Exklusivt om Sveriges hetaste Facebook-grupp

Jag har valt att inte kommentera fallet med de s.k. "Stureplansprofilerna", eftersom det har varit en rörig debatt, och då jag träffat åtminstone en av de inblandade flera gånger, så har jag inte velat anses som jävig. Dock är det inte min grej att hålla käften, och jag ska skriva en längre text om detta nästa vecka.

Nu tänkte jag skriva om något närbesläktat. Tjuvlyssnat var ett par dagar den hetaste gruppen i Sweden-nätverket på Facebook. Men snart blev vi ompasserade av gruppen "Låt de inte gå fria" som tycker att det svenska rättssystemet har misslyckats med att sätta dit de misstänkta våldtäktsmännen och att de bör fällas. De har snart 4.000 medlemmar och gruppens grundare kontaktade mig för några dagar sen.

"Johannes" som han valt att kalla sig, startade gruppen för att han "hatar vad de har gjort, och han hatade de redan innan". Han får flera hatmejl per dag och tycker att det är kul att väcka reaktion. I och med det senaste frisläppandet nyligen, exploderade gruppen, och dubblerade medlemsantalet på en-två dagar. Läser man igenom kommentarerna så pyr det av hat. "Bratsen ska åka dit", och folk väller ut galla, trots att de flesta tydligen inte läst (den vidriga) domen. Våldtäkt är något mycket fruktansvärt och väcker ont blod i oss alla.

När jag frågar honom om han tycker att det är rätt att hänga ut människor innan de har blivit dömda i domstol, så är det för sent. Han har tröttnat och "pallar inte bli polisanmäld för förtal". Han tänker lägga ner gruppen. I skrivande stund, har han gjort gruppen mer stängd, och man måste ansöka om medlemsskap.

Jag försöker inte på något sätt försvara det de misstänkta har gjort. Jag utgår från att hovrätten kommer med en fällande dom, enligt det som jag har läst i tingsrättens dom. Men det är beklämmande hur näthatet fortsätter att sprida sig, även på nöjessajter som Facebook. Det är en fantastisk plats att bedriva marknadsföring och propaganda på. Det finns en hel värld av möjligheter för företag, politiker och andra makthavare att smutskasta varandra. Anonymt.

En annan av de största grupperna är "Hata Foppa-tofflan" som flera tipsade mig om häromveckan. Även om det är mer oskyldigt, och jag gärna håller med där, så är det ännu ett bevis på att hat är starkare än kärlek.

"Hur många har du haft sex med?"

Det ligger i patriarkatets natur, att kontrollera kvinnor i allmänhet, och deras sexualitet i synnerhet. När jag förra veckan skrev att alla tjejer borde börja gå topless, skrev vissa att jag var gubbsjuk, och att jag bara ville se bröst. Sällan har ni misstolkat mig så (den töntiga rubriken kanske förstörde lite?). Att det är män som tvingat kvinnor att skyla sig under flera hundra år, är ett förtryck bland många.

I serien killproblem ska vi idag ta upp något som förr eller senare dyker upp i många killars huvud. Nämligen hur många ens partner har legat med. Genom tiderna har män velat ha kvinnor som inte "erövrats" av några andra män. En oskuld. Sällan har man då tänkt i ett vidare perspektiv. Som t.ex. hur bra sexlivet blir, med en fru som är helt oerfaren? Män har däremot begett sig ut på fältet, och försökt att skaffa så pass mycket erfarenhet som möjligt. Redan där spricker ekvationen, för varje man som har sex med en kvinna, så är det en kvinna som har sex med en man. Ganska självklart. Och med tanke på att vi är ungefär jämt könsfördelade, så borde vi väl ha sex ungefär lika mycket?

Men officiellt så har killar haft flera sexpartners än tjejer. Det finns en gammal myt, om att killar plussar på med sju och tjejer minskar med fem, när de ska uppge sin siffra. Även om det är mer problematiskt för tjejer, som ibland känner att de måste ljuga för att framstå som fina, är det även ett visst problem för killar. De kan ibland inte hantera sanningen. För någonstans någon gång, har de fått blivit inskolade att tjejer som ligger med många killar är mindre värda. Exklusiviteten är borta. Du är en kuk i mängden, på ren svenska.

Även jag som anser mig vara lite klokare än killar i gemen, har det här liggandes i bakhuvudet någonstans. Jag tycker att det är befriande med tjejer som har massor av sex, för sin egen skull, men det är en ständig inre kamp om att inte ställa frågan till en partner. Och till slut lurar djävulen i mig och jag slänger ut frågan, trots att vi vet att vi inte vill veta svaret. Inte kan hantera svaret. Och det är däri killproblemet ligger. Vi är idioter.

Trots dåliga erfarenheter, och stor risk att man fuckar upp sitt förhållande, så frågar vi. Och lirkar ut svaret, på ett eller annat sätt. Sen ligger man där och har tusen tankar. Som en kompis till mig. Hans tjej ville inte svara på frågan. Han tjatade en hel natt, och fick ut svaret. Det var mycket högre än han hade trott. Han blev förbannad. Så då började han istället att fråga ut ännu mer, och fick reda på att hon hade haft trekant med två killar. Ridå. Han var förstörd i månader. Trots att han hade haft sex med fler tjejer. Dubbelmoral någon?

Jag har själv varit där. Och blivit förstörd efter svaret. Numret är där i ens hjärna. Och man räknar penisar istället för får när man ska somna. Det tar tid att tvätta bort hjärntvättningen.

Mitt råd är följande. Er tidigare sexliv har ingen med att göra. Numret säger ju inget om en idag. Och vill man ändå säga det, ska man vara stolt äver det. Säg sanningen. Är killen eller tjejen något att ha, så accepterar de det.

Så nu vill jag veta. Hur många har ni haft sex med?

A blog wedding match made in heaven

Det finns en känd modebloggerska som heter Elin Kling. Det finns en mindre känd modebloggare som heter Robin Klang. Skulle dessa två gifta sig skulle de heta Elin Klang-Kling, och Robin Kling-Klang. Skulle de skaffa ett barn och döpa henne till exempelvis Ingela, skulle hon alltså heta Ingela Kling-Klang.

Det är sånt här som gör att jag orka jobba vidare.

Inför dricksfontäner på offentlig plats!

Nu när debatten om nackdelarna med vatten på flaska, ur miljöhänsyn, har blossat upp, krävs det åtgärder snarare än förbud, för att minska färsäljningen och därmed utsläppen vid transporterna. Av personlig erfarenhet, är dricksvattnet i Stockholm, något av det jag saknar mest, när jag är utomlands. Bara känslan av att vrida på kranen, och låta det godaste dricksvattnet här på vår jord, forsa ut i oändliga mängder, är en lyx som få av oss uppskattar på daglig basis. Så när man har varit tvungen att dricka flaskvatten i ett annat land i några dagar, så är njutningen än större, då de första klunkarna hemmavatten äntrar ens mun, och man förstärker njutningen genom att basunera ut ett ljudligt "AAAAAHHHHHH!".

Ni förstår kanske att jag gillar vattnet. Frågan är då hur man intar vattnet när man är ute? För det är ju oftast då som problematiken uppstår. Alltså, går jag på Götgatsbacken och hänger, är det inte direkt så att jag kan plinga på hos någon och fråga om jag kan få komma in och dricka lite. Det är inte heller uppskattat att knalla in på ett café och bara be om ett glas vatten. Den enda vettiga lösningen måste då bli att det finns kranvatten tillgängligt på offentliga platser. Rom har ju dricksfontäner överallt, och det är väldigt populärt inser man ganska omgående, då folk i alla åldrar utnyttjar dem. Vattnet måste finnas tillgängligt. Jag skulle aldrig köpa en vattenflaska när jag blev törstig, om det fanns kranvatten att tillgå. Både med tanke på miljön och min ekonomi.

Själv är jag ibland lite bakterierädd, och skulle en slusk dricka innan mig skulle jag nog avstå, och det kan väl bli bakterievarning på dessa anläggningar. Så alternativt får man införa vattenmaskiner där man slänger i någon krona och får en mugg med ett glas vatten. Plastmuggar skulle visserligen vara ett slöseri, men jämför man det med plasten i en flaska, och utsläppen vid transport så har man gjort en rejäl vinst ändå.

Så, miljöminister Andreas Carlgren, Stockholm stad, och alla andra kommuner för den delen, när ska vi få tillgång till kranvatten, på riktigt?!

Japaner, japaner..Informationssökning på nätet

Friidrotts-VM rullar i bakgrunden i väntan på Mustafa Mohammed och efter Susanna Kallurs framgång, begrundar jag mitt höstöde, och den kyla som är här, åtminstone en månad för tidigt. Längtar till ett hett Tokyo. Bort från lilla Stockholm. Kommer att tänka på det klassiska Sven Jerring-referatet under Berlin-OS 1936 när Sverige åkte på stryk med 3-2. Det var någonting med "japaner, japaner" men hur fortsatte det sen? Jag googlar och får till min förvåning flera bud. De första två träffarna är från Wikipedia. Den första länken säger "Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner". Den andra säger "japaner, japaner, japaner". Den tredje är en bloggare som bekräftar den första, men den fjärde är Mats Olsson i Expressen som minns "Japaner, japaner, försvarande japaner".

För att göra sökningen mer adekvat infogar jag "Sven Jerring". Då är första träffen från susning.nu som ställer sig på Mats Olssons sida. Eller tog en trött Mats Olsson citatet därifrån?

Vidare kommer jag till Svenska olympiska komittén. De anger bara referensen "Japaner, japaner, japaner". Vad är sanning?

Det som från början började som en trivial googling växer sig några sökningar senare till en fråga om vår informationshämtning. Om källkritik. Fram till för några veckor sen, var Wikipedia en relevant och allt mer accepterad informationskälla på nätet. Tidningar hänvisade till sajten, och undersökningar visade att den var jämbördig med British encyclopedia. Efter skandalen med ändringar genomförda av CIA , FBI och storföretag är nu alla överens om att det är en opålitlig källa.

Vad är då en pålitlig källa? En bok? En tidning? Vart kommer deras källor ifrån och vad har de för agenda? Det tryckta mediumet har naturligtvis en högre säkerhet än digitalt material, särskilt det användargenererade. Wikipedia kommer dock även framöver att vara en viktig källa. Det är lättåtkomlig, om än mer användbar i lättsamma syften. Antagligen kommer säkerhetsåtgärderna göra informationen mer och mer pålitbar.

Men det kan vara värt att ha problematiken i åtanke. Kommer vår historia att ändra skepnad i det digitala samhället?

Red Alert - Höjd beredskap

Osäkra källor rapporterar idag om att jättesuccén Foppatofflen nu får en uppföljare i form av Foppaskjortan. Nu kan du inte bara beklä dina fötter som en idiot, du kan även vara festens/jobbets skämt. Det är ju i och för sig en pseudonyhet, med tanke på att Crocs på sin internationella sida haft kläder till försäljning ett bra tag, och det är inte säkert att skjortan kommer till Sverige. Men varför vänta? Fram med kreditkortet och haffa nu!

Hipster Olympics

Vi börjar morgonen med lite hipsterskoj:

Ny hackning

Efter en helg med serverstrul, finns det inget härligare än att vakna till beskedet att mitt privata bankkonto har blivit hackad av någon jävla norrman som "lånade" 3.000 och genom Payex fyllde på någon virtuell plånbok. Nu blir det till att spärra, och klippa kortet antar jag.

Så inga pengar går att få ut till nästa måndag, för det tar fem arbetsdagar att få hem ett nytt kort. Någon som vill bjuda på lunch i veckan?

Just nu väntar i telefonkö hos Nordea. De 8 minuter som utlovades är nu 14. Om bankerna gjorde 80 miljarder i vinst förra året, så borde man åtminstone slippa 15 minuters telefonkö, för att inte nämna irriterande väntetider när man måste gå till ett kontor. Det är mitt enda sätt att få ut pengar nu, och det vägrar jag. Svälter hellre, än att förnedras i de där köerna på Nordea i Lijleholmen, som f.ö. måste ha Sveriges segaste bankpersonal. Jag blir Falling Down-inspirerad varje gång jag utsätts för deras s.k. service.

Det är på tiden att vi får ett nytt bankalternativ här i Sverige. Någon som har Skandiabanken, eller annat förslag?

Tjuvlyssnat och Fatale nere

Sommarens favorit i repris. Servrarna nere. Ingen på serverföretaget svarar. Jag längtar tillbaka till juridiken just nu...

Att prata in i telefonsvarare

Det finns få vardagliga sysslor som ger mig sån ångest som att komma till någons telesvar och vara tvungen att lämna ett meddelande. För det första är det irriterande att irritera sig på folks usla förinspelade meddelanden, men det riktigt jobbiga är att jag vill prata fort och korrekt, och det jag mest av allt vill undvika är att hämta andan, för att det inte ska låta som att man flåsar i telefonen. Så precis innan pipet så drar jag in ett djupt andetag och bara:

"HEJ-DET-HÄR-ÄR-DAMON-RASTI-JAG-RINGER-ANGÅENDE-X-DU-KAN-NÅ-MIG-PÅ-070-77777777-ALLTSÅ-070-7777777-TACK-HEJ!"

Puuuh!

Den där andåterhämtningen gör att man får ont i lungorna i en halv sekund, men sen är man återställd, och kan andas normalt igen. Märkligt nog ringer han som jag lämnade meddelande till nu, precis när jag skriver detta, så vi får väl avsluta här.

Skillnaden mellan iranier och araber

Maz Jobrani är en iransk/amerikansk komiker/skådis som bl.a. uppträtt på The late late show med roliga Craig Ferguson. Mjauuw!

10 tecken på att du är på en persisk Kräftskiva

1. Det serveras ris.

2. Efter att man käkat kräftorna kommer det en "huvudrätt".

3. Folk snackar skit om de turkiska kräftorna.

4. De gamla undrar om kräftstjärtarna är Halal.

5. Diskussionen om ordet Kharchang står för kräfta eller krabba slutar med att någon gesikulerar till sig en muskelsträckning.

6. De svenska gästerna blir förvånade över de "varma nubbarna", som visar sig vara små runda glas med te i.

7. Aiolin är utbytt mot Saffrans-Aioli.

8. Någon föreslår att man ska grilla kräftorna.

9. Istället för snapsvisor blir det klagosång över USA.

10. De flesta kommer för sent, och sitter max 20 minuter runt bordet, sen är man klar.

Son, it's time for you to come home

Känslan av otrygghet. Vetskapen om att någonting fattas en. Jag såg mig själv i spegeln nyss och insåg att det var alldeles för länge sen. Barndomsminnen. Hur jag somnade på nätterna med handen innanför ärmen. Hur hon väckte mig med sin mjuka stämma. Beskyddaren mot det skräckinjagande monstret som borde varit god. Hur hon läste för mig. Hur hon lärde mig läsa.

Maten.

Alltid maten. Det saffrandoftande riset. Kanske med lite dill. De mustiga grytorna. Ghorme sabzi, med de finaste lammköttbitarna i min tallrik. Eftermiddagsomeletten med extra mycket tomater, precis som jag ville ha det. Den gången hon skällde ut vice rektorn, för att han hade smiskat min rumpa med en avskuren vattenslang. Hur hon gav upp sitt liv, för att säkra min framtid i Isbjörnslandet.

När vi levde på småpengar. Hon ständigt på jakt för att klippa ut kuponger. -Det är extrapris på vetemjöl den här veckan, konstaterade hon, medan jag såg fram emot det hembakta brödet, med de där svarta prickarna på som inte fanns i Sverige. Då.

Pengarna som alltid gick till monstrets ficka. Förutom den gången, då hon hade lite undangömt, och köpte det där Ankeborgsspelet till min Nintendo för 400 kr. Den där dagen jag snattade och enda gången jag blev rädd för henne. Den enda person som annars alltid var på min sida. Alla de tillfällen då mina klasskompisar festade och jag inte fick gå ut. Tröstandet.

Det pinsamma. Som när hon hittade porrtidningar i min garderob och slängde allt utan att säga ett ord, eller då jag blev av med oskulden och hon antagligen hörde stönen. Alla oväntade erotiska scener på TV, där hon slängde sig på fjärrkontrollen, eller plötsligt tog upp ett avledande samtalsämne.

Hoppet. Om att jag skulle bli någonting. Ta min examen. Förändra världen. Göra henne stolt. Ge smärtan en mening.

Mamma, jag kommer hem ikväll.

Bilder från Sicilien

Utsikt från Isola Bella

Upp mot Taormina

Mozzarella och yoghurt från en bonde. Parmaskinka och basilika från marknaden.

De välkända benen, och jag på väg att få slut på syre.

Kom igen, låt mig få posa lite.

Angående Ekonominyheternas lista

Jag blir först lite generad, och sedan lite arg, när jag läser Ekonominyheternas lista på hur många miljoner dagens "toppbloggare" skulle kunna tjäna. För att ni ska bli lika generade, om än inte lika arga, ska vi spalta upp hur det ser ut i verkligheten.

1. Analysen är byggd på Bloggportalens felaktiga besökssiffror. De enda siffror som gäller är KIA, och det vet alla nätexperter om, men sanningen inom tradiotionell media gällande bloggar kommer alltid från Aftonbladets Bloggportalen. Alltså har största bloggaren inte 250.000 unika besäkare, det kan jag sätta 250.000 kr på. Sanningen är att han ligger på drygt 100.000 unika, vilket är grymt ändå.

2.Uträkningen. Man har räknat med 250.000 gånger 2 exponeringar, gånger 4 annonser. Det är 2 miljoner exponeringar per vecka. 104 miljoner exponeringar per år. 75% försäljningsgrad. Alltså ska man för 78 miljoner exponeringar tjäna 28 miljoner. Då ska man alltså ta nästan 36 öre per exponering. Eller ett CPM på 358 kr för 1000 exponeringar.

Aftonbladet tar för första sidan, som är den dyraste delen, ett CPM på 120 kr för 1000 exponeringar, om man tar genomsnittet för de fyra största annonsformatet enligt deras prislista. Observera att dessa listpriser oftast förhandlas ner, och man får en kraftig rabatt som annonsör ner mot en CPM på hälften.

3. Hypotes. Även om man skulle ta DUBBELT så mycket betalt som annonserna på Aftonbladets första sida och efter rabatter få 120 kr i CPM, skulle landets största bloggare, med sina, i verkligheten, max 120.000 unika besökare, tjäna 120.000 gånger 2 exponeringar, gånger 4 annonser (960.000 exponeringar, men säg 1 miljon för enkelhets skull) och med ett CPM på 120 kr tjäna ca 120.000 per vecka, eller 6.240.000 kr per år. Och då har jag ändå bortsett från en mängd faktorer som t.e.x. sommarens låga trafik.

Det är alltså mer än fyra gånger mindre än Ekonominyheternas drömsiffror.

Jag hoppas ni hängde med i uträkningen. Jag tycker ändå om Ekonominyheterna.se och f.d. Att:ention. De utsåg mig till en av framtidens 30 största mediestjärnor, förra året, så lite koll har de väl ändå, eller vad säger ni?

Ge fan i Hornstull!

Nu ska det sista av det hårda Söder (om man bortser den fula delen av Ringvägen), göras om till fashionabel galleria skriver SVD. Egentligen borde jag vara glad. Värdet på min lägenhet som ligger ett stenkast bort kommer att öka rejält. Jag slipper åka iväg till övriga Söder för att handla saker. Det kommer bli mindre slagsmål med A-lagarna (även om det ger mig bra träning).

Men jag är ändå inte glad. Det finns en liten gnutta charm kvar med Hornstull. Det anses fortfarande någorlunda rough, och det är avslappnat. Judit och Bertil är Stockholms skönaste bar, det finns mängder med bra fik, klädutbudet blir bättre och bättre. Det är en bra blandning mellan knarkare vid tuben och fashionistas på Verkstadsgatan.

Men nu ska John Mattson AB casha in på området. Låt mig gissa att man snart döper om området till SOHO (SOuth of HOrnstull) och halva Stockholm ska upptäcka "det nya". En våg som inleddes i och med att Street blev hippt.

Och i takt med att man ser fler barnvagnar, så ser man färre eremiter. Min granne ovanför mig har bott där i väldigt många år, och har alltid sköna historier. 2011 ska gallerian stå klar. Då antar jag att han och de flesta roliga människor, har flyttat vidare.

Skillnad på bröst och bröst?!

Sitter och tittar igenom lite semesterbilder som jag tänkte slänga upp senare i veckan, och kommer att tänka på en diskussion som jag har haft två gånger denna sommar på olika semestermål med olika personer av olika kön.

Varför ska tjejer behöva tänka sig för innan de solar topless? Jag kan ju gå runt vart som helst utan T-shirt med bar bringa, och fortsätter jag att inte köpa nytt träningskort p.g.a. nedbrunnet gym, så har ju jag B-kupa snart, men det bryr sig ingen om. Det är accepterat. Cause I'm a man!

Men tjejer måste alltså skyla sig, t.o.m. på en het 40-fucking gradig strand, för annars ligger det snart ett dussin män i sina, vad de tror diskreta, solglasögon, och fluktar. Än värre har folk börjat smygfilma på stranden och det finns videoklipp som enbart går ut på att exponera tjejer på stranden. Och vem fan vill hitta sig själv på Youtube med pattarna fullt synliga för omvärlden? Det måste kännas kränkande för de flesta, att bli smygfilmad. Vissa som jag frågat tänker inte så, utan känner sig obekväma utan BH:n för det är vad de har fått känna sen de först kände att det började växa. Vi män har försökt gömma våra fruar och systrar i ett par tusen år (Lägg märke till att vissa folkstammar i djupaste Amazonas har kommit längre i den här frågan än vad vi har gjort).

Och då undrar jag vad som kom först. Var det andra mäns fascination för bröst, som gjorde att vissa började skyla sin kvinnor, eller var det vissa som började skyla sina kvinnor och därefter uppstod fascinationen? För ni vet det här med förbjuden frukt. Jag vet att jag själv har dyrkat kvinnobröst. Inte så att jag byggde altare, men de fanns där alltid i mitt huvud, som värst när jag var 20 och sex var allt jag tänkte på.

Ponera nu ett samhälle där kvinnor kunde gå på gatorna barbröstade och bara njuta av lite sol. Satte sig på en uteservering och tog en latte, utan bikini. Att tjejer körde ett par simtag topless i poolen. Till slut skulle männen få nog av alla bröst, och besattheten skulle försvinna. Kvinnor skulle börja använda BH i porrfilmer och män skulle istället bli fascinerade av något annat de inte fick se. Varje tit man skulle bli en ass man, men då skulle alla tjejer bli tittade i ögonen i alla fall.

Så tjejer, det är upp till er. Någonstans någon gång, måste någon av er få nog av män som stirrar på era bröst. Det behövs en tuttarnas Rosa Parks. Av med tröjan, ut på gator och torg, och visa upp vad gud gav er. Det är ju bara ett par bröst!

Edit: Ändrade missvisande rubrik.

Helgstängt - Thank you, come again

Det märks ju att folk inte hänger lika mycket på nätet på helgerna. Då åker man typ till IKEA. Så jag skriver inte på helger fr.o.m. nu, såvida inte det händer något riktig spännande.
Vi hörs på måndag.

Tourettes syndrom - Revenge of the sith

Dags för sista och mest oroande delen i denna följetong. Några av er kommer att tvivla. Vissa kommer att kalla mig lögnare. Två personer kommer aldrig att återvända hit. Men. Jag har berättat detta för så många personer att det är ökänt i mina kretsar.

Detta utspelade sig i våras. Jag och min gode vän Sasan, hade suttit hemma på lördageftermiddagen och tittat på kusliga "The others". Efter filmen var vi lite disträ, men beslutade oss ändå för att slänga ihop lite mat, för att därefter ut och festa. Matglad som jag är, bad jag Sasan att duscha, medan jag skulle springa ner till Vivo (jag vägrar att säga Vi) och handla något ätbart. Han hoppade in i duschen, jag tog fram pengar och nycklar, och genast satte min hjärna igång att fantisera bland de matporrbilder som senast bländade mina ögon.

Samtidigt som jag plockade upp den överfulla soppåsen som skulle slängas i soprummet ute på gården bestämde jag mig att det kanske inte fanns tid att laga någon kulinarisk höjdare, utan det skulle vara nödvändigt att inhandla en färdiggrillad kyckling som vi kunde dela på. I mina tankar visualiserades hur jag med hjälp av en kökssax sprätte upp kycklingen i två delar. Samtidigt öppnade jag porten och kom ut på den mörka, tomma innergården. Jag tänkte hur jag skulle tilltala kycklingen samtidigt som jag avgjorde dennes öde. Med bästa Jules Winnfield-röst
uttalde jag de sista ord den onda kycklingen skulle få höra:

I'M GONNA FUCK YOU UP, CHICKEN...THAT'S RIGHT CHICKEN, I'M GONNA FUCK YOU UP!!

Plötsligt ser jag något svart stelna till. Snett bakom cykelstället står en granne och röker. Paniken spred sig inom min kropp snabbare än Linda Rosings snabbnummer till Aftonbladet.
-Hej! Klämde jag nervöst fram..Men han bara stod där, kunde inte svara, oförmögen att ta ut cigaretten från munnen. Jag bestämde mig redan där för att vara kvar i soprummet ett bra tag. Jag låste upp, tog ett djupt andetag och gick in i det gravt stinkande rummet. Dörren slog igen, med en för mig okänd duns, eftersom jag alltid står utanför denna vidriga håla, och måttar in påsarna. Nu var jag tvungen att spendera de närmaste minuterna i detta helvete.

Hur länge dröjer en cigg att röka upp? Hur långt hade han hunnit? När skulle jag kunna komma ut igen, utan att behöva sen denna skräckslagna människa igen? Ungefär där, eller ca 30 sekunder efter ingång, tog syret slut. Jag var tvungen att andas in genom tröjan den återstående tiden. Cirka två minuter, och en p.g.a syrebrist skadad hjärna, senare, slängde jag mig ut ur avfallsparadiset, och kippade efter luft, luft som aldrig känts friskare trots att jag bor vid Sveriges mest förorenade korsning. Innergården var åter tom, och jag kunde äntligen gå till Vivo. I tre månader skulle jag komma att sky innergården mer än folk som har strumpor i sina sandaler.

Den kvällen åt vi rött kött.

Killproblem - Del 1

Jag tänkte i höst dra lite killgrejer för alla tjejer, som verkar utgöra huvuddelen av mina läsare. Sånt som mestadels är fysiskt, och som ni inte kan veta. Kanske blir det lite hyss som män har för sig också. För att slippa dras ner i fördomsträsket, ska jag försöka ha genusglasögonen på.

Jag kom att tänka på denna serie när jag var på toaletten och kissade nyss (varför säger många killar kissa till tjejer och pissa till killar?). Eftersom jag hade nya kalsonger så hade ny-luddet letat sig in i urinröret, så som man kan få in i naveln, och min kisstråle delade sig i två delar. Oftast är den en liten delning, som gör att man måste sikta längre ner, för att få allt i skålen. I värsta scenariot delar sig strålen i två delar med 90 graders vinkling. Då får man välja vad man ska kissa ner. Är det toasitsen som man vill rengöra senare eller golvet? Man vill till varje pris rädda badrumsmattan, och toapapperhållaren. Min instinktiva tanke var att jag skulle filma fenomenet, och då enbart kisset, för att ni verkligen ska förstå, men för att slippa löpsedeln "Urinchock" får ni nöja er med att visulisera.

Tänk att ni lägger fingret för vattenslangen när ni vattnar någonting på landet. Luddet från nya kalsonger fungerar som fingret. Egentligen kanske detta kan förekomma hos tjejer också, men ni ser inte det för att ni antagligen sitter. Nu skulle jag egentligen kunna lösa problemet genom att sitta ner och kissa, vilket ska vara bättre för prostatan, men kom igen, det går så mycket snabbare att stå upp, och då minskar risken att man måste gå till second base.

Så där har ni problemet med nya kalsonger. I och med detta utgår jag från att folk som läser bloggen kommer hålla sig lite längre nästa gång de är hemma hos mig.

Hus i helvete!

Bloggens makt äro oändlig. Det tog en förmiddag innan operativa chefen för företaget hörde av sig och ska ge tillbaka alla mina pengar och dessutom ge mig lampan gratis. Tydligen har "succén varit för stor" och de hinner inte med. Så nu vet ni vad som ska göras nästa gång ett företag jävlas. Är det fler som har drabbats av detta så hälsa från Damon så ska ni se att ärendet påskyndas. Konumentverket är sååå 2005.

Varning för företaget Furniturebox! - Uppdaterat

Nu får det vara nog. En fördel med att ha en blogg är konsumentmakten. Alla företag som jävlas med en, kan nu få tillbaka, utan att man slipper sitta i telefonkö till konsumentverket, där en uttråkad käring/gubbe ger en meningslösa råd.

Den 29 maj beställde jag denna lampa på företaget Furniturebox tillsammans med en annan lampa. För att spara på frakten valde jag att hämta ut lamporna på deras utlämningskontor. Redan där blev det strul, eftersom det inte var deras riktiga utlämningsställe, utan tillhörde ett leveransföretag som inte kunde förklara varför jag bara hade fått en lampa i min beställning.

Då telefontiderna var minimala, var det bara att åka hem och mejla. och det har vi gjort fram och tillbaka i snart tre månader, utan att det har hänt ett skit. De lovar varje gång att de ska fixa det, men ändå står mitt vardagsrum där, dåligt belyst.

Imorgon får det bli en anmälan i varje fall, så att jag åtminstone kan få tillbaka mina stålar!

Edit: Nu, några timmar senare har företaget hört av sig och bett om ursäkt, och kompenserat mig. Konsumentmakt FTW!

Edit 2: De har i efterhand har försökt locka mig med en gratis lampa som kompensation, men sen krävt att jag ändrar det här inlägget. Jag skrattade åt förslaget och njuter nu av att mitt varningsinlägg rankas väldigt högt på Google, och att allt fler skriver om sina egna erfarenheter i kommentarsfältet!

Edit 3: Det är den 11:e maj 2009 idag. Även fast jag har lagt ner bloggen, fortsätter folk att skriva in sina dåliga upplevelser. Det är faktiskt otroligt att företaget efter två år fortfarande verkar ha så många missnöjda kunder. Fortsätt att dela med er av era upplevelser.

Angående Foppatoffeln

Överallt i tidningarna står det om denna toffel som "invaderar de svenska hemmen". Den som innehar, funderar på att inneha, eller någon gång i sitt liv övervägt att inneha denna vidriga skapelse, kan sluta läsa denna blogg. Stryk mig från era telefonlistor, och skicka inga fler julkort.

Små metanotiser

* Johan från förra inlägget addade mig bara några timmar efter publiceringen. Det tyder på stor självdistans, men nu är jag lite nojig hur jag ska hantera situationen nästa gång vi ses. -Tja! -Tja! -Så...läst min blogg på sistone?

* Jag har blivit bättre på att uppdatera här, även om det här inlägget är lite väl tidigt (jag går sällan upp innan tio) för mig, och ska försöka öka än mer.

* Jag har lite identitetsproblem. Vissa säger att jag har börjat skriva med humor, och att de saknar debattinläggen. Själv är jag rätt trött på att vara arg, då det tar massa energi. Så lättsamheten fortsätter ett tag till, även om jag aldrig helt kommer sluta vara arg.

* Är det fortfarande semester därute? För ibland undrar jag varför så få kommenterar. Det är ju det som är tanken med en blogg, hörrni!!

Att adda eller att addas!

I och med att halva Sverige nu har upptäckt Facebook, så ploppar det upp nya friend requests i mejlen dagligen. Jag har faktiskt inte orkat ta tag i den här trenden, och blir mest irriterad när folk skickar töntiga grejer som att "you've been vampire biten by X". Jag reggade ett konto, och folk började adda mig. Nu har jag kommit till en fas där jag kanske har ett trettiotal kompisar, och då känns det lite som att folk kommer undra om jag har så få vänner, när jag ser att alla andra har hundratal "vänner" på sina listor.

En sak bör klargöras. Det handlar inte om vänner, i den betydelsen som det hade i vardagligt 1900-tals-tal, utan det kan vara någon som du har sett på gatan typ. Det hände häromdagen, att en tjej som jag skakade hand med på en biograf på tisdagen, addade mig på torsdagen. Nu är vi alltså "vänner".

Nu har jag insett att jag måste börja adda folk för att det ska framstå som att jag också har "vänner". Men problemet är att jag är lite för stolt för att adda vissa människor. Vissa är jag lite för ball för, då jag anser de stå lägre än mig på näringskedjan. Vissa vill jag inte adda, för att de inte ska tro att jag ser upp till dem. Skulle precis till att adda Johan Wiman, en kompis kompis som jobbar med TV, och då kände jag bara "den där jäveln ska fan inte tro att jag försöker bli vän med honom bara för att han är känd" fastän han i själva verket är en riktigt soft snubbe att hänga med. Å andra sidan så såg jag en gammal skolkompis, och tänkte att "hon ska fan veta att jag inte är den där tönten i klassen längre, hon får adda mig".

Och då sitter jag här och våndas med dessa världsproblem istället för att göra något vettigt av dagen.

Kulturfestivalen - Icke

Idag hade jag tänkt att ta del av Kulturfestivalens fina utbud. Men deras hemsida fungerar inte, så jag får väl sitta hemma och vänta på att någon upplyser mig om vart man kan se vad.

Edit: Nu läser jag att DN har skrivit om saken, och att det bör vara löst på eftermiddagen.

SVD bara 3.5 månader efter Aftonbladet

Jag läste vid årsskiftet hos Vassa eggen, att scoopet har kommit att spela en allt mindre roll. Det handlar inte längre om vem som är först. Det handlar om vem som rapporterar bäst. Detta har SVD tagit fasta på i exemplet nedan. Artikeln om den fantastiska djurvideon kunde läsas hos Aftonbladet 24 maj. Den 9 augusti tyckte SVD att det var dags, antagligen för att TT tyckte det, och de tyckte det, för att BBC tyckte det. Vinklingen nu är att det skulle vara på väg att bli ett av de populäraste klippen på You tube. Vilket är konstigt då den har funnits i tre månader. Inte heller finns den på topp 20-listan. Hursomhelst så är det en fantastisk video, som ni verkligen måste titta er igenom. Det ger en verkligen hopp, när det känns som mest dystert.

Tourettes syndrom - Part 2

Jag kom att tänka på detta i och med det förra inlägget. Jag vet antagligen inte särskilt mycket om denna sjukdom. Ok, lite mer än medelidioten som tror att man går omkring och svär hela dagarna. Jag har förstått att man kan ha tics, och slänga ur sig vissa ord. Har aldrig orkat kolla på Wikipedia. Ändå tror jag att jag kan ha en släng av sjukdomen. Jag tänker mycket. Ibland för mycket. Så det händer att jag kan ha svårt att skilja på "in words" och "out words". Jag säger något som jag tänker. Det är lite George W Bush över mig.

Senast detta hände var när jag var på dejt med S. Vi hade cyklat bort till Café Sofo som en vän driver, och käkat en god sallad. Allt var frid och fröjd. Ja, förutom att jag var kissnödig. Dock var toaletten upptagen när vi skulle cykla hem, så jag tänkte att "äsch, jag håller mig väl". Jag hade inte tänkt på det lilla faktum att när man väl sätter sig på cykeln så trycker det mot blåsan. Ganska snart insåg jag att mina närmaste 15 minuter här i livet skulle gå ut på att hålla sig.

Då var vi i det stadiet, där vi fortfarande inte nämnt kiss, visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen. Jag var tvungen att vara tyst för att koncentrera mig. Och jag kunde inte gärna stanna cykeln för att kissa. Tänk om jag skulle ha varit bajsnödig då? Man kan inte nämna bajs innan man ens har diskuterat kiss. Hon brukade "gå på damrummet", medan jag "skulle pudra näsan". Att ens prata om tvåan innan vi hade uttalat ordet för ettan, fanns inte. Tankarna började skena iväg.

Någonstans här svartnar mina ögon. Några sekunder är oklara, men jag känner hur min mun slutligen öppnas, och som i värsta ultra rapid hör mina öron "KISS OCH BAJS" uttalas. Eller antagligen så skrek jag orden eftersom S tvärnitade med cykeln.

-Vad sa du? undrade hon förvånat. - Haha, det var inget, jag tänkte på något helt annat, ljög jag. För det var exakt det jag tänkte på. KISS OCH FUCKIN BAJS. Men jag hade inte planerat att dela med mig det till henne, och definitivt inte till oskyldigt folk som gick på Tjärhovsgatan.

Några veckor senare så kunde jag till slut berätta sanningen. I ett kommande inlägg ska jag berätta om en annan gång som min mun ställde till det för mig. Som bonusinfo kan nämnas att jag höll mig hela vägen hem.

30 är det nya 20, M.K....

Jag väljer att konsekvent ignorera alla dessa "Oj är du 27, du börjar ju bli GAMMAL"-människor som verkar gilla att omge sig runt mig. När jag var tonåring så hängde jag bara med äldre grabbar. Då var det ballt. Nu hänger jag mest med folk som är max 25. Resten verkar ha gett upp livet, eller åtminstone dragit i någon handbroms. Kanske är det en oskriven lag i vår natur. Någon bestämde för riktigt många år sen, att den dagen du når 25 så är det nog. Inget mer supande tills du spyr, varje helg. Nu måste du skaffa dig ett riktigt jobb. Sex utan kådis kan leda till underhållsbidrag eller pinsamma telefonsamtal till ungdomsmottagningen (där du egentligen inte får gå, för du är för gammal). Var för sig vettiga regler att leva efter. Men att de blir mer praxis efter 25 fascinerar mig. Fast de senare åren har detta luckrats upp. Det är ok att slacka om man är 30 också. "30 is the new 20" som Jay-Z skulle ha uttrycket det.
Sen finns det ju alltid folk som struntar i allt detta. Som är 37 och fortfarande säsongare på Mallis.

Jag står vid min port och har köpt fyra Kitkats för 20 kr, som ska bli mitt sällskap på söndagskvällen. Det kommer snart visa sig att det ska dröja en stund innan jag får avnjuta dessa frasiga chokladbitar från äckliga Nestlé. Jag kommer inte på koden till min port. 3530. Nej, det var till en kompis port. 4096. Just det, PIN-koden till min mobil. 2845. Fan, det var koden tilll mitt bankomatkort (Snälla, sprid inte detta vidare, det är ett brott mot det avtal som jag har skrivit med Nordea.) Hade det varit mobilen eller bankomatkortet så hade jag varit körd. Three strikes and you're out.

I detta läge inser jag att jag kan öppna porten med nyckeln. Men stoltheten har tagit överhanden. Jag vägrar att gå in tills min, enligt mig, enorma hjärna, har jobbat tillräckligt hårt, för att leverera kombinationen på fyra siffror. Plötsligt ser jag att en av grannarna är på väg ut. Det här blir svårhanterat, för nu måste jag låtsas som att jag inte ska in. Jag tar upp mobilen för att simulera upptagenhet. I samma skede kommer herr hjärna på koden och jag slår triumferande in 4125.

"Jag kunde det" hinner jag utbrista förtjust samtidigt som grannen öppnar dörren. Hon tittar på mig, som vore jag fem. Hon ler förskräckt och lämnar mig firandes med min Kitkat i handen.

Handfatskissaren

Kommer ni ihåg killen som ringde mig och krävde att jag skulle göra vissa saker på Tjuvlyssnat. Han hörde av sig när jag var på Sicilien igen per SMS och undrade varför jag inte hämtat ut det rekommenderade brev som han skickat till mig. Jag blev väldigt upprör och skrev att jag var på semester, men han fortsatte med SMS.en under min semester, och när jag kom hem kände jag mig tvungen att hämta ut brevet, trots att jag misstänkte allt ifrån Antrax till en brevbomb.

Att personen ifråga har en skrämmande röst och diverse skumma sidor på nätet gjorde inte saken lättare. Nedan följer en film på när jag tar emot brevet.

Min dubbelgångare Nuri

Får ett mejl från en vän, som har läst om utdelningen av Blattepriset. En av vinnarna, journalisten Nuri Kino, ska tydligen vara väldigt lik mig. Jag ler lite och börjar googla. Jag kommer till killens hemsida och fryser till med blicken. Killens mun och näsa är på pricken lik mig, och det är bara håret som gör att jag kan försäkra mig om att jag inte lever dubbelliv. Om man scrollar ner så att bara glasögonen syns skulle antagligen min egen mamma skrika "Damon, ghaza amade shod" (Maten är klar!).

Jag har under de senaste åren flera gånger blivit förväxlad med en annan person i många olika sammanhang. En gång kom två italienska maffiagubbar fram till mig på Caféet, och frågade hur det var med farsan och om allting gick bra. En annan gång kom ett gäng syrianska grabbar fram till mig på Alladin (ja, det äckliga vuxenstället a.k.a köttmarknaden) och kramade om mig och jag kramade tillbaka, och en minut senare när jag inte kunde svara tillbaka på deras språk så gick de snopna vidare. Folk har rent ut sagt till mig att jag är väldigt lik en annan kille de har sett.

Jag har alltid velat hitta denne look-a-like och det kanske är så här nära jag kommer.

Nuri, hör av dig! Du kan bli den tvillingbror jag aldrig haft. Vi kan dejta samma tjej, utan att hon märker skillnad. Vi kan gå in på museer och betala ett inträde, vi kan t.o.m. lura våra mammor nån gång. Världen är vår. There is no end to the madness!

I väntan på strömmen

Att sakna laddare till sin dator och få använda en annan dator kan vara en hemsk upplevelse. Inte lika hemsk som att bo i Afrika och vara utsvulten och dessutom behöva vifta bort flugor hela tiden, men hemskt som i att det ger en ångestattacker och kraftigt försämrat syreupptagningsförmåga. Jag kommer osökt in att tänka på vad jag skulle ge bort ifall tjetjenska terrorister hotade att ta ifrån mig min dator och Internetuppkoppling. Min mobil? Självklart. Raka av mig allt hår? Det växer ut igen. Ett lillfinger? Antgaligen det också.

Jag är alltså så äckligt beroende av en plåtbit med elektroniska komponenter, att jag i ett hypotetiskt läge hellre skulle bli lemlästad än att ge upp det som egentligen håller mig fånge. Visst, 80% av allt jag gör på datorn är till nytta, både för personlig utveckling och utveckling av min plånbok. Men de där 20% när jag slösurfar och bara får tiden att gå skulle jag vilja ägna till annat.

Läsa ut Steinbeck-böckerna som jag inte har betat av än? Lära mig riktig spanska, istället för cerveza-spanskan som jag behärskar nu? Ta en kurs i filosofi och kanske förstå mig på meningen med livet? Så mycket att göra, så lite tid. Svåra val.

Jag tror att jag fortsätter att surfa runt för att se om jag hittar svar på mina frågor...