Mitt missbruk – a true story

Uppväxt i ett höghusområde - som enligt ryktet var Sveriges HIV-tätaste p.g.a dess många missbrukare – och med många vänner som var småhustlers och tidigt lockades av drogerna, var det lite oundvikligt att jag också skulle bli beroende. Vissa höll sig tillmajan och haschish, medan andra gick så långt som till sprutor och heroin. I mitt fall blev det cola.

Mitt nyttjande var som värst när jag var runt 20 och jobbade i matbranschen. Tillgången var löjligt stor och enkel, och utan min dagliga fix klarade jag inte av alla tjatiga kunder. Min personlighet förändrades nästan ögonblickligen efter att jag fått min dos. Från irriterad och lättstött till översocial och energisk.

Men jag växte upp, började på universitetet, flyttade bort från förorten och gjorde mig slutligen fri från beroendet någon gång runt 2003.

Jag fortsatte att konsumera, men med måtta, och endast de kvällar jag gick ut och festade. Det hörde liksom till när jag drack min cuba libre. Det skedde ”under ordnade former”.

Därför blev jag förvånad häromveckan, när jag under en trevlig hemmakväll tillsammans med min flickvän och syster kände hur suget sakta men säkert stegrades upp i vad jag trodde var min numera immuna kropp.

Bara några veckor innan den här ödesdigra kvällen hade jag erkänt för min flickvän, och lovat henne att jag hade allt under kontroll. Hon blev chockad, men sa att hon litade på mig. Men nu var suget där, och ni som upplevt känslan vet att den är omöjlig att motstå. Tyvärr hade jag också en undangömd dos i ett skåp, och allt medan handlingen i filmen som rullade i periferin blev mer ologisk, kändes det allt mer som en självklarhet att jag, en vuxen människa, skulle få bestämma över min egen kropp.

Jag kunde naturligtvis inte göra det öppet, därför ursäktade jag mig med att gå på toaletten. Ett litet stopp i köket, och en lång hand in i skåpet senare, fann jag mig själv inlåst i badrummet. Jag spolade vattenkranen för att inget skulle höras, öppnade försiktigt förpackningen och drog in en rejäl mängd. Genast kände jag mungiporna vända uppåt och flinet dominera mitt ansikte.

-Vad håller du på med därinne? Hörde jag min flickvän skrika från soffan. Jag fick panik, men
fann mig snabbt: - Jag tvättar ansiktet, kommer snart. Det rinnande vattnet översköljde antagligen min röst, för snart stod hon och bankade på dörren. Min puls var nu långt över 200 slag i minuten, och när jag tittade i spegeln, såg jag ett ansikte som lika gärna kunde ha ”SKYLDIG” intatuerat på pannan.

Jag gömde grejerna snabbt i papperskorgen, och öppnade med ett stort påklistrat leende. - Har du bråttom eller? Allt jag fick tillbaka var en arg blick, och som vore hon synsk, såg jag henne böja sig ner mot papperskorgen, för att omgående hitta resterna. Jag försökte skratta bort det, men möttes av tystnad. Skammen var total.

Många ursäkter och löften senare berättade min syster att de tydligt hade hört ljudet av när jag öppnade burken. Det var utan att överdriva mitt livs mest pinsamma ögonblick. Men intet ont som inte för något gott med sig.

Jag kan nu stolt proklamera att jag har varit ren och inte druckit Coca-Cola på två veckor.