Snormannen - Epilog
Tack kära läsare! Jag bad om hjälp och ni svarade. Signaturen "Khan" tipsade snabbt om att jag skulle se till att ha händerna fulla. Så när mötet var över lyfte jag direkt upp datorn och höll den under armen utan att stoppa in den i väskan. I andra handen tog jag den tomma väskan och min jacka. Ganska raskt började jag bege mig bort från bordet. Jag hade missat de flesta viktiga detaljer och jag minns knappt vad jag antagligen hade åtagit mig. Jag brydde mig inte heller om det. Jag ville bara komma ut levande. Eller åtminstone utan bakterier från hans näsa på handen. -Tack för ett intressant möte, avslutade jag artigt och tog sats för att komma ut ur räckhåll. Jag vände ryggen till, och kände att det skulle gå vägen. Jag pustade försiktigt ut.
-Damon, harklade han. Jag frös till först, men var nu tvungen att åter vrida mig tillbaka och titta honom i ögonen. -Det här kommer att bli ett intressant samarbete, log han och sakta men säkert såg jag någonstans långt bort i horisonten en högerhand närma sig luftrummet mellan oss. Det gick så klart i sån där klassisk slow-motion och hans hand skulle lika gärna kunnat vara en kniv.
Där stod vi. Jag med händerna fulla. Han med en utsträckt högerhand. Jag hade tre alternativ.
1. Ursäkta mig med att jag hade händerna fulla och gå vidare.
2. Låstas som att jag inte såg handen och säga hej då.
3. Vara professionell, ta smällen och inte kunna använda min högra hand de närmaste dagarna.
Nästa klara minne jag har är att jag sitter på bussen hem och skakar i hela kroppen.
Ps. Det tar tydligen ungefär fyra gånger så lång tid att skriva ett inlägg, om man använder enbart vänster hand.
-Damon, harklade han. Jag frös till först, men var nu tvungen att åter vrida mig tillbaka och titta honom i ögonen. -Det här kommer att bli ett intressant samarbete, log han och sakta men säkert såg jag någonstans långt bort i horisonten en högerhand närma sig luftrummet mellan oss. Det gick så klart i sån där klassisk slow-motion och hans hand skulle lika gärna kunnat vara en kniv.
Där stod vi. Jag med händerna fulla. Han med en utsträckt högerhand. Jag hade tre alternativ.
1. Ursäkta mig med att jag hade händerna fulla och gå vidare.
2. Låstas som att jag inte såg handen och säga hej då.
3. Vara professionell, ta smällen och inte kunna använda min högra hand de närmaste dagarna.
Nästa klara minne jag har är att jag sitter på bussen hem och skakar i hela kroppen.
Ps. Det tar tydligen ungefär fyra gånger så lång tid att skriva ett inlägg, om man använder enbart vänster hand.
posted by Damon Rasti at 00:17
6 Comments:
Hahaha, grossigt värre.
Du skulle ursäktat dig och sagt att du har händerna fulla. Men jag förstår ju att man inte tänker så jättefort i sådana situationer. Jag hade nog gjort likadant själv.
Bläh..
Det var lika bra. Du får nog lära dig acceptera att handskakning är det normala sättet att hälsa i affärsvärlden. Skulle du ha ignorerat honom hade han troligen tagit illa upp.
Sen när du är sveriges Donald Trump så kan du med lätthet ignorera utsträckta händer hur mycket du vill, men till dess får du nog ha en flaska desivon med dig.
Nu kan du i alla fall säga till barnen att du haft hemska erfarenheter för att kunna ge kidsen det de nu har så att du framstår som en grymmare pappa ;)! Om de frågar vad är iofs en annan fråga.. "pappa är en fjolla!" :P
d: Lätt att vara efterklok!
Cliffbarnes: Jag har inget emot handskakandet. Det är vetskapen om snoret som får mig att må illa.
Khan: När barnen blir stora måste jag komma ihåg att radera hela bloggen.
GAHAHAAH!
På apoteket finns det handdecinfektionssprit. Det är en höjdare.
Skicka en kommentar
<< Home