Cry me a river

Jag får allt oftare kommentarer i stil med att jag skulle spela att jag var upprörd över saker och ting. Senast i förra inlägget. En pålagd ilska typ. Jag lovar och garanterar att jag hellre skulle vilja skita i allt, göra mina grejer och tjäna pengar. Jag skulle säkert känna mindre bekymmer då. Men det går inte. Nu har jag en liten blogg som ibland läses av människor som kan påverka, och då är det fan min plikt att se till att något görs över alla orättvisor. Eller ok, inte alla, det hinner jag inte med, men de som jag faller över. Jag har idag blivit informerad om en vidrig polisiär hantering av en nära släkting till mig (Jag göra ett stort reportage om det nästa vecka).

Den som inte är upprörd i dagens samhälle har fått sin mänsklighet bedövad eller berövad. Jag skulle kunna sitta lugn och fin och spela spelet och aldrig stöta mig med någon. Men då skulle jag också vara ännu ett får i skocken.

Kontentan är att jag har jävligt kort stubin och gapar så fort jag får chansen. Love it or leave it!