Om känslor
Jo, det där som jag skrev om att fundera. I de trånga Ryanair-stolarna som knappast är gjorda för att sova i, hade jag så mycket tid att tänka att självaste Platon skulle ha varit avundsjuk. Jag ska i flera steg dela med mig av mina tankar. Här är min första tanke.
Varför är vi i Sverige, i vår ålder, så rädda för att visa känslor? Varför blir du rädd, om jag säger att jag tycker om dig, eller om jag på något annat sätt visar att jag bryr mig om dig? Vi är en uppfuckad generation, som verkar ha haft så traumatisk barndom, att saker som känslor, kärlek och tillgivenhet är lika skrämmande som ordet "medelålder". Jag vet inte hur många människor jag känner som avgudar mig när jag är lite elak mot dem, men så fort jag visar minsta tecken på affekt så skyggar de, och flyr för livet. Jag vet inte om det är en kulturell grej, men jag har så jävla mycket känslor och kärlek inom mig att det är svårt och gör ont att hålla det inne. Men när jag väl släpper det löst så studsar det aldriga tillbaka, utan det enda man får tillbaka är en fet smäll, och tills man har hunnit resa sig upp, så är människan borta sen länge.
Jag säger kulturell för jag ser att ungdomar med invandrarbakgrund har så mycket lättare för känslor, och man visar så pass mycket mer, och lever ut mycket mer, både på gott och ont.
Kalla mig old-fahioned, men jag tror någonstans ändå på kärlek mellan människor, inte bara på ett sexuellt plan, utan även människa till människa. Som det verkar nu så är det enda sättet att klara sig att hålla känslorna inne. Fast man brinner inombords, så är man kall på ytan. Och är det något jag har svårt för så är det kyla. Jag brinner och vill att hela världen ska få veta. Men gång på gång kyls jag ner, och jag vet helt ärligt inte hur länge den här lågan orkar brinna.
Visst har det brunnit för mycket någon gång, och jag har blivit sårad, men samtidigt så är klichén "Heller ha älskat och förlorat, än att inte älskat" så sann, och nästa gång när man blir bränd så läker såren så mycket snabbare.
Men alla dessa människor som går omkring i sina bubblor och alltid misstror och aldrig vågar. Er är det riktigt synd om. Visst ni slipper förödmjukelsen, ni slipper tårarna och den där stenhårda smällen mitt i hjärtat som gör att man tror att man kommer dö. Men ni kommer heller aldrig att känna er levande som jag gör. Den livsglädje som jag får genom att bli förälskad i främlingar eller visa värme för en människa jag precis har träffat.
Så nästa gång någon ler, viskar "tycker om dig", eller blottar sin själ, var inte så avvisande. Även om det bara är ord, så är det bland det finaste en person kan göra för dig. Något som håller på att tyna bort i en allt mer cynisk värld...
Varför är vi i Sverige, i vår ålder, så rädda för att visa känslor? Varför blir du rädd, om jag säger att jag tycker om dig, eller om jag på något annat sätt visar att jag bryr mig om dig? Vi är en uppfuckad generation, som verkar ha haft så traumatisk barndom, att saker som känslor, kärlek och tillgivenhet är lika skrämmande som ordet "medelålder". Jag vet inte hur många människor jag känner som avgudar mig när jag är lite elak mot dem, men så fort jag visar minsta tecken på affekt så skyggar de, och flyr för livet. Jag vet inte om det är en kulturell grej, men jag har så jävla mycket känslor och kärlek inom mig att det är svårt och gör ont att hålla det inne. Men när jag väl släpper det löst så studsar det aldriga tillbaka, utan det enda man får tillbaka är en fet smäll, och tills man har hunnit resa sig upp, så är människan borta sen länge.
Jag säger kulturell för jag ser att ungdomar med invandrarbakgrund har så mycket lättare för känslor, och man visar så pass mycket mer, och lever ut mycket mer, både på gott och ont.
Kalla mig old-fahioned, men jag tror någonstans ändå på kärlek mellan människor, inte bara på ett sexuellt plan, utan även människa till människa. Som det verkar nu så är det enda sättet att klara sig att hålla känslorna inne. Fast man brinner inombords, så är man kall på ytan. Och är det något jag har svårt för så är det kyla. Jag brinner och vill att hela världen ska få veta. Men gång på gång kyls jag ner, och jag vet helt ärligt inte hur länge den här lågan orkar brinna.
Visst har det brunnit för mycket någon gång, och jag har blivit sårad, men samtidigt så är klichén "Heller ha älskat och förlorat, än att inte älskat" så sann, och nästa gång när man blir bränd så läker såren så mycket snabbare.
Men alla dessa människor som går omkring i sina bubblor och alltid misstror och aldrig vågar. Er är det riktigt synd om. Visst ni slipper förödmjukelsen, ni slipper tårarna och den där stenhårda smällen mitt i hjärtat som gör att man tror att man kommer dö. Men ni kommer heller aldrig att känna er levande som jag gör. Den livsglädje som jag får genom att bli förälskad i främlingar eller visa värme för en människa jag precis har träffat.
Så nästa gång någon ler, viskar "tycker om dig", eller blottar sin själ, var inte så avvisande. Även om det bara är ord, så är det bland det finaste en person kan göra för dig. Något som håller på att tyna bort i en allt mer cynisk värld...
posted by Damon Rasti at 17:21
15 Comments:
Så sant, jag känner igen mig själv i den där svenska, känslokalla klichébilden. "Krama mig och jag skriker tills du släpper, är jag onödigt iskall är jag antingen kär i dig" skrev jag lite dramatiskt någon gång, men ungefär så är det väl... Verkligen trist. Verkligen något att jobba på. Inbillar mig att jag blir bättre också.
(Jag har nyligen upptäckt din blogg, du skriver kloka saker, keep the good work up)
Du har så rätt, så rätt... Personligen så har jag svårt att visa känslor för att jag är rädd att misslyckas, att bli dissad. Det är nog den vanligaste anledningen skulle jag tro, även om det är dumt. För visst har du rätt i att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls. Dessutom brukar man ju säga att det enda man ångrar är det man aldrig gjorde och det är också ofta sant. Fast egentligen tycker jag att den andra aspekten du tar upp är ännu intressantare, varför dras människor till det som gör dem illa? Varför är nonchalans en så effektiv metod för att väcka någons intresse? Hm, svåra frågor, alltid lika intressant att höra vad du tänker. Fortsätt så!
Jag vill inte vara dramatisk och säga att jag ska lägga ner bloggen, men jag har funderat starkt på det på sistone, och det är bara sån här positiva kommentarer som gör att man orkar fortsätta. Där har ni ännu en kliché ;)
hm, du har lite samma tänk som embryo. Jag gillar det :)
Hm, twistad kommentar... Jag väljer att inte analysera den =)
Jag känner inte riktigt igen den bilden, i alla fall inte som någon allmän sanning. Men när du skriver om kulturella skillnader så finns det tydliga skillnader mellan små orter i norra Lappland och landets storstäder i söder. Utan att generalisera alltför mycket vågar jag påstå att vi har en öppenhet här som inte är lika vanlig i städerna.
Det beror förmodligen till stor del på att man bemöter andra människor på ett helt annat sätt när man har färre människor omkring sig. Bara en sådan sak som att man faktiskt hälsar på varandra här, även om man möter någon man aldrig har sett förut. Det händer mig varje dag här, men jag har aldrig upplevt det i Stockholm.
Besökare söderifrån brukar ofta förundras över hur vänliga alla är här uppe, och det är ett intryck de får enbart på grund av att några personer har sagt "hej" till dem. Den lilla detaljen kan alltså göra ett stort intryck, så ett första steg i rätt riktning kanske är att våga möta andra människor istället för att bara passera dem...
Andreas har en poäng. Bara att komma ifrån Stockholm ger en aha-upplevelse. Flyttade därifrån för ett halvår sedan. För isolrat, för känslokallt och för opersonligt. Minns att jag ibland åkte fram och tillbaka till Göteborg över en dag och fascinerades över skillnaden. Atmosfären var annorlunda, människor hjälpte varandra, såg varandra i ögonen på ett annat sätt. Fascinerande.
Annars: Jag känner igen mig. Även när jag bär på stora känslor håller jag igen, av någon anledning. Kallt är coolt. Sjukt.
Men sluta aldrig brinn. Vi måste kämpa för att hålla lågan igång. Kämpa.
Aloo, Intressant tankemåste jag säga, och visst jag kan se många svenskar i den. Men jag kan inte påstå att alla är sådär.. Jag är nog inte sådär. Sure jag vill ha det jag inte kan få, mer än det som klänger sig fast på mina ben när jag ska gå...Hehe Som du förstår vad jag menar.
För övrigt tycker jag defenitivt inte du ska lägga ner din blogg. Men om det är vad du käner för så ska du ju inte tvingas till att fortsätta skriva såklart =) Även om det är himla intressant för mig o säkerligen många andra att se dina tankar o funderingar!
Ha det kalas!! Kramen!!
Sara: Jag som älskar embryo :)
Andreas&Emanuel: Intressant. Det är självklart mycket värre i Stockholm. Men jag skulle inte kunna tänka mig att bo i en mindre stad, och då är det utomlands som är enda alternativet kvar, men jag älskar ju Sverige!
Det jobbiga är ju också att så fort någon försöker gå ifrån "kallt är coolt"-normen blir det konstigt i andras ögon, det märks att det inte är riktigt okej eller som det "ska" vara. Sjukt. Vi behöver ju faktiskt varandra, varför ska det vara så svårt att erkänna det?
Det där har jag minsann också tänkt på en del. Fortsätt visa kärlek. Det är starka personer som vågar älska och dela kärlek. Sen får man nog försöka ha överseende med folk som har lite svårt för det ibland. Lättare att gömma sig bakom kyla. Jag själv känner att jag har en hel del av båda inombords. Och precis som du säger så uppskattas den kyliga delen mycket mer av någon anledning. Tror dock att det är viktigt att fortsätta visa kärlek. Att våga. Så som du gör här i din blogg.
Kära vänner, hej!
Nu är det ju inte bara i norr det finns små orter. Även i djupaste söder har vi det. I vår by finns det 40 hushåll.
Här hälsar man också på dem man möter på gatan och vinkar om man kör bil. Vistas man i trädgården om sommaren vinkar man till folk i bilar som kör förbi. Skulle det komma snö och man är ute och skottar så vinkar man då också.
Kanske är det en ålders och/eller uppfostringssak att hälsa.
Var nyligen i Stockholm. Umgicks mest med en norrlänning och en .... får visst inte använda det ordet, men personen känner igen sig.
Vi hade aldrig träffats förr, men jag vill nog påstå att vi blev vänner direkt.
Försök att mötas på halva vägen så kommer vänskapen och kärleken till varandra att spira och kanske slå rot.
Ja, jag känner igen mig i det där med att inte visa känslor för mycket och hålla masken och sånt.
För ett tag sen var jag med på min farbrors begravning. Såg att min pappa grät en liten skvätt, men han samlade sig snabbt och tittade sig genererat omkring för att kolla att ingen hade sett honom i just den känslomässiga stunden. Det var bara en sekund, men jag råkade se det precis då. Det var ju ändå hans egen brors begravning.
Det är nog så att man visar känslor enbart inom familjen, så fort man går utanför dörren "tar man på sig masken" så att säga.
Damon! Du är grym mannen och du skriver precis de orden jag haft i mina tankar under förvirrade och ledsna perioder. Lågan som man känner oro över, det var jobbigt men jag märkte var lågan kom ifrån, varför den brinner i mig och hur tanken av att den ska slockna gjorde mig förtvivlad. Vet du vad, den kommer aldrig slockna,jag har bott i skellefteå,norra norrland där det är så tyst och kallt att besökare från världens största kommer just för att uppleva tystnaden. Vissa blir skräckslagna tills det sakta sjunker in,lugnet. Det är en upplevelse javisst men inget jag vill uppleva dygnet runt. Res till ett varmare land och du kommer märka hur lågan tänds igen för den finns i dig. Vi anpassar oss efter miljön och människorna omkring oss men inget säger att lågan ska släckas ut i ett kyligare sällskap, tvärtom för det är där det behövs värme!
Damon! Du är grym mannen och du skriver precis de orden jag haft i mina tankar under förvirrade och ledsna perioder. Lågan som man känner oro över, det var jobbigt men jag märkte var lågan kom ifrån, varför den brinner i mig och hur tanken av att den ska slockna gjorde mig förtvivlad. Vet du vad, den kommer aldrig slockna,jag har bott i skellefteå,norra norrland där det är så tyst och kallt att besökare från världens största städer kommer just för att uppleva tystnaden. Vissa blir skräckslagna tills det sakta sjunker in,lugnet. Det är en upplevelse javisst men inget jag vill uppleva dygnet runt. Res till ett varmare land och du kommer märka hur lågan tänds igen för den finns i dig. Vi anpassar oss efter miljön och människorna omkring oss men inget säger att lågan ska släckas ut i ett kyligare sällskap, tvärtom för det är där det behövs värme!
Skicka en kommentar
<< Home