All lights off me

Jag märker allt mer hur det tär på en att ha offentliga bråk. Jag är ju inte känd för att kunna hålla käft när något/någon stör mig. Jag har t.o.m. sett det som en plikt att påpeka andra människors felande. Kastat tomater på bloggare och andra människor. But no more.

Eller ok, mycket mindre.

I natt hade jag en mardröm om att jag hade öppet bråk med en känd bloggare. Det slutade med att jag hade sex med hans tjej, och då bröt helvetet lös. När jag vaknade, gick jag direkt bort till datorn, för att se vad personen i fråga hade skrivit om mig på sin blogg. För att sekunder senare inse att allt bara var en dröm. Men känslan av obehag fanns kvar där i kroppen.

Det måste finnas bättre sätt att förändra än att kasta ljus på offentliga syndare. Jag tänker inte vara helt tyst, tiga är fortfarande att acceptera, men antagligen får man mer gjort om man inte ger sig in i offentliga diskussioner. Jag står över det, så gott det går.

Jag vill vara den där tankesultanen Hassen Khemiri skrev om. Titta på alla små barn som kastar sten och bara skratta åt dem. Man får inte lika mycket uppmärksamhet, men i slutändan får man mer gjort och kan sova bättre.