En annan sorts ensamhet

En sak som jag brinner för, förutom jämställdhet, är kampen mot etnisk diskriminering. Man kanske kan säga att jag brinner mer för den senare frågan. Jag säger inte att den är mer viktig, men eftersom jag inte är kvinna, så har jag inte känt av alla nederlag som man upplever i vardagen, i vårt patriarkala samhälle. Jag vet inget om lönediskriminering, eller att bli nypt i rumpan. Att anses mindre värd för att man inte har en kuk. Däremot vet jag ett och annat om att bli utsatt för diskriminering p.g.a. mitt etniska ursprung. Eller kanske främst för mitt svarta hår. Alltid det svarta håret. Älska det eller hata det.

Jag ska vara helt ärlig med dig. Jag har inte lidit lika mycket som många andra. Jag har haft relativt lätt för att komma in på krogen. Jag har fått alla jobb jag har sökt. Fine. Det som däremot gör ont i mig, är det osynliga jag utsätts för varje dag. Och det sker på många olika sätt. Men alltid så att andra inte ser. Men jag ser. Jag vet. Ett belysande exempel är när jag åker tunnelbanan. För det spelar ingen roll var jag sitter, folk väljer ändå hellre att sitta på en annan plats. Ibland blir det absurt. Jag kan sitta ensam, på en "fyra", medan den andra "fyran" endast har en ledig plats. 8 gånger av 10 väljer kvinnor, för det är oftast tjejer, att sätta sig på den andra platsen. De tittar på mig, vrider på huvudet för att se alternativen. Det slår aldrig fel. Och jag kan bara le uppgivet. Där sitter de och trängs, medan jag har 3 lediga platser omkring mig. "Vad fan klagar du för då?" Men jag vill ju trängas. Jag vill känna mig som en i gänget, jag vill sucka över någon som slår mig mot knät, eller han som kommer med sin stora väska. Men jag får nöja mig med andra blattar. Eller tanten som är tvungen att sitta eftersom hon inte orkar stå. Självklar markerar hon, genom att dra åt sig väskan. Visst ok, hon är av en annan generation.

Men resten då? För jag förstår inte. Jag klär mig bra, och ser hyfsat välvårdad och trendig ut. Jag ser väl ut som vilken söderbo som helst. Men inte ens indiepop-tjejerna, som jag tycker är sjukt söta, sätter sig hos mig. Jag har en uppfattning om att de tjejerna är mer open-minded än alla andra. Men den mediella, eller kanske bara allmäna bilden av en svartskalle, är att han är en potentiell våldtäktsman/rånare.

Då spelar det ingen roll att man inte har fördomar. Att man gillar hommous och har åkt runt i Sydamerika. De inbyggda alarmklockorna tjuter, och man reagerar likt en grottmänniska. Lyder en instinkt. Kastar sitt förnuft åt min sida och sätter sig på andra sidan. Och visst. Tjejer ska väl tänka på sin trygghet först. Det är t.o.m. viktigare för mig att en tjej inte blir våldtagen, än att jag får sitta där förödmjukad. Så klart. Men ändå. Vi ska åka ett par minuter i samma vagn. Sitta bredvid varandra en liten stund på bussen. Du är nog ganska säker även om du sitter vid en blatte. Jag kommer inte att råna dig på din mobil. Där och då. Jag kommer att ge dig ett varmt leende. Något du inte kommer förstå. För du har gjort något helt normal. Du har satt dig bredvid en medmänniska. Men för mig har du brytit ett mönster. Du har gett mig hopp. Kanske kan jag bli helt accepterad en dag. Ändå.

Så snälla. Sitt hos mig. Om än bara för en liten stund.