Skrämmande Tjuvlyssning

Återigen touchar Tjuvlyssnat verkligheten på ett kusligt sätt, i det här bidraget. Det utspelar sig på samma sträcka som den hemska bussolyckan igår, och man sätter skrattet i halsen, och får ont i magen.

Ni som förresten är nyfikna på hur vi såg ut på SVT kan klicka här!

Goran, den nye Zlatan!

Jag känner mig lite uppgiven när jag läser att en av svensk fotbolls största talanger håller på att glida ur våra händer, eftersom han även har ett makedonskt medborgarskap. Det handlar om Goran Slakovski, som ofta, väldigt klyschigt, kallas den nye Zlatan, och båda spelar i min favoritklubb sedan 18 år, F.C Internazionale, i folkmun kallat Inter. De är väldigt på från Makedoniens sida, och i Sverige...så gör vi ingenting. När vi behöver honom som mest! För nu när vi har en anfallskris i landslaget så är det perfekt läge att ta fram en blivande stjärna, som redan har visat framfötterna och faktiskt är den yngste spelare någonsin att debutera för Inter i A-laget. Det är stort, och han har öst in mål i ungdomslaget, även om han har fått mindre speltid den här säsongen, då det finns en fantastisk anfallare vid namn Ribas, som öser in mål.

Men Makedoniens förra premiärminister (!) har kontaktat hans pappa, och idrottsministern kommer till Milano för att äta middag med pojken. Fast ingen från det svenska landslaget verkar vara särskilt intresserade. Här krävs det att man minnsan har varit med ett tag, innan man får visa vad man går för. Och att satsa på en Daniel Nannskog som passerat 30 kan nog frambringa ett EM-Guld. I Curling.

Lasse Lagerbäck förkroppsligar den svenska försiktigheten och mellanmjölken i sitt fotbollsutövande. Nu när Zlatan nobbar och Allbäck är skadad, så kommer han ringa någon avdankad nolla som kommer att misslyckas kapitalt, och sen så står vi på ruta ett igen. Hur svårt är det att ta ett flyg till Milano och göra det som en förbunskapten ska göra. Hälsa på spelare som kan vara med i framtiden, det gäller även Zlatan.

Lasse Lagerbäck, grön mjölk och försiktighet kan dra åt helvete!

Världens bäste Damon (efter Matt)

Om du inte redan har tröttnat på mig, så finns jag till beskådning på SVT 1 i "God Morgon Sverige" kl 08.45 imorgon onsdag, och pratar om boken Tjuvlyssnat, och dess fina första placering. Jag kom även att tänka på att detta måste vara den första bloggbok som går upp på första platsen på svenska boktoppen.

Om du sedan inte är helt spyfärdig, och bor i Stockholms innerstad så kommer min första krönika ut i lokaltidningarna nu på lördag. Jag har varit och blivit fotad idag, och träffat några ur redaktionen. Det ska bli riktigt roligt, och jag är tacksam över att ha fått den här chansen, även om jag är sjukt nervös för responsen. Jag förväntar mig inte få fler fans direkt, men det är ju inte heller därför jag skriver.

Och om du efter det inte har fått vinterkräksjukan gånger två, så är du ju alltid välkommen tillbaka hit, Sveriges mest sporadiska blogg...

Reggaechauffören

En av de mest uppskattade tjuvlyssningarna i modern tid (läs de senaste månaderna) har varit den om en väldigt avslappnad och cool busschauför i Umeå som lyssnar på reggae. Även om vissa tycker att han betedde sig rätt nonchigt så har en överväldigande majoritet skrivt så mycket gott om honom, och vissa säger att han t.o.m. är deras ljuspunkt på dagen.
Därför blir jag riktigt förbannad när jag får läsa att han behandlas illa av polisen i Umeå, som hela tiden stoppar honom för att kontrollera om han är påverkad, delvis för att han onormalt stora pupiller, men det mörka utseendet och kärleken till Reggae gör säkert sitt också. Omar anmälde detta till Diskrimineringombudsmannen i december.

Nu visar det sig att den ansvarige på DO inte tycker "att det hela är så anmärkningsvärt", utan väljer att lägga ner förundersökningen. "Omar har trots allt inte har blivit stoppad varje vecka, utan vid några tillfällen av olika personer". Killen är lokalkändis och han har vädjat till poliskåren att de ska meddela sina kolleger om att hans utseende inte behöver vara synonymt med knark. Men gång på gång stoppas han. Och kom inte och säg att det är slumpmässigt.

I vilken värld kan Omar vinna över svenska poliser? Nu ska vi inte ge oss in på den juridiska diskussionen om han har utsatts för diskriminering eller ej, den är alltför viktigt och djup den här gången. Men frågan är vem hjälper Omar?

Häromdagen blev jag stoppad i rulltrappan på tunnelbanan av en vakt som tog fel och trodde att jag hade hoppat över spärrarna. Jag kunde ha gjort det enkelt för mig och visat mitt månadskort. Men när han lade handen på min axel, blev jag påmind om den frihet som vissa poliser och väktare anser sig kunna ta. Min replik blev väldigt kort. "Ta bort handen, jag pluggar juridik och du har ingen rätt att ens röra mig". Han såg ut som ett frågetecken. Ett tyst frågetecken som vandrade vidare.

Jag ska läsa på lite mer om fallet, innan jag uttalar mig ytterligare, men jag är än mer förbannad nu än när jag började skriva inlägget. Jag återkommer när jag kan tänka klart...

Socialstyrelsen varnar

Några kommer tycka att det här är larvigt. Men jag måste varna för något som jag bitter fått uppleva den hårda vägen. Jag vet att det kommer massor av larmrapporter och att man får cancer av allt nuförtiden. Men det här är ett dubbelproblem. Eller det finns två faror med detta till synes harmlösa nöje.

HA INTE DIN BÄRBARA DATOR I KNÄT!

Det står tydligen i manualerna, men jag har lyckats missa det. Det är ju lite det som är grejen med en laptop. Man kan ha den i famnen. Vet inte hur många gånger jag har somnat med den och vaknat i skedställning. Men nu är det slut med det. Jag har blivit bränd. Bokstavligen alltså.

Dessutom så utsätter man sina intima delar för en onödig strålning om man surfar trådlöst. Läs den här rapporten om ni inte tror mig. Men det finns hjälp. På en fest nyligen kom jag i kontakt med en kille som säljer en specialdesignad bricka som man kan ha i knät. Jag kommer inte ihåg vad företaget hette, men jag har messat honom nu, och så fort jag har testat den ska jag återkomma med mer info.

Tills dess blir det avhållsamhet för mig. Åtminstone från att han den i knät...

Tråkiga nyheter för en bloggare

Jag vaknar, stänger av mobillarmet, och knappar in PIN-koden. Mobilen piper till, och jag lyssnar av mitt meddelande. Bokförlagschefen levererar en nyhet, som får mig att flyga upp ur sängen. Jag känner verkligen att världen är min, och går som vanligt direkt till datorn och startar igång den. Nu ska jag dela med mig av denna goda nyhet till er alla tänker jag. Men jag hinner knappt njuta fem minuter av att min bok går in direkt på första platsen på Svensk bokhandels topplista.

Det första mejl jag läser kommer från en journalist som skriver för en av Sveriges absolut största tidning. Jag får direkt ont i magen, och känner att jag knappt kan andas. Samtidigt som klumpen i halsen kommer, känner jag hur min näve knyter sig, då avskyn omvandlas till ilska. Hon har skrivit om Tjuvlyssnat i samband med boken. Nu är hon hotad p.g.a det. För att hon har skrivit om 'svartskallesajten' som de så subtilt uttrycker det. Hon har fått ett hotbrev på posten, och det ska naturligtvis polisanmälas. Av hänsyn till journalisten så publicerar jag inte hela brevet, men det är en mycket otäck ton igenom hela brevet.

Det är fokus på svarteskalleheten men hon blir också anklagad för att inte ifrågasätta att vi hittar på allt. Jag träffade en manusförfattare igår som jobbar för ett av Sveriges mest kända produktionsbolag. "Jag skulle aldrig kunna skriva sån här dialoger, så om ni hittar på är ni genier" sa han.
Är folk efterblivna på riktigt? Eller har de inget socialt liv?

Jag har ju skrivit om det här förut. Jag tar hoten och kanaliserar ilskan och vänder det till hunger. Men att en journalist ska bli utsatt för hot för att ens skriva om oss, är så jävla över gränsen att bokstäverna på mitt tangenbord inte räcker till.

Trig.com, nya My Space?

Jag fick en inbjudan till Trig som ska vara ett förbättrat My Space. Vid en första anblick så ser det bra mycket fräschare ut än den senare. Jag har aldrig riktigt förstått hur My Space har blivit så stora, med tanke på att det dels är ett väldigt fult utseende, och att det dels krävs vissa programmeringskunskaper för att få det att se ut som man vill. De flesta använder visserligen "pimp-up-program", men det ser fortfarande inte särskilt smakfullt ut. Det är väl själva idén som är grym.

Hursomhelst. Det är tydligen folk som har jobbat på Lunarstorm tidigare som står bakom sajten. Jonas är motsvarigheten til Tom på My Space, och han är din vän, och den som drog igång hela sajten.

Man kan välja mellan att ha ett musikinriktat eller mingelanpassad sajt. Funktionerna är snygga och användarvänliga. Det är inte så jättemycket folk just nu, eftersom det är i Betastadiet. När jag sökte på folk i Stockholm så var det typ Bingo Rimér och några utvikningsbrudar i porrpose som stack ut. Inte mycket att hurra för alltså.

Det här kommer att bli en bra konkurrent till My Space, men det är nog svårt att få folk motiverade att registrera sig på en kopia. Tråkigt eftersom My Space, förutom sin fulhet, inte heller är särskilt kommunikationsvänligt.

Om någon av er kära läsare, vil ha en inbjudan till att prova denna sajt, så mejla mig, så fixar jag det. Här kommer en liten bild på hur min sida ser ut just nu.

Viktigt om Tjuvlyssnats senaste besökssiffror

Jag har klankat på alla andra listor med t.o.m. KIA-index har problem tydligen. I senaste mätningen står det att Tjuvlyssnat har 31.000 unika senaste veckan. Ett tapp på 51%. Detta stämmer givetvis inte. Vi har liknande trafik som förra veckan, enligt våra loggar och Google Analytics. Efter att den första chocken hade lag sig, så fick jag med hjälp av Livsstilsnätverket reda på att Nielesen hade gjort ett mätningsfel. Tyckte bara att det var viktigt att klargöra detta. Allt är lugnt. Vi kan andas ut igen...Eller ok, åtminstone jag.

Stor humor

Jag har inte tittat på Humorlabbet, men 'Big Fred' har verkligen talang, och gör en träffsäker stereotyp skildring av en arabisk man, precis som man ser dem på fiken i hooden. Tragiskt, men väldigt roligt.


Även Fille från Ison&Fille gör en halvrolig figur: Lilla Al Fadji. Tüngaste!

Mitt liv som IT-miljonär

Nu är jag helt ärligt riktigt trött på att få höra ordet bloggmiljonär, eller bokmiljonär. Den senaste månaden har klimatet hårdnat mot mig och Gloria på diverse bloggar, då folk har fattat att vi kommer att tjäna lite pengar på att släppa en bok. Helt plötsligt anklagas vi för att utnyttja läsare, och leva på andras inskickade bidrag. Då har man glömt bort all gratistid vi har lagt ner, och att vi har hamnat efter i våra studier en termin. Jag ska en gång för alla dementera alla rykten om några stora pengar.

Utan att avslöja någonting om vår deal ska jag ge er mallen för hur det funkar generellt. En författare får royalty på F-priset på boken minus eventuella rabatter. F-priset på vår bok ligger på 60 kr, vanligtvis får stora kedjorna ca 20% rabatt, så då blir det 50 kr. Standarsroyaltyn ligger enligt förbundet på ca 18% för en kartonnagebok. Alltså 9 kr per bok. Delat på två personer blir det 4.50 kr. 10.000 sålda böcker ger alltså 45.000 kr. Slå ut det på de över 1000 timmar jag har lagt på sajten så skulle jag ha tjänat det tredubbla om jag hade haft kvar på mitt extrajobb. Vi har visserligen fått ett förskott, men vår royalty betalas ut först september följande år. Alltså 2008. Ridå!

Vi valde ett lågt pris för att folk skulle ha råd att köpa boken. Du kan få den för 76 spänn på Bokus, t.o.m. fraktfritt om du är student. Det är 50 öre per sida. Därför är det mindre kul att läsa om viss avundsjuka för att vi får in lite stålar. Och att vi skulle ha sålt ut oss. Annonspengarna som kommer in går mycket åt att driva sajten, betala en egen server, två personer som hjälper till m.m. Och utveckla nya funktioner. Och vi har inte tänkt att sälja Tjuvlyssnat utan driva sajten för att ge människor fler tjänster. Gratis!

Nej, det är inte på något sätt synd om mig, men kom igen, unna oss liiite pengar. Vi förändras inte som människor för det. Om ni inte tror mig så fråga CSN. Jag är fortfarande lånekund hos dem...

Re: Om att vara snäll

Måste säga att jag blir fantastiskt glad, när jag läser i kommentarerna i mitt förra inlägg att ni tycker att jag har fel. Det finns hopp för oss människor trots allt.

Men jag tänker nog inte ändra mig helt. Jag är ännu en själ förlorad för tillfället. Det finns gränser för hur mycket man tål och den gränsen har jag passerat för länge sen. Eller jag provar att sluta bry mig ett tag, så får vi se hur det funkar. Jag är inte så säker på att det går att ändra sin natur hursomhelst. Det betyder ju inte heller att jag ska vara elak nu. Bara mindre snäll. Sen kommer jag ju aldrig att helt sluta bry mig om de som har det värst i samhället och mina närmaste. Jag menar bara att jag skiter i främlingar som jag stöter på, eller ytliga bekantskaper. Ni får axla den bördan ett tag nu.

Jag vill ha er läsare som riktiga vänner. Några av er har ju redan blivit mina vänner. Vilket är fantastiskt. Kanske kan vi skapa en utopi tillsammans. Nån gång. Någonstans.

Om att vara snäll

Jag fortsätter att dela med mig av mina tankar från den där livsavgörande flygresan. Det här kommer att vara lite paradoxalt, med tanke på vad jag skrev om känslor sist. Det här med att vara snäll. Och omtänksam. Jag kan ärligt säga att jag i princip hela mitt liv har varit snäll. Mot vänner och tjejer. Eller jag har försökt att vara elak mot tjejer, för det har varit enda sättet att få dem, men till slut har min snälla sida ändå kommit fram, och jag lovar dig, det är ingen positiv grej. Eller det borde vara positivt, men det anses som en svaghet. Jag har väl egentligen fått den egenskapen av min mamma. Som är drottningen av snällhet. Vet inte hur många gånger hon har blivit överkörd av sin omgivning, men hon ger sig inte. Hon tror på karma, och säger att hon kommer att få det tillbaka. Men det stämmer tyvärr inte.

Det finns två sorters människor här i världen. De som tar och de som ger. De som utnyttjar och de som utnyttjas. De som vinner och de som förlorar. Och jag lovar dig att egenskapen snällhet, i denna bästa av världar, är en direktbiljett till de senare kategorierna. Omtanke är något som bara svaga människor har tid med. Tydligen.

Så här är mitt råd till sig. Sluta vara snäll! Skit i din omgivning, och tänk på ditt eget bästa. Det finns inget Nobelpris i omtanke. Däremot så belönas egotrippar ganska flitigt i vårt samhälle.

Jag är personligen jäkligt trött på att bry mig. Alltså inte själva tanken i sig, utan på att folk pissar på mig tillbaka. Jag har ställt upp för så många vänner och flickvänner, och aldrig fått hälften tillbaka. Min natur kommer innerst inne alltid vara att jag vill hjälpa andra, t.o.m. främlingar på gatan, men jag kommer att förtrycka de känslorna djupt inom mig. För det är så världen ser ut idag. Antingen är man optimist eller realist. Vissa saker här i världen kan man ändra på. Vi kan bekämpa orättvisor tillsammans. Det går att ändra på vissa av vanor.

Men historieböckerna minns endast de som utförde stordåden. Som trampade sig fram ur och över den stora massan och utmärkte sig mest. Snällhet är och kommer att förbli en akilleshäl för många. Men inte för mig, För nu går jag över till den mörka sidan. Och bjuder med dig. För ditt eget bästa.

Jubileum

Jaha! Så har den här dagen kommit till slut. Jag har varit fasat inför den de närmaste veckorna, medan jag har legat hemma utslagen med alla möjliga sjukdomar. Just nu är det bihåleinflammation. En dos depression på det hela, och man kan förstå att bloggande inte känns så viktigt. Hursomhelst. I helgen kom någon sorts turning point. Jag gick ut på lördag kväll, på diverse modefester, och på söndagen hade jag en trevlig fika med mina homegirls Hanna och Annika. Tillsammans ska vi snart ut på en spännande resa. Nu har jag lite energi i kroppen igen.

Och så till dagens stora händelse. Det är så att jag fyller 10.000 dagar. Knäpp grej att uppmärksamma kanske, men jag tycker att det är riktigt roligt. Det ger en tankeställare också till vad man gör med sitt liv. Jag har fått 10.000 dagar. Hur många av dessa kan jag ärligt säga att jag utnyttjat till fullo? Det måste jag tänka på. Men det är betydligt färre än vad jag kunnat och borde. Men skitsamma. Nu ska jag se till att de följande 1.000 blir magiska. Annars blir jag deppig på riktigt.

Här kan du själv kolla hur många dagar gammal du är. Ganska kul va?

Lite turistbilder från Rom

Jag och så påven (ok, hans homeboy da)!

Foro Romano & Fontana di Trevi

Om känslor

Jo, det där som jag skrev om att fundera. I de trånga Ryanair-stolarna som knappast är gjorda för att sova i, hade jag så mycket tid att tänka att självaste Platon skulle ha varit avundsjuk. Jag ska i flera steg dela med mig av mina tankar. Här är min första tanke.

Varför är vi i Sverige, i vår ålder, så rädda för att visa känslor? Varför blir du rädd, om jag säger att jag tycker om dig, eller om jag på något annat sätt visar att jag bryr mig om dig? Vi är en uppfuckad generation, som verkar ha haft så traumatisk barndom, att saker som känslor, kärlek och tillgivenhet är lika skrämmande som ordet "medelålder". Jag vet inte hur många människor jag känner som avgudar mig när jag är lite elak mot dem, men så fort jag visar minsta tecken på affekt så skyggar de, och flyr för livet. Jag vet inte om det är en kulturell grej, men jag har så jävla mycket känslor och kärlek inom mig att det är svårt och gör ont att hålla det inne. Men när jag väl släpper det löst så studsar det aldriga tillbaka, utan det enda man får tillbaka är en fet smäll, och tills man har hunnit resa sig upp, så är människan borta sen länge.
Jag säger kulturell för jag ser att ungdomar med invandrarbakgrund har så mycket lättare för känslor, och man visar så pass mycket mer, och lever ut mycket mer, både på gott och ont.

Kalla mig old-fahioned, men jag tror någonstans ändå på kärlek mellan människor, inte bara på ett sexuellt plan, utan även människa till människa. Som det verkar nu så är det enda sättet att klara sig att hålla känslorna inne. Fast man brinner inombords, så är man kall på ytan. Och är det något jag har svårt för så är det kyla. Jag brinner och vill att hela världen ska få veta. Men gång på gång kyls jag ner, och jag vet helt ärligt inte hur länge den här lågan orkar brinna.

Visst har det brunnit för mycket någon gång, och jag har blivit sårad, men samtidigt så är klichén "Heller ha älskat och förlorat, än att inte älskat" så sann, och nästa gång när man blir bränd så läker såren så mycket snabbare.

Men alla dessa människor som går omkring i sina bubblor och alltid misstror och aldrig vågar. Er är det riktigt synd om. Visst ni slipper förödmjukelsen, ni slipper tårarna och den där stenhårda smällen mitt i hjärtat som gör att man tror att man kommer dö. Men ni kommer heller aldrig att känna er levande som jag gör. Den livsglädje som jag får genom att bli förälskad i främlingar eller visa värme för en människa jag precis har träffat.

Så nästa gång någon ler, viskar "tycker om dig", eller blottar sin själ, var inte så avvisande. Även om det bara är ord, så är det bland det finaste en person kan göra för dig. Något som håller på att tyna bort i en allt mer cynisk värld...

Bella Roma

Att vara utan Internet i flera dagar kan ha varit bland det bästa som har hänt mig på länge. Att få perspektiv på livet. Utvärdera situationen. Vad man gör, vart ens liv är på väg. Mer om det senare.

Eftersom jag endast hade varit i norra Italien tidigare, så hade jag skyhöga förväntningar på Rom, som skulle vara mer vänligt och varmt. Och som mina förväntningar infriades. Äntligen har jag hittat en stad som jag kan återkomma till gång på gång, och känna mig hemma. Tidigare har jag endast känt mig hemma i Spanien, då jag slipper bli uttittad som ett jävla UFO när jag strosar på stan. Nu kände jag mig som en italienare och ingen brydde sig om mig, och när de bryddde sig om mig, var det inte mer än för att fråga om jag ville ha hjälp, eller om jag visste var det och det låg. Jag lyckades t.o.m. hjälpa en mopedist att hitta till Via Manzoni på min knackiga turistitalienska.

För den historieintressserade är ju Rom självklart en guldgruva. Runt vilket hörn som helst så finns det något sevärt, så när man har sett allt som man ska se, så finns det fortfarande så mycket att se, att man önskar att man hade mer tid att se.
Colloseum var förfallet, men promenaden genom Foro Romano var fantastisk, särskilt nu när andra säsongen av "Rome" har börjat, och flertalet gånger blundade jag och tänkte att det var här som Titus Pullo strök omkring. En fin guide hann jag skriva dock.

Ett par dagar räcker dock inte långt, och Rom måste vara den perfekta storstaden på sommaren (tillsammans med Barcelona), då stranden är relativt nära. Bilder kommer upp så småningom.

Äntligen!

Nu är det klart. Ny design på Tjuvlyssnat! Efter att ha varit sjuk och riktigt nere i 10 dagar, så känner jag att världen är min igen. Nu drar jag till Rom några dagar, fixar lite jobb och kanske kollar på fotboll. När jag kommer tillbaka så kör vi. På riktigt. Trevlig helg!

Ack denna dag..

Har haft en helt fruktansvärd dag. inte nog med att jag fortfarande ligger hemma sjuk, efter en vecka. Serverbytet på Tjuvlyssnat blev ett fiasko, då det var för mycket beökare för vår nya server. Vi ska uppgradera den tills imorgon, och göra ett nytt försök. Jag ger bloggens läsare en exklusiv förhandstitt, men ber er vänligt att inte länka vidare om detta i era bloggar då det här ligger på en kompis server som ni skulle sänka om alla skulle in där och titta. http://krullis.se/~tjuvlyssnat/

Det är alltså enbart exklusivt för er som läser här. Gå in där och titta, och ge mig lite feedback om utseende, funktioner och annat, är ni gulliga.

Därför heter hon Karolina Lassbold

Min blogg är lika nedprioriterad som vanligt. Måste bara berätta en rolig historia. En kompis som modebloggar frågade mig på MSN om jag skulle på Lassbos vernissage för tavlan. "Eller Lassbold som hon numera heter". Varför säger du så undrade jag lite nervöst. "De tar tydligen fel på henne på Stureplan.se". Då trillade poletten ner.

Så här var det. Kvällen för vår bokrelease, kom mingelfotograferna fram till mig och frågade vilka som var "bloggkändisar" (jäkligt fult ord förresten). Jag pekade ut några som folk känner till, inklusive Karolina. Sen när de frågade efter hennes namn, så sa jag Karolina Lassbold. Och jag kände när jag sa det att det kanske inte var rätt namn, men jag var uppstressad så jag hade inte tid att bry mig. Mycket väl har samma fotograf fortsatt kalla Karolina för Lassbold. Vilket Karolina har uppmärksammat här. Ganska kul.

Så nu vet du Karolina. Och jag vet att det är Lassbo. Tror jag.

Bloggtips

Jag måste tipsa om lite bloggar som jag gillar, men som inte syns på knuff, blogglistor och andra offentliga sidor. Den första är Navid Modiri, som precis har börjat på P3 populär, vi lärde känna honom när Tjuvlyssnat var nytt, och han jobbade på P3 Frank. Hans bloggande är vardagskonst, och hans tips är oumbärliga. Sen har han en del helsköna låtar, eller vad sägs om "Min ofödde bror"! Missa inte!

Den andra är Elin Alvemark, som många kanske känner igen som klubbarrangör. Men där finns det så mycket mer. Så klart. Queerteori, feminism, politik och mer. Det är jäkligt befriande att läsa ett skrivande som skiter i exakt vad alla tycker. Snart även aktuell med en feministisk bok. Get it!

Sist, så hittade jag en liten blatteblogg genom en logisk sökning. Kanske inte exakt vad jag menade, och det finns bara två inlägg, men det betyder att det kanske är på gång så småningom! Kom igen nu, tjejer och killar!

Varför bloggar inga blattar?

Efter ännu en stunds irrande på diverse bloggar, så får jag en uppenbarelse, du vet en sån där som man får ganska sällan, att när man väl får den så tappar man hakan. Bloggosfären är på väg att forma sig efter medieströmmen. Det är inte bara så att de främsta bloggarna består av vit medel- eller t.o.m. övre medelklass, det är också så att de bästa bloggarna hunsas in i diverse mediehus (i viss mån även jag), där man en dag kommer att sluta tillhörandes den gråa massa, man en gång så intensivt föraktade. Och då kommer vi sitta där och ha samma jävla problem som analyseras antingen från höger eller vänster. Svart eller vitt.

Jag försöker kolla på Knuffs topplistor och finner blott två namn som skulle tas för blattiga (är du typ polack eller islänning räknar jag inte dig till den kategorin) vid en första anblick. Sakine och Esbati. Den förre är mer intresserad av att slå mot förbudsivrare och lata studenter, och den senare kämpar för fullt mot högerdominansen inom bloggosfären. Inget fel i det. Lycka till båda två. Men vem tar upp frågorna som rör en invandrares vardag? Jag finns själv med på en av topplistorna, men jag ska hålla käften då jag inte har gjort särskilt mycket i denna sporadiska blogg. Jag är välintegrerad, har flyttat till Södermalm, pluggar på en högpresterande linje och har sammanställt en bok. Det är så långt ifrån en flyktings vardag man kan komma. Att jag handlar mina grönsaker i Rinkeby eller Skärholmen ger mig inte mycket streetcred längre. Alla kompisar från förr, är just kompisar från förr och det var länge sen jag bodde i Akalla och Husby.

Fast problemet är ju kanske ganska uppenbart. Det är inte så att man sätter sig och läser bloggar mellan att man kommer hem från nobben på arbetsintervjun tills man klär på sig och går ut för ännu en diss av dörrvakten. Varför skulle någon skriva för en publik som inte existerar. Eller så existerar de, jag vet, då vissa av dem skriver till mig. De kanske inte är många, men inte blir de fler när det inte finns något som tilltalar dem. Alltså nu behöver man så klart inte bara bry sig om blattefrågor och många uppskattar säkert Sakine, Esbati och alla andra bloggar. Men det är ändå en tydlig avsaknad i utbudet. De där frågorna och problemen som många av oss aldrig behöver ställas inför. Det finns t.o.m. de som på allvar tror att krogdiskriminering inte förekommer. Nej, måste kännas ganska skönt när man går runt med sina svenska vänner.

Så vems är felet. För det är ju inte du som bloggar som ska behöva ta ansvar för att andra ska börja blogga. Och du kan ju inte rå för att du är svensk. Nej, hur mycket vi än vill göra bloggen till något revolutionerande, så kommer det til slut hamna i samma fåra som allt annat vi människor ger oss in på. Det blir mainstream, det blir selektivt, det blir...inte vad vi hoppades på att det skulle bli.

Eller så får vi ta tag i det här. Uppmuntrar den där unga tjejen i slöja att börja blogga. Frågar killen nere på jourlivs. Tvingar kusinen att börja skriva om sitt uppfuckade förortsliv.


Eller ska vi låta saken bero, och ha det så där enkelt och skönt, som vi alltid haft det?


(Låt mig reservera mig mot ordet blatte, jag ska återkomma vad jag tycker om det i ett eget inlägg senare, och jag hoppas att ingen tar illa vid för användandet av ordet.)