"Tusentals bloggare i nöd"

Enligt personliga rapporter har Sveriges största bloggingtjänst blogg.se inte fungerat på två dagar, eftersom de planerat att uppgradera tjänsten. Det är en mindre katastrof för folk som lever för eller tjänar sina pengar på att blogga!

Men låt det vara en läxa för alla er som bloggar på blogg.se! Det är en skittjänst med urusla funktioner, och det enda vettiga som finns att göra är att skaffa en egen domän för en hundring och betala ytterligare en hundring för ett webbhotell och använda wordpress som bloggmotor.

Wordpress används av de flesta större bloggare, och det är fyllt med extrafunktioner och hjälpsamma forum för den som är inte fullt bevandrad inom programmering!

Då kan du också passa på att byta ut din tråkiga adress mot något eget unikt. Vad sägs om bazz.se? Eller nej vänta, den har ju jag registrerat i ett annat syfte...

Damon Rasti, M.D.

Fick ett samtal från en journalist förra veckan som undrade om jag var den Damon som drev Tjuvtittat. -Eeh, jaa...svarade jag med en lätt orolig stämma. -Det är nämligen så att det står att numret går till en doktor, så jag var lite tveksam, förklarade hon.

Och då kom jag på det.

I julas när jag var riktigt uttråkad, ändrade jag på hitta.se så att jag numera har titeln Doktor där. Det är ju alla iranska föräldrars dröm att deras barn ska bli läkare, och vad gör man inte för sin mamma under julen. Det är såå töntigt att man där kallar folk för fru/herr doktor, istället för namnet. All heder till folk som räddar liv, men jag kan inte låta bli att garva åt den grejen varje gång.

Alla som letar efter mitt nummer kommer nu att sträcka lite extra på ryggen och harkla sig ordentligt innan de ringer. Det är ju till en doktor. Jag är rena rama Refaat El-Sayed!

Men om någon nu har en åkomma så står jag och mitt stetoskop redo dygnet runt. Numret har ni redan.

Hummous, homos och Hamas

Någon gång per månad väcker jag tydligen väldigt starka känslor. Folk blir rädda och arga, eller kåta och glada. Och den här gången handlar det inte om mina skriverier eller verbala utbrott.

Utan att vara tydligt uttalat, är ämnet idag väldigt kontroversiellt. Ja, inte bland hippa reklamare, där är det mer regel än undantag, men en kille med tydlig mellanösternbakgrund tigger om fördomar och kontroverser när han tröttnat på att skära upp huden varje dag.

Det handlar alltså om hår. Mer precist skägg. Som jag skrivit om tidigare.

För det spelar ingen roll om det är min mor, min flickvän eller främlingar på bussen. Mitt ansiktshår innebär förutfattade meningar, och oerhörd patos bland de som engagerar sig. För min mor är det en påminnelse om de islamister som tagit över hennes hemland, och hon kan knappt titta åt mitt håll, när jag kommer gående med minsta stubb.

Min flickvän å andra sidan tycker att det är snyggt, och ser det mer som att jag ser ut som alla andra sjabbchica söderbor. Jag har liksom dem ett sjyst PR-jobb, och även i den rollen ses jag som lite über med den här looken.

Folk jag inte känner kan se direkt livrädda ut. För de är jag antingen en restaurangsarbetare eller terrorist. Potentiell våldtäktsman. De ger mig sina blickar utan att veta om den sköld jag bygger upp inombords varje dag. Hur jag låter deras menande blickar stärka mig.

Mitt skägg är en liten tyst revolt mot allt vad era fördomar heter. På Berns häromkvällen var det en tjej som beklagade sig över att jag antagligen var gay, "det brukar sköna killar va". Skägget och kläderna signalerade tydligen detta. Jag kände där att jag hade nått ytterligheterna på bägge sidan skalan.

Jag ger er en livebild så får ni bedöma. Men akta er när ni går förbi nästa gång. Annars kanske jag serverar er libanesiskt mat, försöker jucka mot er män, och till slut spränger upp hela skitet.

Jag har en smartare lösning , Bodström!

I takt med att vi närmar oss OS i Peking, höjs allt fler röster för att bojkotta spelen, p.g.a. avsaknaden av demkrati och mänskliga rättigheter i Kina. Idag vill Tomas Bodström att vi bojkottar delar av spektaklet, som t.ex. invigningsceremonin.

En bojkott är i mitt tycke helt fel väg att visa misstycke mot missförhållanden som råder i landet. Vem ska sakna lilla Sverige i den enorma paraden? Om vi inte är där, hur ska vi då påverka? Vi kan göra så mycket mer på plats. Jag föreslår att våra vanligtvis försiktiga idrottare tar tillfället i akt, och genom diverse aktioner visar makthavarna och det kinesiska folket, att man tar avstånd. Vad är bättre än att på pallplats eller invigning ta på sig Tibets flagga, eller visa upp en T-shirt med ett tydligt budskap?

Finns det egentligen en mer laddad sportbild än den som togs under Mexiko-OS 1968 på två svarta löpare som ville protestera mot amerikansk rasism?

Det ligger en fantastisk historia bakom bilden. Vinnaren Tommie Smith, som slagit världsrekord på 200 meter, övertygade bronstagaren, John Carlos att ta på sig en av de två handskar han hade med sig.
Aktionen blev otrolig kontroversiell, och många krävde att de skulle stängas av. Ett otursförföljt liv skulle följa dem bägge, med ironin att det mest gick åt helvete för den övertalade John Carlos. Läs mer här.

Klimatet är annorluna nu. En dylik protest mot den kinesiska regimen skulle leda till närmast hjältestatus. Även om kinesisk TV kommer att försöka censurera det minsta kontroversiella, kommer bilder och filmer att spridas världen över, även till kineserna.

Någon som kan meddela Stefan Holm?

Källa: SVD DN

As time through the hour glass...

Jag sitter och tittar på arkivet, och inser att jag har bloggat i snart två år. TVÅ fucking år!

Jag vet inte hur jag ska känna inför detta faktum. Ska jag vara glad och ha en fest, eller ska jag se det som dags att gå vidare mot nya mål?

Jag tittar igenom alla inlägg jag aldrig har publicerat. Saker som jag inte sagt. Saker som jag ångrat att jag har sagt. Ämnen jag inte hunnit behandla. Projekt som blivit uppskjutna. Bortglömda tankar.

Jag tänker på filmer.

Into the wild.

Ge upp allting och ge mig ut i vildmarken ett halvår. En själslig resa. Ingen mobiltelefon, ingen dator, inga pengar. Bli grottmänniska, men ändå inte. Ett uppror mot allt vad vårt samhälle står för. Klara mig på bara mina instinkter och fysik. En romantikens dröm.

Men jag inser att jag är för feg. Vågar inte. Orkar inte?

Kan inte. Ansvar mot flickvän, familj, företag, arbetsgivare och vänner. Jag är fast. Ett normalt tillstånd för många, och det finns ingen utväg. Sittandes i ett plan mot samma mål som alla andra, utan fallskärm. På en stillastående kryssningsartyg mitt i oceanen, men ingen livbåt.

Jag skjuter med nödpistolen, ingen som ser mig.

Så jag planerar och drömmer. Funderar och tänker. En dag.

Måste bara tjäna miljonerna först. Göra något vettigt för samhället. Ta klart min examen.

Sen sitter jag där med barn, viktigt jobb och lägenhetslån. Och inser att jag kunde ha stuckit den där gången jag skrev det där inlägget...

Easy as dell?

Finns det någon som gillar mejlutskick egentligen? Jag har börjat få mejl från Dell, antagligen eftersom jag köpte en bärbar dator därifrån för två år sen. De försöker få min uppmärksamhet genom att skriva automatiserade rubriker som

"Hur driftsäker är din dato,Damon"

Det där är en exakt citering. Stavmiss och inget mellanslag. Jag irriterar mig oerhört på detta och klickar på avbryt prenumeration-länken för att kunna avsluta detta plågeri. Då får jag följande svar tillbaka:

"Vi vill att du ska veta att vi värderar dig högt som kund och vi har, på din begäran, tagit bort din e-postadress från vår lista för e-postmarknadsföring.

Denna ändring kan ta upp till 28 arbetsdagar att behandla. Under tiden kan det hända att du fortsätter få e-post med marknadsföring som du tidigare registrerat dig för."

28 DAGAR?! Förlåt, arbetsdagar. Jag som trodde att ett IT-företag skötte allt med datorer. Men tydligen måste en Delltekniker gå in i ena datorn, titta på mitt namn, anteckna det, och springa bort till en annan dator för att manuellt leta bland miljoner mejladresser och plocka bort mitt.

Vill det sig riktigt illa kan jag få stå ut med skitet till maj. Dessutom har jag aldrig registrerar mig för att få mejl. Det ingick i villkoren när jag köpte datorn.

Jag föreslår att Dell byter slogan till "Hard as hell"

Gott nytt år! Och glad påsk!

Jahapp...År 1387! Det härliga medeltiden. Gott nytt! Ja, ni kommer väl ihåg att det persiska nyåret firas på vårdagsjämningen? Jag skrev mer om det förra året, läs här.

Och påsken känner ni ju kanske till lite mer. Men mycket glad påsk till alla andra. Fast varför skulle den vara glad om man ska sörja Jesus död? Nåja, ateister har väl mindre koll.

Underbart med ett par lediga dagar och god mat, jag ska försöka gå upp åtminstone tre kilo på fyra dar!

Du och jag ses på tisdag!

Kolportör, Kolportör, det är en man med glatt humör

Vad är det med oss människor egentligen? Varje morgon går jag igenom ett känslomässigt inferno, och nej, jag är inte gravid. Jag är en usel morgonmänniska och hatar allt och alla första tio minuterna av dagen. Ofta går jag upp, tar en snabbdusch, slänger i mig en halv macka och är ute ur lägenheten 20 minuter efter uppvaknandet.

På vägen till tunnelbanan vet jag vad som vänta skall. Jag tar upp min DN-tidning som en sköld och håller den väl synlig, för strax utanför Hornstulls tunnelbana står han och väntar. Morgon efter morgon. Punkt-se:s sprudlande glada utdelare. Han har en härligt västindisk dialekt och ler som om han hade vunnit på Lotto. Han hälsar god morgon och önskar mig glad påsk trots att jag aldrig tar emot hans tidning.

I just den sekund som jag passerar honom, vill jag att han ska hålla käften och ignorera mig. Jag vill inte behöva förklara mig. "Det är inte du, det är din tidning". Jag vill bara slippa honom. När jag väl passerat hindret, och slinker ner i trapporna får jag ont i magen för mina tankar och skäms över att jag blir stött av att en person är übertrevlig mot mig. Är det inte precis såna personer som det finns för få av på våra kalla breddgrader?

Då vill jag vända mig om och springa tillbaka och ge honom en stor kram. Men tåget går alltid om en minut och jag tar mig aldrig tiden. Men jag vill att han ska veta hur mycket jag diggar hans stil.

Trots att jag varje morgon fantiserar om att misshandla honom, och ta straffet.

Squace - Ruta ett mot framtiden

Nu har jag jobbat på mitt fantastiska nya jobb i två veckor och det här är grejen:

Jag blev kontaktad av ett nytt svenskt företag vid namn Squace, som har utvecklat en helt ny applikation för att surfa på mobilen, och jag ska hjälpa dem att kommunicera med bloggare och nätanvändare. Mobilt Internet är nästa stora grej, fastslog Niklas Zennerström i flera intervjuer igår, och det är branschen rätt överens om. Varför bara surfa på datorn, när du alltid har med dig mobilen överallt?

Det har hittills varit rätt krångligt att surfa med mobilen. Det tar även tid och kostar pengar att ladda hela första sidan.Att navigera runt tar dessutom sin lilla stund.

Hur fungerar då det här? Istället för att skriva in krångliga URL:er i telefonen och ladda ner fulla sidor, delar Squace upp varje sajt i rutnät. Varje ruta motsvarar en sida och du kan navigera väldigt snabbt med hjälp av knapparna på din mobiltelefon. Du kan skapa din egen startsida med favoriter, och allt eftersom flera sajter ansluter sig får du ett allt större utbud att välja på.

Särskilt intressant är detta för dig som bloggare, då du på väldigt kort tid kan göra din blogg mobilvänlig. Du som läsare kan även skapa din favoritbloggares sajt ganska lätt.



Andra nyttoområden är t.ex. dagis och skolor som har satt upp egna sidor och på så sätt kan du som förälder väldigt enkelt hålla koll på vad du ska tänka på inför morgondagen, eller vad lilla Annas pappa har för telefonnummer.

De som spelar fotboll kommer att kunna hålla koll på nästa match, när och var den spelas. Du kan även lämna ett litet meddelande om att du inte kan komma på träningen.

Möjligheterna är oändliga. Kliché men en absolut sanning.

Allt är så klart gratis. Hela tanken bakom Squace är att sajtägare och användare ska fylla på med eget content. Squace förmedlar tekniken. Det du betalar för är överförd data till din teleoperatör. Men operatörerna går allt mer mot fastpris och man kan t.ex. för 99 kr per månad få surfa fritt via Tele 2.


Gör så här för att få min blogg (eller någon annans) i mobilen:

Gå in på Squace här. Signa upp dig och få programmet skickat till mobilen via ett SMS. Det fungerar på telefoner som har stöd för Java, och det är ca 130 modeller i dagsläget.

Det finns en mobilsimulator i högerrutan på sajten som sedan visar dig hur du kan klicka runt. Du kan välja att dela med dig av rutor till andra, eller skicka meddelanden till dem. Kostnaden för detta är klart lägre än vad ett vanligt SMS kostar.

Vill du skapa din egen sida tar du "Create a site", och klistrar därefter in länken till ditt RSS-flöde. Om du vill kan du ladda upp en egen bakgrundsbild. Enkelt och smidigt. Prova att klicka runt.

Jag tror att det här är framtiden. Därför måste jag vara tacksam över att ha fått en sån fin chans. Att vara med och bygga något stort från scratch. Sweet!

Och namnet? Squace är ett sammanslaget ord av square och ja...face? Place? Något annat förslag? Jag måste lösa mysteriet snarast!

"Baghdad...Basra...Fallujah!"

Jag har ju glömt att påminna om att Abu Hassan och Lilla Al Fadji har premiär med sitt nya program ikväll kl 22.55 på Kanal 5!

Det här kan bli hur bra som helst. Personligen gillar jag den förstnämna karaktären mest, och det är hans klipp på youtube som är mest omtalad. Big Fred som spelar karaktären gör en grym tolkning av en gammalmodig arabisk man i förorten. Samtidigt som man skrattar åt karaktären, måste man känna klumpen i halsen för man påminns om de tusentals tjejer som måste stå ut med förtrycket i vardagen (Och kom inte säg att det är stereotyper, jag känner massvis av dem personligen).

Men all form av ny TV-humor och då särskilt multikultihumor är välkommet. Så får vi så om jag måste ändra mig efter att första avsnittet har sänts!

Edit: Hmm, should've seen that one comin...Vilket uselt första avsnitt! Voiceovern och de konstiga klippen, samtidigt som de sköna sketcherna nu är borta. Jag hade hoppats så mycket på det här, förhoppningsvis tar det sig efter ett par avsnitt. Bäst var my main man Daniel Boyacioglou i sina röda speedos. Fy fäään!

"Lilla gumman, tar du och dammsuger lite här?!"

Av olika anledningar har jag stött på Lilla gumman ett par gånger den senaste månaden. Först genom att Facebook-nyheterna meddelade att Hanna har joinat deras grupp, sen pratades det på jobbet om dem, och idag fick jag både mejltips och SMS-tips om deras blogg.

Vad är då detta? Det är alltså en teknikblogg för tjejer, och kunde väl inte komma mer rätt i tiden, än när bilden av teknik- och prylnörden som enbart manlig suddas ut, och tjejer som t.ex. bloggare är överlägsna i antal. På helgerna händer det att min flickvän sitter där med sin blogg, iPhone och nya flashiga mobilspel, medan jag slavar i köket och längtar efter att få gå på en promenad i solen.

Fuck könsstereotyper va?

Damons skola för bloggannonser

Jag har på sistone fått flera förfrågningar om hur det fungerar med bloggannonser. Det är mycket prat med det i media och bland andra bloggare. Och varför inte? Det finns särsiklda bloggar som skriver anbart om ämnet, men det skadar inte med någon som talar av egen erfarenhet. Det finns flera bloggar som talar om hur du ska tjäna pengar, samtidigt som de själva kör enbart Google Ads, och det lovar jag att ingen blir rik på.

Så sitt inte och läs Aftonbladet eller affärsmagasinen. Här kommer sanningen från en kille som senaste året levt på intäkter från olika bloggar och dess biprodukter.

Innan jag börjar kan folk få skriva ytterligare frågor i kommentarsfältet, så kanske jag ändrar på sättet jag lägger upp serien. Shoot!

Till Blondinbellornas försvar, och attack mot SVT Debatt

Sitter och tittar på Debatt från igår kväll, samtidigt som ämnet diskuteras flitigt inom bloggosfären. Mest stör jag mig på sakfelen i sändningen, men innan vi kommer dit vill jag tillföra följande till diskussionen.

I Sverige lider vi av ett uselt företagsklimat och varje ny entreprenör bör välkomnas med röda mattan. Modebloggarna, eller tjejvardagsbloggarna som de kanske borde kallas, har tagit över makten på en specifik del av nätet och det är något vi borde vara stolta över. Eventuella moraliska synpunkter på innehållet ska inte belastas tjejerna, de har bara tagit över det jobb som gammalmedia har haft genom åren.

Med andra ord bör tjejbloggarna ses som en intressant väg till kvinnomakt. Jag håller antagligen inte med Blondinbella om ETT ord hon säger, och kan spy över hennes konsumtionshets, men att hon tar sig rätten att säga det högt, gör henne till beundransvärd och i den aspekten en förebild. Sen vill man även dra alla som bloggar om mode över en kam. Att som komikern Tobias Persson sitta och anspela på bimbohet, är lågt och patriarkalt. Det finns modebloggare som är långt mer intellektuella och intressanta än vad han någonsin kommer bli. Och vad är alternativen? Ska vi förbjuda modebloggare? Eller låta de genomgå ett intelligenstest?

Det kommer alltid att finnas faror här i världen. Droger, sjukdomar, shoppinghysteri, you name it! Det gäller att förebygga riskerna för ungdomarna. Fredrik Federley nämner också det i debatten: Att det väl ändå är föräldrarnas ansvar att ge sitt barn hälsosamma grundvärderingar? Skiter du i din ungar och låter enbart kompisar, datorn och Blondinbella lära dem om livet, är det klart som fan att ditt barn blir en robot. Lär ditt barn att vara en självtänkande och självständig varelse, så har vi kommit en god bit på vägen.

Att ungdomar intresserar sig för shopping och mode, är självklart inte alltid hälsosamt, men att belasta Blondinbella och Kenza för det går jag inte med på. Tjejer som har makt och drar in stålar, och inte enbart på konsumtion utan även på sin person ska uppmuntras istället för att tryckas ner. Och egentligen är ju mycket i deras bloggar inte mode, utan mer vardagsliv. Hade enbart modet varit i fokus, hade många andra bloggar varit bra mycket större.

Dessutom är det fortfarande fult att tjäna pengar i det här landet. När hon går ut och säger att hon drar in grova cash och shoppar för 10.000 månaden sticker det ordentligt i folks ögon. Jante och kvinnoförakt hand i hand kan orsaka enorm hat. Detta märktes inte minst i de inskickade sms:en!


Det jag dock störde mig mest på igår kväll, var SVT:s vinkling av bakgrunden:

1. Blondinbella har INTE 200.000 läsare per vecka. Hon har ca 70-75.000. Mediers felaktiga rapportering av bloggsiffror är en lögn som fått pågå i flera år, utan någon som helst självsanering. Att Schibstedts Bloggportalen blivit det officiella mätinstrumentet, är en skam för alla inom bloggosfären. Titta på KIA och Tailsweep för att få korrekta jämförelsesiffror!

2. Blondinbella tjänar inte miljoner på sitt bloggande. Bloggar överhuvudtaget tjänar inga miljoner. Än! Gå in på Kenza som är likvärdig i läsarantal och kolla på antalet annonser. För tillfället är det en enda, förutom några små samarbeten. Hos Blondinbella är det främst webtraffic som säljer annonser en masse till mycket låga priser. Det blir ingen miljonär på.


Någon frågade också varför killars konsumtionintressen inte ifrågasätts? Vad jag vet så är bil- och pokerbloggar bra mer farliga för samhället. För det är inte många tjejer som rånar folk på pengar för kläder (snatteri har alltid förekommit), så som sker när unga killar blir besatta av poker, och även om klädtillverkning skadar en del människor är det nog mycket värre med alla liv som bilarnas avgaser tar.

A Stockholm love story!

Det här är på sätt och vis en tragisk och meningslös historia, men jag kan inte låta bli att le åt den och vilja dela med mig.

Jag var ute och käkade med en kompis (Fille) förra helgen, och eftersom jag har blivit parig och tråkig, lämnade jag honom tillsammans med en annan kompis (Mackan) när det skulle bli utgång. Fille och Mackan känner inte varandra särskilt väl, så Fille ringde en pluggkompis (Alex) som joinade dem.

Alex - som jag bara har träffat en gång - verkar vara en snäll, men väldigt inovert kille från Småland och han har tydligen knappt fått ligga under sina fyra år i Stockholm, som han upplever som kallt, och har nu sålt alla möbler och ska flytta tillbaka till sin hemstad. Detta skulle således hux flux bli en av hans sista kvällar i stan.

Han kommer till restaurangen där jag hade lämnat dem, iklädd en ytterst tacky T-shirt, och Fille inser redan här att denna kväll inte kommer att sluta särskilt väl. Utseendefixerade killar (sjääälvklart inte jag) vill gärna röra sig med andra som har stil, och de är säkra på att det kan påverka deras chanser att jaga i grupp.

Men någonting händer. Eftersom min andra kompis, Mackan, är en trendig designer och Fille vanligtvis kör hårt söderstuk, får tjejerna för sig att Alex kör denna fula T-shirt som ett skämt - att han ironiserar över dess smaklöshet när han hänger med sina sköna polare - ovetandes om att Alex på fullt allvar tycker att plagget är snyggt. Det blir mycket snack om tishan och många som öser honom med komplimanger.

De är på gott humör och går vidare till Spy bar. Många coola och creddiga brudar, nu skiter det sig ändå hinner Fille tänka när de kommer in. Fem minuter efter att de har varit inne kommer det en tjej som enligt historien - jag har även sett bilder på Facebook - ser ut som en fotomodell och frågar Fille om han kom in med designer-Mackan. Fille svarar ja och då frågar fotomodellen om var han med den sköna tishan har tagit vägen, och om Fille kan "snälla snälla" hämta honom.

Fille är chockad, men springer mot gubbrummet, rycker tag i Alex och drar med honom tillbaka till tjejen. Hon är väldigt på och osäkra Alex har svårt att hänga med. Fille försöker dra några skämt och tar med dem ut för att röka. Då börjar tjejen hångla upp Alex, och Fille känner att hans jobb är utfört.

Då händer följande. Tjejen vill veta om han är fotograf eller annat flashigt yrke, men Alex vågar inte avslöja sin fritidspedagog-examen. Hon vill åka hem till honom, och de åker svarttaxi ut till hans 20 kvadrat stora studentlägenhet i Lappis, med endast en madrass på golvet (ni kommer väl ihåg att han har sålt alla sina möbler). Där har han sitt livs sex, och när de vaknar på morgonen så har de sex igen, och hon vill duscha tillsammans och äta frukost, han är självfallet helt lyrisk.

Eftersom han endast har ett halvt paket mjölk i kylen, beger de sig in till stan och äter gott. Han känner stark connection och väljer att berätta lite om sig själv. Om sitt jobb, och framtidsplaner. Ganska snabbt börjar hon tappa intresse, och ursäktar sig strax med att hon ska träffa en kompis. Hon lämnar fiket.

Dagen därpå skriver han ett mess till henne, och får enbart ett "jaha" tillbaka. Han provar igen och inget svar. Fasaden har fallit. Hon har insett att det inte var någon cool fotograf som hon bazzade utan en "simpel" arbetare. Att T-shirten inte var ironisk har hon nog också listat ut vid det här laget. Hon är inte längre intresserad.

Kanske var hon bara ute efter en engångsgrej. Men då vill man väl inte åka till stan och käka frulle tillsammans? Man vill ju bara bort när man vaknar på morgonen, särskilt om det är på en gammal madrass på golvet!


Först tyckte jag synd om honom. Sen blev jag ändå glad över att han fick ett fint minne med sig från detta, mitt Stockholm. EN galen kväll! Men jag undrar om han ändå undrar. Andra kläder, ett annat yrkesval. Ack, det som kunnat bli!

Man is the biggest threat to mankind

Förra veckan gick jag med i en Facebook-grupp som heter "400 personer hejar på ett slumpvist utvalt knattelag i en match". Konceptet var enkelt och fyndigt: Man skulle ta en slumpvis utvald knattematch i fotboll, samla ihop 400 personer och bege sig dit för att hålla på ena laget.

Det kunde bli riktigt komiskt då det vanligtvis är främst några få misslyckade föräldrar som står och gormar vid sidan av plan på dessa matcher. En märklig och mäktig syn att se en massa okända männniskor välla in och heja. Snart växte gruppen och var över 1000 personer stor.

Någon tyckte att det var taskigt mot det andra laget - det kan nog sätta rejäla spår hos ett par åttaåringar - om alla dessa människor dök upp från ingenstans och höll på det ena laget.

Så den personen skapade en motgrupp som skulle hålla på det andra laget. redan här började jag ana oråd.

Den första gruppen växte på och snart började folk prata om att de skulle ta med sig bengaler. Någon skrev om hur jävla kul det skulle vara att supa till på någon krog innan matchen. Ett fåtal blev förbannade och bad folk att skärpa sig, det handlade om små kids som skulle spela. Då började någon snacka om att slåss mot supportrarna av den nybildade gruppen och hela cirkusen var i full gång.

Det som började med en rolig och udda idé, har nu blivit en tävling i att vara tuffast på nätet. Det snackas om att det blir match i helgen, men gruppen är så stor att polisen säkerligen kommer vara på plats innan grupperna anländer och det här kommer att kosta skattebetalarna en massa jävla cash!

Ibland vill man låta trogdolyten i en ta fram AK5:an och utplåna 60% av jordens befolkning, för att få en fräsch nystart. Men så sansar man sig och inser idiotin i resonemanget.

För hur jag ska jag kunna få fram tillräckligt med kulor?

Jurister, eller historien om de IT-efterblivna

Jag minns när vi hade informationsteknik på juristutbildningen. Det gick i korta drag ut på att lära sig lite om ordbehandlingsprogram och lära sig vad en cookie på nätet var för något. Mycket basic för oss som som är nätvana, och rätt enkelt för medelsurfaren, men dessa horder av gåsjackor till studenter stönade och ojade sig för nu fanns det inga lagparagrafer de kunde springa till, utan de var faktiskt tvungna att lära sig något praktiskt, ett ytterst sällsynt moment under 4,5 års studier.

Nu ser jag att en av lärarna i kursen, ger råd till professionella jurister på den juridiska portalen Dagens Juridik. Hon "tipsar dig om hur du kan utveckla dina IT-rutiner". Hennes senaste fantastiska tips är att man i Powerpoint-presentationer kan inkludera något så hett som animeringar. Den modige kan ge sig på att skapa en avancerad animering! Läs den ofrivilliga komedin här.

Där sitter de, alla dessa flashiga advokater i kostym och surfar på Netscape. De loggar in på mIRC och snackar lite med kollegorna på #Vinge. De fortsätter med att shoppa runt lite på torget.se och avslutar dagen med kolla sina aktier i Letsbuyit.com.

Jag tror jag skulle kunna tjäna grova pengar inom IT-rätt.

Lystring alla utomsocknes!

Trots att mitt kära Inter åkte ut igår kväll, har jag varit i ett konstant lyckorus efter Yasmin Levys fantastiska konsert. Jag lydde era råd och missade början på matchen för att få se klart konserten. Det fanns inget annat alternativ.

För hur mycket lockade 22 män när jag blev förälskad i denna starka vackra kvinna inom en halv minut? Bara några meter från mig stod denna judiska skönhet - inte bara med yttre skönhet - utan jag föll för hennes karisma, personlighet och berörande sång.

Hennes kärlek- och fredsbudskap skulle av cyniker upplevas som cheesy, låtarna handlar nästan uteslutande om olycklig kärlek och lidande, men med fantastisk komisk tajming, och en genuin självdistans rev hon ner skratt och applåder i 90 minuter. Hon bad oss blunda och njuta av en spansk kärlekssång, och fick samtliga i lokalen att sjunga med i "Adio Kerida". Varje låt förklarades kort och trots att troligen ingen förstod ladino, blev vi alla förförda.


Hon kommer till Piteå ikväll och därefter blir det Helsingborg, Göteborg och Lund. Biljetterna är billiga i jämförelse med vad skräpartister tar för sina gigs. Öppna ögonen och upplev en konstform och ett språk som är på väg att dö ut. Boka hos vidriga Ticnet.

Yasmin, una noche mas!

"Men jag vill inte ha blattarna i min kommun!"

Läser i Svenskan att Mona Sahlin nu föreslår att nyanlända flyktingar inte helt ska få bestämma vilka kommuner de ska bo i när de kommer hit under de två första åren. Eller att de snarare ska få mindre bidrag om de flyttar till en annan kommun än den som blivit utvald. Och för första gången någonsin håller jag nästan helt och hållet med Mona Sahlin i en fråga.

Vi håller på att skapa mininationer ute i förorterna, och ett Södertälje som är översvämmat med irakier eller ett Rinkeby som bara består av somalier, är inget annat än att be om problem. Alla nationaliteter måste spridas runt i landet, för har man väl flytt från krig och förföljelse så lovar jag att man bör vara tacksam över att få sitta i en sliten lägenhet i Tranås.

Högern kommer här att invända att folk ska ha frihet att få välja sin egen boplats. Och även om jag håller med teoretiskt, kommer en stor majoritet av flyktingar söka sig till platser där de känner människor eller där det redan finns många från den egna folkgruppen. På så sätt minskar man förutsättningarna för att integreras in i samhället. Vem behöver lära sig svenska och svenskar när man kan få det mesta gjort på eget språk med egna landsmän?

Självfallet finns det en minoritet som ändå utvidgar sina vyer, men dessa är för få i antal. Det blir för lätt att klara sig utan att behöva anstränga sig. Varför ska kristna irakier bosätta sig i Norrtälje när de kan få leva ett liknande liv som de hade i hemlandet, i Södertälje?

Tror att en del som är mot ett sånt förslag i smyg är rädda för att få blattar som grannar, och det vet ju ni alla att såna kan ställa till med ett jäkla liv. Hur många flyktingar tog Danderyd in förra året? 10?

Vad dessa människor inte förstår dock, och som jag har poängterat tidigare, är att dessa potentiella brottslingar inte kommer att nöja sig med att hänga i Tensta hela dagarna. Snart kommer de med kofoten till din lägenhet på Östermalm, och våldtar din hund på Djursholm.

Vänstern å sin sida ogillar förslaget för att det inte är solidariskt. Det finns inga som är så rädda för att bli kallade rasister som vänsterfolk. De tror att folk som ställer ett krav på flyktingar automatiskt vill försvåra det för dem. Flyktingar är inga barn som bara ska ha och ha hela tiden. Som alla andra människor måste de ha motkrav. Daltande hör hemma på dagis och kennlar.

Hundsnack åsido. Förslaget är inte den ultimata lösningen. Men att inte göra någonting och bygga bort problemet kommer aldrig att fungera. Vi måste agera nu! Att packa in människor i en förort är att stoppa huvudet i sanden. Och innan du hinner skrika "Rosengård" har du blivit biten i arslet!

Edit: Wille tipsar en länk om det antal flyktingar Danderyd tog in förra året och det var hela 25 stycken. Jag har även bloggat själv om ämnet för nästan exakt ett år sen här. Då gällde det också en SVD-artikel. Det har med andra ord inte skett mycket, varken i mitt tyckande eller flyktingsituationen.

Kulturkrock

En fantastisk flamencosångerska är i Stockholm. Yasmin Levy sjunger passionerat på Ladino, som är det språk och den kultur som uppstod när sefardiska judar utvisades från Spanien 1492. Ett språk som är nästintill utdött. Hennes nya album "Mano suave" har fått grymma recensioner, och hon blandar friskt influenser från Medelhavsländerna och Mellanöstern.

Jag lyckades få tag i en av de sista biljetterna till kvällens konsert på Nybrokajen 11, och jag tror att det kommer bli helt magiskt.

Det enda orosmolnet är att århundradets viktigaste match, Inter-Liverpool, börjar 20.45 och det är då konserten slutar. Ska jag missa början på matchen eller slutet av konserten?

Alla dessa livsavgörande beslut.

Njut av titellåten från senaste albumet så länge:

Puberteten störtdyker!

Jag sitter och lyssnar på BBC radio 2 och de diskuterar det faktum att barn idag når sin pubertet i lägre ålder än sina föräldrar. Väsentligt lägre.

En mamma berättade precis följande om sin dotter: Hon märkte att dottern vid sju månaders ålder hade fått könshår. Vid 11 månader fick bebisen sin första mens.



Det tog ca 25 sekunder för min hörsel att enbart förmedla detta vidare till hjärnan.



För man tror ju inte sina öron (ögon i ert fall), men detta börjar tydligen bli ett stort problem. Barn som drabbas av tillståndet riskerar att inte växa längre när denna pubertet tar slut vid tidig ålder och bli mycket kortväxta. Dessutom kan det så klart vara ett helvete att få mens när man går på dagis! Därför får de ta sprutor för att stoppa upp processen. När de sedan passerar åldern 10-11, slutar man med sprutorna, och naturen får ha sin gång.

Pubertet vid tioårsålder börjar bli helt normalt i Storbrittanien. För svarta tjejer är nio en vanligare siffra. Enligt experten anses inte ens åttaåringar som utvecklat bröst särskilt märkvärdiga.

Vad beror detta på då? Delvis den utbredda fetman som påskyndar utvecklingsprocessen. En rad andra teorier diskuteras, men inget som är bekräftat.

Inslaget avslutas med ännu en orolig mamma. Hennes dotter är nio bast och 168 cm. Med bröststorlek B44 och växande mustasch. Jag inser snabbt att det där helvetet som jag genomgick med pipig röst, var rena sången jämfört med vad andra får utstå!

Edit: Det går att läsa mer här http://seattletimes.nwsource.com/html/living/2004184879_earlypuberty19.html

Anledningar att inte vara Damon

Nu tänkte jag prata lite om mina nackdelar. Det känns som att jag ofta försöker påtala vad som är rätt eller fel, och det vore missvisande om jag inte även gav er mina sämre sidor. Eller sämre och sämre, sånt som folk kan irritera sig på hos mig.

1. Jag tror att jag är bäst. Kanske inte på varje punkt, men som helhet tror jag mig ha grymt omdöme och vet att jag ska åstadkomma underverk. I Jante-Sverige retar det väääldigt många. Man kallar mig gärna för självgod, men jag njuter över att vara nöjd med mig själv. Tycker att fler borde vara stolta över sig själva, istället för den falska ödmjukhet som är vanligt förekommande och anses som finare.

2. Mr Know-it-all: Vissa skulle kalla mig för en besserwisser, men jag ser det mer som att jag vet mer än de flesta, och har alltid en synpunkt, oavsett ämen. Men jag försöker ändå vara öppen för diskussion och går alltid in med inställningen att jag kan ha fel.
Men det händer inte ofta.
Min gamla rektor i åttan hade en gång berättat för mina föräldrar att jag var duktig i skolan och hade potential, men att min enda nackdel var att jag trodde att jag visste bättre än alla andra.

3. Avskyr tidiga morgnar: Jag är en sån människa som är som mest produktiv på sena kvällen och under natten. Därför skyr jag tidiga morgnar, och mitt eventuella framtida kontor kommer att ha öppettiderna 10-19. Inga normala kontorstider för mig alltså. Någonsin.

4. Tidsoptimist. Det spelar ingen roll om jag har en minut eller en vecka ledigt innan nästa möte. Jag kommer komma in med andan i halsen, prick på sekunden. Oftast någon minut senare. Jag är killen som alltid springer till tåget och alltid hinner slinka igenom precis innan dörrarna stängs.

5. Kan inte hålla käften. Jag är en sån där som måste lägga sig i. Kan aldrig vara tyst, och låta saker passera. Tror för mycket på att rättvisa bör råda i varje möjlig situation, och vill gärna medla mellan människor. Oftast till resultatet att jag torskar på det själv. Jag kanske borde bli domare egentligen.

6. Kort stubin. Mitt heta temperament, ärvt från min pappa och något som jag lärt mig tygla allt mer genom åren, gör att jag kan se svart och explodera på en gång. Ofta tar det inte mer än 10 sekunder innan jag är återställd, och då behöver jag inte bära det inom mig. Tror att allt för många bär saker för länge och blir implosiva. Ut med allt på en gång och gå vidare!

7. Långsint. Hur gärna jag än vill, kan jag inte alltid glömma en orätt, oavsett om den var igår eller -95. Öga för öga, tand för tand känns ju lite 500 f.kr. annars...

8. Mañana. Jag skjuter upp för mycket grejer. Många bollar i luften, innebär att du kommer tappa en. Jag hinner inte slutföra alla grejer, och tar på mig mer än jag borde.

9. Stökig. Jag trivs i kaos. Eller jag vantrivs inte i kaos. Därför tar det en vecka att diska, en månad att städa lägenheten och jag tvättar kläder varannan månad. Tycker redan nu lite synd om min blivande sambo. Tur att jag är grym på att laga mat.

Jag har säkert missat någon grej till. Men det här borde räcka för att skrämma bort en hel del utav er. Och någonstans måste jag ju sätta stopp för vansinnet.

Vilka av era sidor är ni mindre stolta över?

Centenario!

Fotbollslaget i mitt hjärta, F.C. Internazionale, fyller 100 år idag!

Jag tittar, ackompanjerad av rysningar i hela kroppen, på videon och bilder från 100-årsfirandet som har tagit plats i Milano i helgen. Det är gamla hjältar, hyllningar och oerhört mycket känslor som genomsyrar festligheterna. Jag firar själv 20 år som Interfan, eller nerazzurro som det så vackert heter, med att minnas tillbaka till minnen, glädjeskrik, en del besvikelse, men främst stolthet.

Inter grundades genom att en del intellektuella i det som var klubben AC Milan, det andra stora laget i staden, ville protestera mot att inga utlänningar tilläts spela hos de rödsvarta. Så man startade 1908 klubben med det passande namnet Internazionale, och man är idag det enda laget i Italien som aldrig har åkt ur högsta ligan, Serie A!

När klubbar som Juventus och Milan har fällts för mygel och annat, har Inter klarat sig nästan smärtfritt, och den ärliga kultur som råder i klubben, har inneburit många krossade hjärtan genom åren. Säsongerna kring millenieskiftet innebar många märkliga domslut, och förlorade titlar, och Inter hade närmast en förlorarstämpel.

Men vi som genomled 90-talet fick en härlig revanch när mutskandalerna uppdagade häromåret, och Inter är nu det klart starkaste laget i Italien. Det är fortfarande en bit kvar i Europasammanhang, och man har en mycket svår match att vända på tisdag, mot ett mycket rutinerat Liverpool som har 2-0 från sin hemmamatch...

Men struntsamma nu, världens vackraste klubb fyller 100 år, och jag ska ägna dagen åt att frossa mig i gamla videos som t.ex. den här.

Buon Compleanno Inter!

Add that shit!

För ett tag sen fick jag en förfrågan av en bloggläsare om det var okej att adda mig på Facebook. Jag vet att jag skrev ett drygt inlägg sist om att jag endast ville ha riktiga kompisar på Facebook, men det var mest för att jag störde mig på att folk som hälsat på varandra en gång addar varandra som vänner.

Men nu är definitionen och betydelsen av en digital vän mer betydelsefull än vad t.ex. en gammal gymnasiekompis är. Jag addar i princip inga gamla skolkompisar, särskilt inte idioterna som mobbade mig och nu ska vara mina friends. Fuck off!

Däremot vill jag gärna vara kompis med alla söta läsare som ändå hänger med genom mina funderingar och tankar. Det vore mig en ära! Ni finner mig här http://www.facebook.com/profile.php?id=885345353

Om ni vill får ni gärna en skriva en liten rad om er själva när ni addar (välj add a personal message), så jag får veta lite om er också. Men det är frivilligt så klart!

Häromdagen försökte en tjej som enbart hade kända människor på sin lista adda mig, och jag misstänker att hon fått för sig att jag var en kändis.

Snacka om D-listan då i såna fall...

Update: Det blev tio nya vänner totalt, det är kärlek vänner! Nu har ni även fått se min flickvän...Schhh!

Hur lat kan man bli egentligen?

En normalfuntad människa skulle väl hoppa ut ur bilen och ta sin lapp. Men inte vår vän "super lazy":



Stereotypen säger oss att videon kommer från vilket land?

Lägg inte näsan i blöt

Sitter på lunchrummet och intar min fantastiska pasta jag svängde ihop igår kväll, lagom till Milans sorti ut Champions league (Inter står på tur nästa vecka). På borden ligger en gammal Veckans affärer som har ett stort Iran-special. På en sida intervjuas en plastkirurg - som ni kanske känner till har många iranier stora komplex för sina näsor - som har en egen teori till varför iraniers näsor ser ut som de gör:

"Den persiska rasen har minglat alldeles för mycket med araberna. Det har gjort att vi har förlorat en del av vår identitet." Det är från araberna näsorna kommer, det förstår man. Nu måste de kavlas ut, bli "very pure", få tillbaka sitt ursprung som läkaren säger.

Bara så ni vet hur snacket går där nere. Om det här är från en läkare, så framstår ju vardagsrasismen här som mänsklig i jämförelse! Inte för att det rättfärdigar beteendet...

Men det är ofta tabu bland invandrargrupper att tala om sin egen rasism. Vi hatar negrer, judar, araber och polacker. Men blir förbannade när någon diskriminerar oss, men ser ner på andra folkgrupper. Och den som talar högt om det blir påhoppad (Hej Dilba, hoppas du har det bra).

Någon som vet vad dubbelmoral heter på persiska?

Good morning Mr Damon

Jag måste få berätta om en rolig grej. Jag har fått ett nytt spännande jobb, och sitter på kontoret i skrivande stund, och försöker sätta mig in i företaget.

Nu är frågan vad jag gör:

1. Politisk sekreterare på FI
2. Utvecklare på Microsoft
3. Produktionsassistent på öppna kanalen
4. Städar snabbmatskedjor för 30 kr/timmen på nätterna.
5. Något annat, som det lär tjatas om inom en snar framtid.

Vinnaren får ett förfalskat Schengen-pass så att ni ka röra er fritt inom EU (Eller just det, vi blev ju blåsta på den biten).

Bloggkommentatorerna

Nu när bloggande blivit mainstream, och jag antagligen känner fler bloggare än vanliga människor, kommer det då och då små tecken som roar mig rejält. Eller oroar mig egentligen, men jag väljer att skratta åt det.

Som bloggen bloggkommentatorerna. Två tjejer som kommenterar några väl utvalda bloggares förehavanden. Och jag kan inte låta bli att le åt upplägget och vissa inlägg, för de har verkligen stenkoll och mängder med åsikter, om objektens vardag.

Inget ont om dem. De fyller säkerligen ett behov. Och de får mängder av kommentarer från likasinnade som vill diskutera och tycka till. Man kan se det som bloggskvallrets Beta Alfa. Alla som skapar ett lyckat koncept är värd en viss beundran, so you go girls.

Problemet ligger i människors behov av idoldyrkan. Att följa andras liv, istället för att leva sitt eget. Jag har varit där själv, jag vet hur det är kompis. Sitta i soffan och kolla på big brother, är inte långt ifrån att följa en modebloggerskas vardag dagligen.

Nu väntar jag på sajten bloggskvaller.se, där vi får se paparazzibilder på kända bloggare, och får veta allt om deras hemliga partners, fylleskandaler och könssjukdomar.

Go!

Edit: Klicka här för att komma till huvudsidan och läsa andra (kanske) läsvärda inlägg.