onsdag, mars 14, 2007

Men är du SAD, lilla vän?

Jag var tvungen att fortsätta, angående det där om solen. Den senaste månaden har jag varit helt känslomässigt tom. När uppståndelsen efter boken hade lagt sig, och det var back to business igen, så har jag funnit mig själv stirra i väggar, fria till flera främlingar, få utbrott mot alla möjliga människor. Men den mest återkommande känslan var uppgivenhet. Jag kan 'ndå inte förändra världen, och allt här i livet är meningslös. Kände jag. Jag tyckte att jag var patetisk, och ville absolut inte blogga om det. Vad fan har jag att klaga på, vad ger mig rätt att vara deprimerad? Allt är perfekt i livet, och jag borde vara världens lyckligaste. Men jag slutade att gå ut, och satt hemma i flera dar. Tyvärr så kunde jag interagera med människor genom datorn, och känslorna svallade på alla möjliga sätt även där. Ber om ursäkt främst till vissa nära och kära, som har fått lite väl mycket "sanning" och utbrott från min sida.

Till slut så pratade jag med en kompis, och hon sa att det verkade som att jag led av SAD. Nej inte "ledsenhet" men nästan. Seasonal Affective Disorder, eller vinterdepression som det kallas i folkmun. Alla symptomen stämde in på mig, och trots att jag har läst om det så många gånger så slog aldrig tanken mig att JAG skulle drabbas av det. Men det är väl kanske inte så konstigt, jag är född och uppvuxen i ett ytterst soligt land, och har det verkligen i blodet. Dessutom är det ju sjukt vanligt i Sverige, så varför inte?

Hursomhelst så fick jag rådet att ta långa dagliga promenader, och att gå på ljusterapi. Jag solade även lite solarium, och i samma veva började solen titta fram och vips så var alla bekymmer borta! Så enkelt och så löjligt. Moment 22 i det här fallet var att ju mer deppad man blir desto mer låser man in sig, och ju mer man låser in sig, desto mindre dagsljus får man. Och till slut känns hela livet som "måndag hela veckan", och man grottar ner sig totalt.

Det känns kanske onödigt att sitta och berätta det här nu, men nästa vinter kommer kanske någon av er, eller någon ni känner att drabbas av samma sak, och då kanske den personen slipper gå igenom det jag genomled. För man vill inte stämpla sig själv som "deppig". Man vill vara vinnartypen, man vill vara den som leder utvecklingen, den som alltid är gladast. Då passar inte begreppet depression in riktigt.

Jag vet inte om jag ska öppna mig så här mycket i min rätt "offentliga" blogg, men samtidigt så känns det som att det är något som är skönt att få ur sig, och kanske hjälper det någon. Och det är ju ändå mitt huvudsyfte här i livet, att hjälpa folk.

SAD. Vilket träffsäkert Akronym!

4 Comments:

Blogger Hossein said...

Det här får mig faktiskt att garva. Inte åt din depression såklart, men att man kommer med nya uttryck hela tiden = Seasonal Affective Disorder.

2007-03-15 14:57  
Anonymous mikaela said...

Jag kan inte säga att jag har varit deprimerad, men visst känns allt bättre när solen tittar fram. Man märker hur likgiltig man verkligen varit under vinterhalvåret och börjar le mot främlingar på stan igen och vet att det är så det ska vara.

2007-03-15 15:45  
Anonymous margona said...

Vad fint, Damon! När våren kommer tycker jag alltid det känns som att man plötsligt upptäcker att man inte har andats på hela vintern. Jag, som bor en bit upp i landet undrar ofta om människan verkligen är gjord för de här nordliga breddgraderna.
Det är nog bra att man kan skriva om sånt där. Annars kan man också lätt få för sig att du är en sån kille som alltid vet precis vad som borde göras och aldrig tvivlar. Men jag är glad att du mår bättre. Sjävkart kan du förändra världen, självkart gör du det varje dag, om än bara en liten bit av den. :D

2007-03-15 23:55  
Anonymous Harlästförmycketpoppsykologi said...

bra att du tar upp det damon, vi måste bli duktigare på att prata om när själen spelar en spratt!

men jag tror inte det var SAD du fick en släng av, det skulle du ha känt redan i vintras isåfall. jag tror snarare att det är en helt naturlig reaktion efter att ha varit väldigt upptagen med nåt spännande och roligt. det är väl klart man får en dipp efter ett sånt äventyr som du har varit inblandad i (och är väl fortfarande men själva festera är ju över). Lite som blodsockerfall efter att man tryckt i sig hela godispåsen typ. :) Jag tror det är i det läget du hamnade i som man kan i ren panik åta sig en massa nya stora projekt bara för att slippa känna dippen, och fortsätta i den takten tills man sen är utbränd. Det är nyttigt med dipp! Och det är också nyttigt att prata om dom som sagt, och att inte isolera sig och att utnyttja sina nära och kära till att komma ur dippen.

2007-03-26 01:34  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home

Bloggtoppen.se