag diggar hans stil.

Trots att jag varje morgon fantiserar om att misshandla honom, och ta straffet.