Reservtext. Om några dagar, månader, eller år. Kanske aldrig.

...Och hon som till slut fick mig, visste inte om vinsten, så hon sparkade in mitt huvud, slet ut hjärtat och det enda som var kvar var rester som ingen annan ville se åt. Och trots att jag var försiktig som få, åkte jag dit ändå, och nu ligger jag här utslagen, och funderar på det där hjärtslaget som mitt hjärta skippade, eller snarare det där hjärtslaget som hennes hjärta skippade, för nånstans där försvann jag, och jag kommer antagligen aldrig mer ta mig upp till ytan, eller åtminstone känns det så för tillfället, eller åtminstone så är det en föraning, och då spelar allt annat ingen roll, man är en pessimist slash realist slash någon annan label för en som slutade vara romantiker efter gymnasieåren när man fick läsa den där boken om killen som slogs med väderkvarnar.

Så nu vet man inte vad som är värst. Bitterheten, eller det faktum att man är skeptiskt till allt och alla, och det enda som kan lugna och trösta en, är det man inte får, för det är så man funkar, det är så alla människor funkar, och det är det som gör att vi aldrig blir lyckliga, och aldrig vågar säga det som vi vill och borde säga, så man spelar hellre svår, för det är så spelet funkar, och spelar man inte spelet, då blir man diskad eller kommer sist, och resultatet är lika förödande. Tvåan är den första förloraren, och det finns fler tvåor än ettor, eller kanske är det tvärtom, det finns fler ettor än tvåor, för ingen kommer ihåg tvåan, för de försvinner i den anonyma massan. Och trots att man känner sig som en etta, så kan man inte rå för att tänka på alla tvåor. Vad hände sen liksom?

Men fuck that.

Le och verka glad, för det är det enda som världen kommer ihåg om dig. Bilder av och på dig, för ingen orkar till slut läsa någonting om eller av dig, och om inte annat är du kvar där med en blick som vill utstråla självsäkerhet, men egentligen så mår du jävligt dåligt innerst inne, för att du inte hunnit med de där grejerna som du hade lovat dig själv att åstadkomma vid 25, för världssvälten, krigen och all annan jävla misär, visade sig vara svårare att bekämpa än vad som borde vara fallet. Äh! Höj glaset, le in i kameran och lev livet som vore det ingen morgondag, och det är så man klarar sig också, eller det är så man klara sig bäst. All logik är ologisk, och all förnuft är galenskap, i denna, bästa av alla världar.


I öster hade solen redan gått upp, tuppen gal och skulle atombomben explodera så vill jag mer än gärna åka till stjärnorna med dig. Mina känslor fast med ord skrivna av andra. Det förstod du inte då, utan du tolkade min tillgivenhet som en svaghet, och trots att vi någonstans båda visste, att det här var så rätt, så var vi rädda och osäkra, så vi lät skeptismen ta överhanden, och lät det som borde ha vuxit till kärlek, stanna vid blott en olycklig förälskelse.

Och inte ens den här texten som kom direkt från hjärtat hjälpte mig, för antingen var den för pretentiös eller så ville jag bara sända ett dolt budskap.

Nu struntar jag i det här.