Att adda eller att addas!

I och med att halva Sverige nu har upptäckt Facebook, så ploppar det upp nya friend requests i mejlen dagligen. Jag har faktiskt inte orkat ta tag i den här trenden, och blir mest irriterad när folk skickar töntiga grejer som att "you've been vampire biten by X". Jag reggade ett konto, och folk började adda mig. Nu har jag kommit till en fas där jag kanske har ett trettiotal kompisar, och då känns det lite som att folk kommer undra om jag har så få vänner, när jag ser att alla andra har hundratal "vänner" på sina listor.

En sak bör klargöras. Det handlar inte om vänner, i den betydelsen som det hade i vardagligt 1900-tals-tal, utan det kan vara någon som du har sett på gatan typ. Det hände häromdagen, att en tjej som jag skakade hand med på en biograf på tisdagen, addade mig på torsdagen. Nu är vi alltså "vänner".

Nu har jag insett att jag måste börja adda folk för att det ska framstå som att jag också har "vänner". Men problemet är att jag är lite för stolt för att adda vissa människor. Vissa är jag lite för ball för, då jag anser de stå lägre än mig på näringskedjan. Vissa vill jag inte adda, för att de inte ska tro att jag ser upp till dem. Skulle precis till att adda Johan Wiman, en kompis kompis som jobbar med TV, och då kände jag bara "den där jäveln ska fan inte tro att jag försöker bli vän med honom bara för att han är känd" fastän han i själva verket är en riktigt soft snubbe att hänga med. Å andra sidan så såg jag en gammal skolkompis, och tänkte att "hon ska fan veta att jag inte är den där tönten i klassen längre, hon får adda mig".

Och då sitter jag här och våndas med dessa världsproblem istället för att göra något vettigt av dagen.