Om kärlek

Klockan har än en gång passerat midnatt för länge sen, och ännu ett helglöfte, fokuserad på att jag skulle skaffa mig normala rutiner, har gått om intet. Jag känner på mig att det här blir ett toppeninlägg, ödmjukhet har aldrig riktigt varit min grej, och hellre ärlig än falsk. Jag känner alltid att jag kommer till min rätta när jag blottar mina innersta tankar. Sånt man inte bör skriva om.

Jag ligger i soffan, slösurfandes framför datorn, ständig i jakt på det nya, det som man ska ha läst och det som man ska ha sett. För att inte tala om det där My Space-bandet som snart kommer att breaka. Det tar aldrig slut, den där osäkerheten att vara ute om man missar någonting, eller kanske är det bara ett sätt att fördriva tiden, ett sätt skjuta på det oundvikliga, jobb, räkningar, döden...

Hursomhelst kommer jag på mig själv tänkandes på kärlek, vilket kanske förefaller som en paradox, med tanke på den pågående fysiska aktiviteten. Men jag kommer att tänka på den där National Geographic-artikeln jag läste, den gången jag prenumerade på tidningen. Eller jag prenumerade aldrig, jag beställde ett nummer bara för att få de där två biobiljetterna på köpet, och avbeställde utan skam tidningen, och var nöjd med mig själv tills jag hade sett klart filmen jag valde att se, och insåg att Bonnier var de som hade vunnit det här slaget också.

Det jag kommer ihåg från artikeln var att någon antropolog i USA hade tittat på människor genom en MRI-skanner (alla House-groupies vet direkt vad jag pratar om) och jämfört deras olika reaktioner när de fick se en bild på sin käresta och en neutral bild, vilket visade att bilden på den förra gjorde att området i hjärnan som förknippas med belöning och fylls med dopamin, lyste starkt, vilket förklarar varför man inte behöver äta, är överlycklig och kan vara uppe hela nätterna när man är kär.

Samtidigt hade några italienska psykologer mätt halten av Serotonin, ett annat välkänt signalsubstans, hos människor som var riktigt kära, och fann en liknande obalans som hos personer som led av tvångssyndrom. Dessa människor brukar vanligtvis behandlas med lyckopiller, så som Prozac eller Zoloft (som jag råkade provsmaka en gång, men det är en annan historia), vilket skulle innebära att alla som käkar antidepressiva medel transformeras till varelser utan förmåga att bli kära. Något som i och för sig kanske kan vara en välsignelse ibland.

Men det skulle alltså förklara varför männsiskor som är kära gör dåraktiga saker. Det är rubbad balans i hjärnan och man är ute efter en fix dopamin. Hela begreppt kärlek nedskalat till kemiska substanser. Så sterilt och oromantiskt.

Vilket vid första anblick inte skulle passa mig alls, eftersom jag anser mig vara riktigt romantisk. Men det skulle kanske också förklara varför jag blir kär i människor som jag har träffat en gång, bara för att dumpa henne en månad senare.

Man bygger förväntningar och skapar drömscenarios. Kanske är det dags att inse att jag inte kommer träffa Natalie Portman så som hon var i Garden State, eller varför inte Scarlett Johanson i Lost in translation. Och som i en ond cirkel så går man ut och festar och dricker alkohol för att bedöva smärtan, som man upplever för att man inte får sin fix, och pratar med helt fel tjejer, och mår sen dåligt dagen efter för att man inte har det perfekta livet.

För det finns där någonstans bland alla måsten, att man ska ha den perfekta partnern. Money can't buy that shit. Eller jo det kan det, men inte i mitt fall. Jag vill ju bara ha en skön ärlig tjej, som gillar mig för mina tankar, och min humor. Hon ska vara streetsmart, ha en stark personlighet och ha höga ambitioner. Och så ska hon vara rolig. Hmm, nu skenade min fantasi iväg igen...

För allt det där spelar ingen roll. Det handlar om kemi. Och inte som klyschan. Utan verklig kemi. Hitta en partner, få varandra att utsöndra dopamin. I lagom mängder och lagom ofta. Så enkelt, men ändå så ouppnåeligt. Det gäller att tänka efter innan varje drag. Som ett parti Schack. Ett spel. Kärleksspelet.