Hummous, homos och Hamas

Någon gång per månad väcker jag tydligen väldigt starka känslor. Folk blir rädda och arga, eller kåta och glada. Och den här gången handlar det inte om mina skriverier eller verbala utbrott.

Utan att vara tydligt uttalat, är ämnet idag väldigt kontroversiellt. Ja, inte bland hippa reklamare, där är det mer regel än undantag, men en kille med tydlig mellanösternbakgrund tigger om fördomar och kontroverser när han tröttnat på att skära upp huden varje dag.

Det handlar alltså om hår. Mer precist skägg. Som jag skrivit om tidigare.

För det spelar ingen roll om det är min mor, min flickvän eller främlingar på bussen. Mitt ansiktshår innebär förutfattade meningar, och oerhörd patos bland de som engagerar sig. För min mor är det en påminnelse om de islamister som tagit över hennes hemland, och hon kan knappt titta åt mitt håll, när jag kommer gående med minsta stubb.

Min flickvän å andra sidan tycker att det är snyggt, och ser det mer som att jag ser ut som alla andra sjabbchica söderbor. Jag har liksom dem ett sjyst PR-jobb, och även i den rollen ses jag som lite über med den här looken.

Folk jag inte känner kan se direkt livrädda ut. För de är jag antingen en restaurangsarbetare eller terrorist. Potentiell våldtäktsman. De ger mig sina blickar utan att veta om den sköld jag bygger upp inombords varje dag. Hur jag låter deras menande blickar stärka mig.

Mitt skägg är en liten tyst revolt mot allt vad era fördomar heter. På Berns häromkvällen var det en tjej som beklagade sig över att jag antagligen var gay, "det brukar sköna killar va". Skägget och kläderna signalerade tydligen detta. Jag kände där att jag hade nått ytterligheterna på bägge sidan skalan.

Jag ger er en livebild så får ni bedöma. Men akta er när ni går förbi nästa gång. Annars kanske jag serverar er libanesiskt mat, försöker jucka mot er män, och till slut spränger upp hela skitet.