Damon in love

Nu när ni har öppnat er så fint för mig med era presentationer, måste ju jag göra detsamma för er. Jag har haft detta inlägg halvt färdigskrivet ett tag, men inte känt för att dela med mig. Men.

Jag är kär.

Så där som det inte känts på många år. Någonsin antagligen. Vi träffades på tidningen Modettes releasefest, tack vare Hanna och Lina , och det senaste halvåret har det varit hon och jag. Jag visste det väl direkt från början. Hon var riktigt snygg, rolig och bodde på Söder. Vegetarian. Såg poppig ut och modebloggade (fast hon blir arg om jag säger modeblogg). Vi klickade direkt på första dejten på Judit och Bertil, och inom en månad hade vi åkt till Sardinien tillsammans.


Jag hade varit singel i tre år, och det senaste hade varit ett uselt förhållande med en tjej som mådde mycket dåligt, vilket hon fick även mig att göra. Hon var också den första att göra slut med mig, vilket hon valde att göra det mitt i en flytt. Alltså jag höll bokstavligen på att packa bilen. Andra gången fick jag göra slut, och trodde barnsligt nog att det skulle vara en seger, men hon hade förstört min syn på förhållanden totalt. Så jag festade i princip varje helg i tre år.

Nu har jag varit ute två gånger på de senaste tre månaderna. Jag har blivit den där sofistikerade killen som går på utställningar på helgerna och ser smala filmer på kvällarna. Och jag trivs utmärkt med det. Jag lagar mat och hon plockar undan efter mig. Vi ger varandra karriärsråd. Hon gör mig glad, lycklig och bekymmerlös. Kanske är det därför bloggen har varit så tam det senaste halvåret? Svårt att vara arg och nyanserad när man är riktigt kär.

Så nu vet ni att jag är tagen. Men det betyder inte att du och jag behöver göra slut för det.